cykelanarkisten.blogg.se

Sensommarmelankoli.

Publicerad 2016-09-27 10:01:26 i Allmänt,

Ibland, och kanske ganska ofta, tycker jag om att göra nedslag på platser där allt är över. Platser som sjudit av liv, där barn sprungit omkring med sin glädje och sitt stoj. Där vuxna suttit med sin medhavda fika. Sin terrmos, vetebröd, godispåse som dom kanske smugit med så att inte barnen ska upptäcka. Jag kan stå och fundera och tänka mig in i situationen där på platsen där allt just nu är tomt, hur det var för bara någon månad sedan när livet var som störst. Jag återvänder gärna till samma platser år efter år, ibland med några års mellanrum. Någonstans i detta går pulsen ner, hjärnan slappnar av och jag fylls av den där underbara melankolin. Känslan som behövs för att jag ska kunna kliva upp i en nyupptäckt eufori och lite djävlar anamma inför fortsättningen i livet. Melankolin ger nästan som Bamses dunderhonung en kraft som inte kan utvinnas någon annanstans.
I trakterna runt vårt gamla torp finns en av dessa platser. Badplatsen vid Jogen i Kölingared. För ett par månader sedan en plats av mängder av liv.
De gamla omklädningsrummen står övergivna. Dörrarna står öppna precis som att den siste som gick glömde att stänga, eller kanske tänkte att det kommer nog någon annan så att det är onödigt att slita på gångjärnen. Räddningsbåten ser nästan ut som om att den lagt sig till ro för att vila över vintern och kanske fram i maj nästa år vakna upp och höra välbekanta röster.
 
Kanske tittar omklädningshytterna, livbojen och räddningsbåten ut över sjön och undrar var alla människor tagit vägen. Allt är så stilla, allt är så tyst. Var är badbollarna, var är luftmadrasserna, var är alla som plaskar, simmar, dyker med sina cyklopögon.
 
Den ambitiöse heldagsfiraren vid stranden kanske hade med sig marinerat kött, några majskolvar, korv eller något annat i en kylväska. Åkte till badplatsen och anrättade middagen vid grillen. I kylväskan fanns kanske också en burk modell större med potatissallad. Plastbestick, plastmuggar och papperstallrikar för enkel hushållning och som en garanti att inget ska gå sönder och att någon kan skada sig. Männen tänder grillen och letar efter rejäla stockar som ska brinna länge medan kvinnan dukar upp på filten eller för den mer vane, kanske på ett liter bord. Ni vet ett sådant där ihopfällbart bord som lätt går in i bagaget på bilen. På stranden håller vi stenhårt på våra könsroller. Mannen vid grillen, kvinnan vid dukningen. Ingen som ifrågasätter detta en varm sommardag. Finns så mycket annat att tänka på.
Kanske är det resterna för traktens ungdomar som bestämt sig för att ha en trevlig kväll när alla barn och vuxenfolk lämnat. Bekymret är att det finns inte så många ungdomar kvar i Kölingared, och de som finns kvar kanske surfar runt i världen på sina datorer, plattor och mobiler. Det var kanske min egen ungdom som flöt fram i tankarna. En liten rännil som blir till en bäck, en å, en flod, en fors och ett vattenfall större än Niagara. Minnena kommer av alla fantastiska grillkvällar vid en sjöstrand för nu ganska länge sedan.
 
Kanske bäst att vi har läst instruktionerna för vad vi INTE får göra på stranden innan vi fortsätter. I all välmening har kommunen och de som sköter badplatsen undan för undan utökat listan på grova terrorbrott från fiske till camping. Undan för undan ökar listan i omfång. Mer sällan nu för tiden, men emellanåt uppdaters det förbjudna allt eftersom vän av ordning ringer till kommunen eller skriver en arg insändare till lokaltidningen. Troligen underskrivet av Mångårig skattebetalare, Nu får det vara nog eller kanske till och med Laglydig! Det gäller ju att framhäva sig själv framför dessa odågor som sätter upp ett litet indiantält till barnen. Allt kan inbegripas i camping och allt kan ibegripas i fiske. Allt medan vän av ordning ligger och sneglar på kroppen som ligger och solar tio meter bort.
 
Hur högt kan ett barn gunga och hur högt vågar ett barn gunga. Det finns dom försiktiga. Det finns dom modiga och så finns dom barn som nästan saknar gränser för hur högt en gunga kan svänga. Hur många mammor och pappor har inte stått vid dessa gungor och satt fart på sina barn. Medan mammorna gör det pliktskyldigt för att barnen vill det så står ofta papporna två och två och pratar om sina förehavanden och låtsas att dom gör det för barnen när det egentligen bara är sig själva dom tänker på. Könsroller blir tydliga på barnens lekplatser.
 
DEn sista och tydligaste markören av att säsongen är slut är när bryggorna får lämna vattnet och slå sig till ro på den gräsbevuxna slänten ner mot sjön. Om några månader lägger sig kanske ett vitt täcke av snö på bryggorna. Bäddar in dom i vintersömnen samtidigt som dom ger skydd åt djur och växtlighet som behöver dessa brädor för sin överlevnad. Flugor, myggor, getingar och ve och fasa, kanske för fästingar också. Inte en dag på stranden utan att kolla fästingar innan sängdax.
Ibland undrar jag hur många mil människor har gått på dessa bryggor. Tusen, tiotusen, hundratusen? Har människor kanske gått fram och tillbaka till månen på dessa brädor. Vad är då alla raketer och allt skrot ute i rymden värt om vi kan gå fram och tillbaka till månen och samtidigt få möjlighet att bada i en underbar insjö en varm sommardag.
 
Vägen dit eller hem kantas av vår förgänglighet. Någon har glömt sin cykel på ett litet märkligt ställe. Kanske stod han här och väntade på sin kära som aldrig kom.
 
Hon hade kanske ändrat sig och hade stämt träff med en man med ett bättre fordon och vid en skylt som markerade en annan tid. Både framåt och bakåt i tiden. Troligen har hon slutat att vänta och skylten ser ut att snart ha tjänat ut sin roll.
 
Detta var min sensommarmelankoli. Vi har säkert sådana stunder allihop i våra liv! Med det känner jag mig aldrig ensam.

Ombyggnation av Tunnan och flytt av Rhododendronbuskar.

Publicerad 2016-09-20 12:05:56 i Allmänt,

Efter 29 år är det dags för en ansiktslyftning modell större för kollektivhuset Tunnan. Den känns välkommen, och även om vi i tre månader ska omgärdas av byggnadsställningar, tält och högljutt arbetande maskiner kommer det ändå att kännas skönt att detta nu äntligen blir av. Vi får nya fönster, ny fasad och inte minst, nya, stora balkonger. Balkongerna kommer att bli minst dubbelt så stora och de som idag har de små balkongerna så blir dom nästan tre gånger större. Detta blir faktiskt till en rimlig kostnad och vi kommer fortfarande att ha bland de lägsta hyrorna i hela landet. Så är det att bo på Hässleholmen. Högre kvalitet till ett rimligt pris.
På bilden nedan kan ni se hur vår veranda har tagits bort. För den klentrogne kan meddelas att både veranda och växthus kommer att byggas upp igen.
 
För cirka 27 år sedan planterade vi några Rhododendronbuskar vid väggen på framsidan. Förvisso har dessa buskar haft en måttlig tillväxt, men ändå en tillväxt, och nu när ombyggnationen skulle sättas i verket så skulle dessa buskar bort. Det fanns två alternativ; första var att kapa dom längs med marken och det andra alternativet var att gräva upp dom och rotslå dom på annan plats i trädgården. På mitt initiativ så valde vi det senare. Vi fick hjälp av en grävskopa att få upp dom men transporten till något hörne i trädgården fick vi klara av själva. Med tanke på att våra verktyg i hög utsträckning har blivit inlåsta av byggnadsställningar fick vi ta till mer kreativa lösningar.
Många är dom som irriterat sig på min cykelkärra men när Rhododendronbuskarna till nästa försommar blommar kanske till och med min cykelkärra får en välsignelse. Dessutom kommer den ju då att befinna sig på vägarna mellan Haparanda och Ystad. Kanske blir min cykelkärra utsedd till Årets Tunna 2017. Ingen som vet.
Nedan följer ett par bilder hur min cykel och cykelkärra fungerar som transportband för Tunnans Rhododendronbuskar.
 
 
 

Ibland vill jag bara blunda och stänga öronen med hög musik.

Publicerad 2016-09-13 11:31:07 i Allmänt,

Med krig och förtryck kommer lidande och död. I mitt nu, snart 65-åriga liv, kan jag inte minnas ett enda år då det inte har förekommit väpnade konflikter i någon del av världen. Förvisso, och med rätta kan jag förstå, att människor tar till vapen mot ohyggliga förtryckarsystem. Jag har fått uppleva hur stora delar av koloniala makter har fått ge vika. Jag har sett hur Portugal slets sönder i sin egen ekonomi för att behålla sina kolonier. Portugals militär kostade mer än dom intäkter dom kunde få på naturtillgångar och i viss mån produktion som de kunde utvinna i sina kolonier.
Jag har sett Vietnamkrigets mest ohyggliga faser. Avlövning och massbombning. Troligen det hittills värsta krigsbrott som ett enda land utsatts för. Följderna av de kemikalier som spreds ut för att avlöva djungeln ger fruktansvärda konsekvenser än idag.
Jag har sett tanksen rulla in i både Ungern och Tjeckoslovakien, men jag har också sett Sovjetunionens fall och försök till hegemoni bli till intet. Jag har sett Kinas militär ockupera Tibet och hur Kina också med brutalt våld och död i spåren avliva både människor och en idé om demokrati på Himmelska fridens torg.
Jag har sett hur Patrice Lumumba förråddes av FN, när han i sina försök att skapa en demokrati i Kongo blev bortföst ut i bushen där han misshandlades, torterades och till slut tog kroppen farväl av livet.
Jag skulle kunna göra listan hur lång som helst, och då har jag inte ens berört två vansinniga världskrig!
Det är i sådana här lägen jag bara vill blunda och stänga öronen med hög musik! Det är då jag bara önskar att världen vore lika fredlig och ödmjuk som dom människor jag har som vänner och som jag väljer att umgås med.
Dock vill jag inte bli defaitistisk i min tanke och absolut inte i min handling. När detta mörker omger mig letar jag efter de små ljusen. Efter fyren på den lilla ön, som talar om att det finns en väg och en möjlighet till framgång. Med detta framför ögonen tog jag fram Kvinna till Kvinnas verksamhetsberättelse för 2015. I den läste jag om arbeten som förändrar i olika delar av världen. I Republiken Kongo, i Irak, i Palestina, i Bosnien-Hercegovina, i Israel, i Sverige. Detta med flera länder.
Det är med dessa skrifter, i samtal med volontärer, i kvinnors vittnesmål som kraften kommer fram hos mig. Det är också då jag ser att vi gemensamt kan skapa öar av förändring. Mellan dessa öar kan vi bygga broar så att förändringen blir större än bara den lilla ön.
Jag behöver dessa skrifter, jag behöver dessa vittnesmål för att orka se och genomföra mitt bidrag till denna organisation.
 

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela