cykelanarkisten.blogg.se

Fåfänga.

Publicerad 2017-01-31 05:45:32 i Allmänt,

Det är nu idag tre och en halv månad kvar tills jag sätter mig på cykeln i Haparanda och drar iväg på ett av mitt livs största äventyr. Hittills har min hjärna gått på högvarv av alla praktiska frågor som jag måste ombesörja för att cyklingen överhuvudtaget ska bli möjlig. Lägg därtill att jag jobbar upp min fysik och min mentala inställning till att genomföra detta. I dom praktiska frågorna är det från att jag ska ha rätt utrustning. En fungerande cykel prio ett. En Nishiki 601 2016 års modell. 24 växlar. Underbar apparat och dessutom oerhörd snygg att titta på. Cykelkärra till detta. Är innehavare av två stycken cykelkärror. Valet står mellan vilken av dessa som jag anser fyller behoven bäst. Tält, sovsäck, cykelbyxor, stormkök, Cykelkartor finns. Nyinköpt laptop för dokumentation finns. En ny smartphone som jag dessutom fått professionell hjälp med att ladda igång programmen på och dessutom räknar med support från vid behov av min hjälpsamme vän Jussi. Transporten av alltihop från Borås till Haparanda. Check. Tack svåger, svägerska och barnens kusin för detta. Mottagande i Haparanda av godset. Tack min gode vän på Banverket för din support. Transport av mig själv till Haparanda. Tack min underbara fru som backar mig till mer än hundra procent i detta plus allt annat av ångest jag måste bära. Det jag helt plötsligt kommer på mig själv med är att jag mitt uppe i allt detta upptäcker att jag har en kraftig släng av fåfänga. Jag kan komma på mig själv att sitta och söka på nätet efter snygga solglasögon. Av någon anledning vill jag ha blått glas. Jag tycker att det ser häftigare ut än vanliga mörka glasögon. Jag har dessutom varit inne hos ett par optiker och provat solglasögon med dessa blå glas. Varför just solglasögon med blått glas? Om sanningen ska fram så tycker jag själv att jag ser oerhört mycket häftigare ut i just sådan glasögon. Jag är 65 år gammal och tycker att jag ser häftigare ut! Rockstjärnestatus! Nja, egentligen mycket mer än så. Jag ska ju ändå cykla 250 mil och då vill jag ändå ge ett intryck till alla de jag möter och träffar att jag är lite speciell. Några allt för väl inbitna freudianer skulle nog vilja ha djupgående samtal med mig om detta, vilket jag dock ska undvika så långt det är möjligt, då jag i det läget inte vill veta några sanningar om mig själv i denna fråga. Fåfängan hos mig sitter i solglasögonen. Och i min hästsvans! Denna hästsvans som jag inte kan göra mig av med. Den finns där och är en del av mig själv. Inte bara en del av mig själv, utan den är på något sätt Anders Johansson. Jag har gått runt i affärer och tittat på snoddar som jag ska ha till hästsvansen. En given kombination i färger är regnbågen. Snyggt tycker jag, och dessutom berättar regnbågen var jag står i frågor om sexuellt likaberättigande. Sedan gillar jag färger, så att kombinera detta blir inte fel. Blått och gult är också en kombination som jag vill använda. Sverige är ju mitt land, likväl som det är ett land som är generös mot alla som bor i landet och till människor som vill komma hit. Det nya Sverige och symbolen den svenska flaggan i form av snoddar i mitt hår. Gult och svart blir också bra. Hängiven supporter till Elfsborg och årskortsinnehavare sedan många år på Borås Arena. Faktiskt ända sedan starten. Rött! Några dagar kommer även denna färg att pryda min hästsvans. Så! Nu har jag beskrivit två av dom viktigaste yttre epiteten för denna cykling, och tillsammans med min Nishiki 601 2016 års modell tror jag, eller rättare sagt vet jag, att det blir ett vackert ekipage som kommer att rulla genom obebyggda trakter i Norrlands inland. Det är dessa trakter värda och skall ges respekt, för det var ju, och är, dessa trakter som i allra högsta grad skapat det välstånd som vi lever med idag. Kanske upptäcker jag mer av min fåfänga under tiden fram till avresan och inte minst under resan, och då ska ni få reda på detta. Till sist; Fåfänga kan ofta vara något vackert bara det inte övergår i narcissism. Då blir det något farligt, och om ni märker att jag är på väg till detta, så är det helt okej att tala om det för mig. Jag lovar att jag ska lyssna, som ett barn lyssnar på en god sagoberättare. Tills dess kan både Bruce Springsteen och Bono slänga sig i väggen.

Jag upplever att jag har något viktigt att berätta!

Publicerad 2017-01-24 00:49:23 i Allmänt,

Min bakgrund är att jag är 65 år och skall inom ett antal månader fylla 66 år. Med andra ord är jag född 1951. Ett årtal som är fullständigt ointressant rent historiskt. Det är till och med så ointressant att Lennart Hyland i Hylands Karusell år 1960 utsåg det till historiens mest ointressanta år och därför proklamerade att 1951 skulle utses till det år då den största föreningen i Sveriges historia skulle skapas. Därvid skapade han en förening som skulle heta 1951 Års Män. Med detta skulle alla vi pojkar kunna ansluta oss till denna förening och på det sättet sätta 1951 på kartan som ett viktigt år. Självklart hjälpte min mamma mig att ansöka om medlemskap så att föreningen skulle växa och bli stor. Jag var stolt, mina kompisar, pojkarna, i klassen var stolta och vi tittade med stora ögon på Hylands Karusell varje lördagskväll och såg våran förening växa och bli, som tjuren Ferdinand, större, och större, och större! Vi pojkar blev män, födda 1951! Vi upptogs i den heliga klanen av män och vi fick en enormt stor förening. Vi fick ett stort paket hemsänt till oss, där alla pojkar som ansökt till denna förening fanns namngivna med adress, så att vi, varhelst som vi kom, till Ljungby, Gullspång, Östersund, Storuman, Simrishamn, Stockholm, Lesjöfors, skulle kunna ha med oss denna matrikel och kunna åka till den adressen och knacka på och säga: ”Hej, jag heter Anders Johansson och jag är medlem i 1951 Års Män och jag vill träffa Åke Nilsson som också är medlem i 1951 Års Män”. Och då skulle en Åke Nilsson komma fram till dörren och bli glad för att han fick besök av just en vän i samma förening. Detta hände i början på 60-talet, och ingen, absolut ingen, ifrågasatte att det var just vi pojkar som fick förmånen att ingå i denna Frimurarorden. Nästan som Odd Fellow, Svarta Örns-logen, Rotary eller den lite mer liberala Lions Club. Vi blev utsedda av den som stod närmast under kungahuset i rang i landet, nämligen Lennart Hyland. Vem kunde på något sätt ifrågasätta honom? Vem kunde överhuvudtaget nysa om att det fanns ett reaktionärt genusperspektiv i detta? Det var ju lördagsunderhållning på bästa sändningstid. Sverige höll ihop, och vi var ju pojkar som just hade blivit män, så vem kunde missunna oss denna favör. Jag vill citera vad SVT har på sin hemsida om just denna förening: ” Ett av Hylands alla Karusellupptåg var Föreningen 1951 års män. Alla föräldrar som födde barn under Karusellsändningen den 7 april 1951 uppmanades att höra av sig till programmet. När Karusellen började sändas i TV 1963 så tog Hyland tag i Karusellbarnen från 1951 och bildade Föreningen 1951 års män. Han uppmanade alla killar som var födda under hela 1951 att höra av sig, totalt ca 5 400 12-åriga pojkar. Billigare bio och godis var ett par av föreningens mål. Förmånen var att medlemmarna hade fri karusellåkning på medlemskortet. Medlemsavgiften var 1 krona och målet var att samla in pengar så att föreningen kunde ställa till med fest när medlemmarna skulle fylla femtio. Den 26 oktober 2002 blev det en återförening med ett par hundra av föreningens medlemmar som träffades för första gången sedan sextiotalet. Det blev direktsändning med Ulf Elfving och fest i Berwaldhallen.” Jag väljer att flytta fram tiden till 1994. Det var året då Lennart Hylands fru, Tuss Hyland, utkom med sina memoarer som bar det föga smickrande namnet Leva med Lennart Hyland. Det bör förtydligas här att Lennart Hyland dog 1993, så Lennart Hyland hade varit död i ett år när memoarerna kom ut. Då jag alltid varit en stor vän av memoarer och biografier köpte jag denna bok tämligen per omgående. Ofta är det ju så med framför allt memoarer att det är mycket av en färskvara, så detta var orsaken till att den lästes ungefär samtidigt som recensionerna kom i tidningarna. Ofta, tyvärr, kommer ju memoarer vid en tidpunkt i människors liv när dom börjar bli lite vimsiga och inte alltid har ordentlig pejling på vad som hänt och där sammanhang blandas ihop med vad som har varit verklighet och vad som har skett i drömmar. Så var inte fallet med denna bok. Långtifrån. Det var en samtidsskildring som gav en exakt spegelbild utan reflexer! Vad det var som gjorde att jag köpte den, med tanke på den ganska trista titeln och att dessutom den föga trevliga journalisten på Expressen Ulf Nilson var spökskrivare vet jag inte, men jag tror att det var för att på något sätt få en berättelse av den man som så totalt dominerade i stort sett hela min uppväxt i allt från underhållning till idrott. När jag då läste boken, som egentligen handlade om Lennart Hyland, men som i mina ögon mer att komma att handla om Tuss, Lennarts fru, gjorde mig omtumlad. Här beskrevs en man, nästan som en psykopat och aktiv missbrukare. Det Tuss däremot själv försökte förmedla var kärlek och omtänksamhet, men det som framstod var ett helvete. Det var där och då som jag började att reflektera på vad är det som gör oss till män och vad är det som gör kvinnor till kvinnor. Den man, som i början på sextiotalet hade gjort mig stolt, framstod i denna bok som ett naket barn, utan förståelse för sin omgivning och då framför allt för sina barn och den kvinna han var gift med. I samma meningar framstod en kvinna som bar sin man, sig själv men framför allt sina barn mot något som ändå skulle kunna skapa en framtid och ett hopp. Jag tror nästintill visshet att Tuss bars fram av kärlek till sin man, men samtidigt var det Tuss som var brovalvet från den mörka sidan, över ett avgrundsdjup till den sida som gav ljus åt tillvaron. Det som framför allt blir tydligt är när paret bestämmer att dom ska åka till New York för att fira en högtidsdag. Innan resan har Lennart Hyland lovat att han inte ska dricka en droppe alkohol. Detta lyckas han också hålla fram till ett ögonblick när det knackar på rumsdörren på hotellet där dom bodde. När Tuss öppnade stod ABBA, alltså Björn, Benny, Agnetha och Anni-Frid utanför och sjöng för Lennart. Som present, säkert i största välmening, hade dom några fina flaskor single malt Whiskey i present. Där och då föll resan ner i ett avgrundsdjup och Lennart Hyland bröt alla löften. Den som stod kvar var Tuss. Hon ensam fick stå kvar när Lennart Hyland gick ner i bråddjupet och ABBA glatt lämnade hotellet för att dra vidare ut i sina framgångar som de hyllade artister dom var. Det är i denna bok jag börjar reflektera. Börjar se något jag inte sett innan, men som nu i ljuset av Tuss Hylands berättelse, ser hur kvinnor fått stå kvar när männen tagit allt för givet. Det är också i denna memoarbok jag börjar fundera över detta med 1951 Års Män. Inte så att jag 1994 blir frälst, helbrägdagjord i en feministisk världsordning. Boken ger mig ett stick, en injektion, som både kan beskrivas som smärta men också som en lindring. Trots att jag läst En mor av Maksim Gorkij redan som sextonåring och känt i hela kroppen hur en mor kan känna för sin son i dennes kamp för ett socialistiskt samhälle, så gav just denna bok av Tuss Hyland en närhet att det också handlar om oss i Sverige och inte avlägset i förstadiet till den ryska revolutionen i nittonhundratalets början. Jag ska inte säga att det var Tuss Hyland som gjorde att jag blev feminist. Kanske ett starkt ord att kalla sig feminist med den bakgrund som jag beskriver här. Dock blev jag en stark anhängare av feminismen. Det gav mig nya dimensioner. Det är alltid lättare att få ett uppvaknande av Emelie Pankhurst än av Tuss Hyland, men det är inte säkert att effekten är större. Jag ville skriva detta för att alla, eller nåja, de några som orkar läsa detta, ska få en grund i mitt tänkande och engagemang för Kvinna till Kvinna. Det jag känner att jag kan göra, efter att ha fått njuta frukterna av att vara man är att med det jag kan är att stödja en feministisk organisation och ett solidaritetsarbete som utgår från en feministisk syn.

Något har militärtjänsten lärt mig

Publicerad 2017-01-12 11:38:00 i Allmänt,

Jag gjorde militärtjänsten inom den mest högteknologiska vapengrenen som finns i Sverige, nämligen flygvapnet. Jag var stationerad på F6 i Karlsborg. Ett litet samhälle vid Vätterns västra strand. Ett samhälle, då, och vad jag förstår även idag, helt beroende av militärmakten. När jag var där 1971 till 1972 fanns flyget, signalregemente samt fallskärmsjägare. Rent mänskligt var flygflottiljen faktiskt den mest mänskliga delen att genomleva ett år, då de allra flesta tjänster, märkligt nog, påminde väldigt mycket om civila arbeten. Med detta sagt så kan nog de flesta räkna ut att vi värnpliktiga på F6 inte var vad som i dagligt uttryck brukar kallas för ”stridisar”.

Jag var väderbiträde på meteorologstationen på F6, och fick även möjlighet att gå igenom en utbildning på Väderskolan i Kalmar. Den varade i 3 månader. Vi hade mycket intressanta föreläsningar i meteorologi, vilket då gav mig ett livslångt intresse för hur vi hanterar vårt klimat. Då, när jag började förstå sambanden mellan vad vi utsätter atmosfären för och vilka hot detta innebär på sikt, var inte debatten igång. Det fanns forskare som pekade med hela handen på hotet mot vår jord genom påverkan av atmosfären, men idén med att komma runt detta var fortfarande att bygga högre skorstenar på våra fabriker. Att bilar och kossor, gräsklippare och mopeder överhuvudtaget påverkade klimatet fanns inte i den allmänna debatten. Debatten grundades istället nästan uteslutande på Jacob Palmstiernas bok Plundring, svält och förgiftning. I den boken går Palmstierna grundligt in på vad vi dumpar i vår jord, sjöar, vattendrag och hav, och vad detta kommer att kosta människan i sämre hälsa och svårare sjukdomar. Nu menar inte jag att det på något sätt finns en motsats mellan den meteorologiska och hydrologiska nedskräpningen, utan mer konstaterar att förstörelsen av universum inte var ett aktuellt ämne då. Vid något tillfälle, vid ett politiskt möte runt 1973 när vi skulle diskutera om ett miljöprogram, tog jag lite försynt upp detta. (Till den som undrar kan jag faktiskt i många sammanhang vara ganska försynt). Det svar jag fick då av ordföranden för mötet var att vi hade samlats för att prata miljö, inte regn och soltimmar. Detta svar fick hela mötessalen att brista ut i ett gapflabb. Det flabbet sitter troligen långt ner i magen på dom numera.

Det som i stunden, och den minns jag exakt, var vad som fick mig att börja på allvar tänka i dom banorna var vid ett tillfälle när vi stod i meteorologstationen i Karlsborg och tittade ut över start och landningsbanan. Det stora skulle nämligen inträffa att prototypen av AJ37 Viggen skulle dåna förbi tio meter över landningsbanan. Inte landa, utan bara flyga förbi. Vi hade förberett alla data, lufttryck, daggpunkt, molnbaser, vindar och temperatur. Ritat extra ordentliga kartor, skickat upp väderballongen och gjort vind och höjdmätningar. Detta gjorde vi i och för sig för jämnan, men det kändes lite extra stort när Viggen skulle passera under tre till fyra sekunders tid. Så kom då monstret insvepande. Från öster, där Motala och Vättern ligger, fram mot landningsbanan. Vi hör bara ett visslande när planet kommer. Tio meter över marken. Vi är glada att vi gjort så exakta beräkningar så att flygplanets höjdmätare var exakt. Så, ungefär vid mitten av start och landningsbanan reser piloten planet rakt upp mot skyn, drar på full efterbrännskammare. Flygledartornet vi står i skakar som om det vore en jordbävning och efter tre sekunder är Viggen borta någonstans däruppe dit vi inte kan se. Våran chefsmeteorolog har hela tiden stått och tittat med händerna på ryggen, och när hela skådespelet är över vänder han sig om med orden: ”Djävla miljöförstörare!”

Efter detta fick vi en ordentlig genomgång av vad som händer med atmosfären när jetplan drar på för fullt som Viggen gjorde. Han gick igenom hur detta påverkar Heavysideskiktet och ozonlagret, och vad som på sikt händer med vår jord. Uppvärmning, uttorkning, skyfall och hur antalet cancerfall kommer att mångdubblas på grund av det här. Han hade flera genomgångar med oss om detta, och i hans berättelse vävdes andra komponenter in. Bilars avgaser bland annat.

Det som skrämde mig då gjorde mig stark och engagerad, men det som skrämmer mig idag är att det finns politiska företrädare som fortfarande inte tar detta på allvar. Donald Trump är ett exempel, Kinnunen i Sverigedemokraterna en annan. Det som skrämmer mig än mer är att Trump är USAs president och att Kinnunen och Sverigedemokraterna har ett stort politiskt inflytande idag.

Tilläggas bör att när jag tio år senare fick inkallelse till repövning valde jag att ansöka om vapenfri tjänst. Den gick dock inte igenom, men utredaren skrev i slutet att det är knappast troligt att Anders någonsin mer kommer att infinna sig på en militär förläggning. I det fallet hade han rätt, och med detta avslutades min militära karriär! 

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela