Jag börjar med en solnedgång i Långträsk. Kanske lite symptomatiskt för dom känslor jag hade när jag tog bilden. Hittills har allt rullat på över förväntan. Boenden har fungerat perfekt, cykeln har fungerat perfekt, vädret har varit efter förutsättningarna perfekt för cykling. Min kropp har varit perfekt. Knän, höfter, vrister, nacke, armar och inte minst rumpan har fungerat över min förväntan. Trettio mil i Norrbotten, långt hemifrån, ensam med en cykel och cykelkärra har inte påverkat mig mentalt. Igår kväll kom det dock en frustration i alla mina organ. Jag hade bokat in mig på två nätter på Norrskensgårdens camping och motell. Lite så där i tanken att jag skulle kunna sätta mig och äta en god bit mat, dricka ett par öl, ta en välbehövlig dusch och sedan slappa framför en TV. Inte mycket av detta föll in. Jag har käkat kall Chorizo, druckit två medhavda folköl. Restaurangen var stängd, TV-n var kodad och ingen personal finns efter kl halv fyra på eftermiddagen. Till detta kommer mitt ivriga sökande efter tak över huvudet i Jörn. Många är det som delar mitt Facebookinlägg, tack, men hittills inga napp. Jag har satt en deadline till halv sju nu på lördagskvällen, sedan måste jag ta ett beslut om alternativ. Där har jag två alternativa spår. Ett är att dra iväg från Långträsk vid sextiden på söndag morgon och köra hela vägen till Norsjö. Cirka nio mil. Tuff etapp fysiskt, men om det inte inträffar något exceptionellt så är det inga större problem. Det andra är ett boende cirka en och en halv mil söder om Jörn, och då blir det fem mil. På det sistnämnda boendet hade dom bara ett rum kvar, så det kan hända att det går åt till någon annan innan min deadline. Jag arbetade med ett annat spår också, och det var att dra iväg till Piteå, cirka sex mil härifrån, och där ta ett par dagar för att kunna lägga upp en längre strategi för mitt cyklande, men det har jag slagit ur hågen.
Så är det att vara cykelanarkist på väg från Haparanda till Ystad.
Finns det någon som kan ge en bra förklaring på vad detta är för en installation. Hittade den utmed vägen från Älvsbyn till Långträsk. Den fanns cirka 7 kilometer innan ett gammalt stationssamhälle som heter Koler. Skriv gärna till mig och kom med förslag. Kanske är det så att människorna i Koler är lite avundsjuka på vår nybyggda kanal i Borås så att dom har önskat något liknande och eget.
Från Älvsbyn till Långträsk går vägen ganska nära stambanan till övre Norrland. Det var inte många tåg jag såg rusa förbi, men ett gigantiskt godståg kunde jag beskåda. En mäktig syn som jag inte dokumenterade.
Byn, eller samhället, Koler var en intressant upplevelse. En typisk gammal stationsort, där jag kunde känna lukten av gamla ånglok som stod och frustade, medan uniformsklädd tåg och stationspersonal uppblandat med resande vimlade runt på perrongen. Visselblåsan som tjöt till strax innan avgång. Hur eldaren tittar ut genom sitt lilla fönster bakom lokföraren. Eldaren sotig i ansiktet, och med lika mycket sot i lungorna. Där ansiktet får lite ljusare ränder uppifrån pannan och ner över kinderna av all svett som rinner. Drömmen om det gamla stationshuset fick dock en rejäl törn när jag vände blicken mot andra sidan gatan och beskådade det här.
Någon, som antagligen varit i Thailand, och kanske gift sig med en kvinna därifrån, ville föra in stora världen i det lilla rummet. En vacker skylt som antydde att det skulle serveras god mat i byn. Verkligheten såg dock ut att ha hunnit ikapp ambitionerna, då allt var stängt och huset halvmålat. Skylten lyste dock upp och berättade att ånglokens tid var förbi. Nu finns det andra resmöjligheter, även för människor som är födda i Koler.
Möten med människor har alltid fascinerat mig. Inte så att jag måste stå öga mot öga för att känna mötet, utan också att se människor, och vid varje tillfälle kunna konstatera att varje människa är unik. Egna karaktärer, egna tankar, egna rörelsemönster, egna liv. Några formas av sin miljö, och så finns det dom som formar miljöerna. Självklart formade av sin miljö, men är också beredda att förändra den så att något nytt och spännande uppstår.
Ett sådant möte fick jag i Älvsbyn. Jag fick möjlighet att övernatta hos ett fantastiskt lantbrukarpar som heter Maria och Anders. Dom kom från Piteå ursprungligen men hade fått möjligheten att införskaffa en bondgård på norra sidan av Piteälven. Där hade dom för cirka tio år sedan byggt en helt ny lagård, och idag hade dom 70 mjölkkor och robotstyrning av mjölkningen. Hos Maria och Anders fanns den stora gästfriheten. När jag kom frågade Maria om jag ville åka till Storforsen och se den. Hon sa glatt att hon kunde köra mig. Sträckan dit var sex mil och totalt skulle det bli tolv mil. Tyvärr var jag lite trött av dagens cykling, så jag tackade nej för en stunds vila istället. På kvällen blev jag bjuden på middag, med fantastiska hemlagade köttbulla, potatis, brun sås och hemlagad lingonsylt. Plus pannkakor. Och till det kaffe. Detta lantbrukarpar gjorde något som många i södern lämnar idag, nämligen att satsa på mjölkproduktion. Efter maten blev det ett par timmars underbart samtal om olika frågor i livet.
Samma sak bemöttes jag av i Råneå, där Björn och hans fru tog emot mig med öppna armar.
Detta är oerhört generöst av människor, och ni ska veta både i Råneå och i Älvsbyn, att med fler människor som ni så skulle världen vara ett paradis.
Jag lägger ut ett par bilder från gården i Älvsbyn. Första bilden är där Maria och Anders bor och den andra bilden är över Pite älv där gäststugan syns till vänster där jag övernattade.
Det finns något som jag sett mycket av under min cykling. Utmed varenda väg, stor som liten, ligger dessa stora och ännu större högar och väntar på transport för förädling.
Efter lång tankemöda så förstod jag vad alla dessa högar ska användas till. Just nu håller Svenska ishockeyförbundet på att ta fram allt material för nästa års säsong av SHLs pinnaslagsmål. Det går uppenbart åt mycket virke för att genomföra det stora käppakriget!
Apropå möten, så rastade jag en stund på en underbar plats. Någon eller några hade gjort i ordning en mötesplats vid sidan av vägen. Då det inte finns några rastplatser så får lokalbefolkning själva ombesörja detta. Och som dom har gjort det!
Det är vårflod i Norrbotten nu. Bäckar porlar, snön smälter av på sluttningarna, och vatten fylls på till brädden överallt. På ett ställe var jag tvungen att stanna, för där vid sidan av vägen sögs vattnet ner i ett stort slukhål. Det var en mäktig syn, samtidigt som mina tankar flög fram till någon skräckfilm. Sakta snurrade vattnet runt, och helt plötsligt öppnade sig en spiral neråt och med ett kraftigt ljud försvann vattnet ner i underjorden. Som mest blev öppningen strax över en meter, men det skedde bara ungefär varannan minut så jag lyckades inte riktigt fånga det på bild.
Under nästa vecka kommer jag att rulla över länsgränsen från Norrbotten till Västerbotten. Cykelanarkistens resa fortsätter med den bestämda uppfattningen att Ystad är målet. Innan dess vill jag ge ett litet bildkollage som ni kan vila ögonen på.
Tack för att ni följer och läser det jag skrivit, men glöm inte min insamling till Kvinna till Kvinnas arbete.
https://se.betternow.org/fundraisers/haparanda-till-ystad-2017
