cykelanarkisten.blogg.se

Hoting, Strömsund - Ströms Vattudal, Hammerdal.

Publicerad 2017-05-31 12:46:11 i Allmänt,

Jag börjar med att skriva att jag kan känna en viss stolthet över det jag gör. Med min cykel och tungt packade cykelkärra har jag tagit mig till Hammerdal. Hammerdal ligger cirka sju mil norr om Östersund. För att inte gå handlingarna allt för mycket i förväg, vilket brukar vara ganska roligt att göra, så börjar jag åter i Dorotea.Efter natten i Dorotea var inte kroppen riktigt färdig för en lång cykeltur. Tanken på att dra nästan 8 mil till Strömsund avfärdade jag redan efter cirka en mils körning. Natten i campingstugan var inte den bästa av nätter, då jag med en klockas regelbundenhet vaknade varannan timma. Därav blev det Hoting cirka 2,5 mil bort. För mig ett vettigt beslut och en blandad upplevelse av vänlighet och nästan en mardröm. På campingen i Hoting regerar en man som heter Harry. En mycket trevlig person och med ett stort hjärta. Han ordnade så att jag fick stugan närmast sjön, där jag kunde njuta av vackra vyer. Då det aldrig blir mörkt, utan enbart en lätt skymning, kan det ibland vara svårt att säga om det är kväll eller morgon. För säkerhets skull lägger jag ut ett par bilder från verandan av min stuga och ett där stugan och cykelanarkistens cykel och cykelkärra är med.
Observera den nedre bilden. Stugans nummer är 13, och jag som aldrig varit skrockfull fick en rejäl tankeställare denna dag. Då jag bestämt mig för en vilodag så kopplade jag loss kärran och skulle cykla till byn för att handla lite mat. Efter nödvändiga inköp lastade jag i provianten i cykelväskorna och skulle cykla tillbaka. Då hade bakhjulet vridit ur sig ur axeln och satt fastlåst mot bakgaffeln. Verktygen hade jag ju självklart lämnat i stugan, då inget sådant här skulle hända den korta stund jag var borta. Jag vände cykeln upp och ner och började med nyporna att försöka lossa klämskruvarna som sitter på mittstången som går genom navet. Det satt hårt. Mycket hårt. Svetten rann, och nu kommer den klassiska meningen: Med uppbådande av dom sista krafterna lyckades jag få loss hjulet. Hur många gånger har inte uppbådandet av dom sista krafterna lett till framgång. Även om det lyckas på första försöket så tillskrivs det ändå allt dom sista krafterna. Dock, utan att veckla in mig i historiens krafttag, fick jag hjulet och mittstången på plats och kunde dra hjulet rätt igen. Med en nervös känsla rullade jag tillbaka till stugan. Vände åter cykeln upp och ner, kontrollerade infästet ytterligare en gång och konstaterade att det satt där det skulle. Självklart bidrar detta till en viss oro, då jag inte har just dom reservdelarna med mig. Väl i stugan skulle jag koppla upp mig på internet och får inte igång nätet. Jag använder telefonen som nätadapter. Detta har hittills fungerat perfekt. Jag prövar två, fem och tio gånger. Som tur är har jag en granne som är min egen support i allt det tekniska med telefon och dator. Tack Jussi för att du finns. Jag skickar ett meddelande till honom och skriver om min benägenhet. Han svarar ganska omgående att han tar kontakt med mig när han slutat jobbet klockan 17. Klockan är nu 15.00. Jag tar plötsligt mod till mig, går in i systemen på laptopen, och vad händer? Det fungerar och jag blir som ett litet barn. Först fixade jag cykeln och nu datorn. Från Hoting följer vägen Inlandsbanan. Sanningen tycks vara den att först byggdes Inlandsbanan och sedan kom några kloka människor fram till att det även gick att bygga en Inlandsväg. Med Inlandsbanan jämte sig så kommer många minnen ikapp från dom två resor jag gjorde på 80-talet här. Möten med olika människor och att få komma till områden jag aldrig tidigare hade varit i. Nu gör jag resan igen, men denna gång med cykel vilket ger nya äventyr.
Mycket av den cykling som jag gör handlar om transportsträckor. Naturen kan te sig ganska likartad emellanåt, och det sköna med cykel i den fart jag tar mig fram, cirka 10 km i timman, är att jag kan insupa intrycken under tiden jag sitter på sadeln. Njuter av utsikten, tittar på fåglar, läser skyltar, och kan på två sekunder stanna för något jag tycker är intressant. Det är väsensskild skillnad mot att åka bil, där den intressanta infallsvinkeln ofta svischas förbi utan upptäckt. Med frukosten färdig i kärran finns just dom små oaser som känns rätt att stanna vid. Som ett gammalt mjölkbord, perfekt iordningställt för den kommande gästen.
På min väg mot Strömsund fångar den här skylten mitt intresse. Reklam för ett hotell, och inte vilken skit som helst. Grand Hotell, tre kilometer bort. Mina tankar flyger iväg till Saltsjöbaden och andra storheter, men idag går färden till Strömsund. Och tänker jag, om Stockholm kan ha ett Grand Hotell, så varför ska inte Strömsund kunna ha detsamma. Kört hårt Strömsund, ni är lika viktiga i den här världen och i detta land som Stockholm. För mig kommer Grand Hotell i Strömsund vara nummer ett. Spelar ingen roll i vilket sammanhang jag befinner mig, för Grand Hotell finns i Jämtland.
I Strömsund satt jag en stund och vilade på en parkbänk, när det helt plötsligt kommer en man med krycka och en systembolagspåse i händerna. Han faller som en fura mitt emellan mig och cykeln. Återigen uppbådar jag mina sista krafter och lyfter upp honom på parkbänken. Jag ska precis till att ge mig av för att handla lite mat på Konsum när han får se min skylt på cykeln Haparanda till Ystad. "Ska du cykla till Ystad? Det är långt." Jag svarar artigt mot en man som behöver inkännande, så jag ger honom en liten utläggning om mina strapatser. "Åh, det var som bara sjutton. Kompis, då ska jag ta ett kort på dig först innan du går." Jag ställde mig i posé för ett bra kort, och stod nog där i tre fyra minuter utan att han fick igång kameran på mobilen. "Du jag fattar inte hur sånt här fungerar. Kan du hjälpa mig?" Jag tar över och gör i ordning så att han bara kan trycka av. Efter en stund har han tryckt och verkar själv rätt nöjd. Jag ska återigen gå, då han drar tag i min reflexväst och med orden "vänta lite nu, vi måste ju titta på det också." Jag sätter mig jämte honom, och får åter hjälpa honom med att få fram bilden, då jag ser att han har lyckats komma åt inspelningen för video. Med risk för att åter behöva ställa mig vid cykeln för fotografering kör jag igång videon. Han tittar på den och när den är slut utbrister han högljutt: " Vilken djävla bra film det blev. Den ska jag titta många gånger på hemma." Lars von Trier och andra Dogma-filmare. Glöm er storhet. Dogma-filmens absolut störste mästare finns på torget i Strömsund. Jag var stundtals upp och ner, stundtals syntes bara min hjälm mot en klarblå himmel och i nästa sekvens såg jag ekrarna på framhjulet. Vad som gjorde mig synnerligen glad var mannens glädje, och hoppas nu bara att han inte blir åksjuk när han tittar på filmen och Cykelanarkisten. Ströms Vattudal är ett magnifikt vatten som ligger vid Strömsund och som täcker stora ytor. Kanske ger inte den här bilden någon rättvisa, men det är den bästa bilden jag har.
Vad är väl konserter i Globen och på Ullevi, vad är väl Allsång på Skansen, vad är väl festivaler på Söder och i Landskrona, vad är väl Sweden Rock mot detta.
Med detta äntrar jag Hammerdal på min resa från Haparanda till Ystad. Verkligheten och Sverige blir inte större än vad min resa innehåller. I alla fall inte för mig.

Med en burk Vaselin funkar det mesta.

Publicerad 2017-05-29 10:32:07 i Allmänt,

Det kan tyckas förmätet att skriva att efter cirka 70 mil på cykelsadel från Haparanda till Hoting att jag inte har några större krämpor. Den vanligaste frågan i dom här sammanhangen är "Gör det inte väldigt ont i rumpan?" Självklart trycker det, det är gott att kliva av, att emellanåt ställa sig upp på pedalerna och självklart att ändra sittställning. Men, nej, det gör inte ont. Det värsta som kan hända, och som har hänt mig emellanåt, är att jag slarvar med ytorna på kroppen som är i närkontakt med sadeln. Två par bra cykelbyxor av olika fabrikat är ett måste. Dock inte samtidigt. Anledningen till att det ska vara olika fabrikat är att cykelbyxorna är lite olika utformade, så båda två hjälper till att avlasta olika delar. Kör med ena paret ena dagen och andra paret andra dagen. Sedan finns det tunnare hud in mot det vi kallar skrevet. Hud som inte utsätts i den vardagliga prövningen på samma sätt, och då är min burk Vaselin en gudagåva. Innan cyklingen lägger jag in ordentligt med Vaselin på alla friktionsytor mot sadeln. Detta minskar friktionen avsevärt, och skavsår förhindras. Enkelt, billigt, klokt och effektivt. Jag fick tipset under resan att Ringblomsalva är ännu bättre, men att i dessa delar av landet hitta apotek eller hälsoaffärer är ett bekymmer. Ojämlikheten därvid är total mellan södra och norra Sverige. När jag i min hemstad Borås vill ha något från ett apotek behöver jag inte leta utan jag snubblar över ett tjog av olika varianter bara jag går utanför dörren. I dom delar som jag cyklat hittills måste jag leta. Avregleringen av statliga Apoteksbolaget har som mycket annat mest gynnat krämare i storstadsområdena medan glesbygden blir av med sin service.
För mig är denna bild kärlek. I ett litet vindskydd, långt från byarna och samhällena, har dessa två skrivit sina namn, Lena och Nico, inringade i ett hjärta. Känslan att få möta bevis på kärlek där jag inte haft en tanke på att göra det, värmer mitt hjärta. Jag vet inte om kärleken har bestått det år som har gått sedan det skrevs, men jag vet att kärleken var innerlig då. Om ni, Lena och Nico, på något sätt läser den här bloggen så får ni gärna höra av er. För min egen del hoppas jag att det inte blir någon Romeo och Julia av det. Att det skulle hållas hemligt då det inte ansågs passande att just ni två bedyrar varandra kärlek.
I hemstaden Borås har vi en intressant kulturpersonlighet. Han går under namnet Snidar-Uffe men heter egentligen Ulf Hillemyr. Han sitter och täljer och snidar i små och stora träbitar. Utformar för det mesta olika kända personer eller händelser. Han är en sann arvtagare till en storhet som Döderhultarn. Under min cykling i Norrbotten och Västerbotten har jag sett att det finns en väldigt stark tradition på just träsnidning. De bilder som jag lagt ut här är av det mer kommersiella slaget, men ofta vid gårdarna står det någon form av träskulptur vid infarten. I människors hem finns det träsnidade figurer och ofta också mitt i samhällena eller byarna. För mig är detta kultur av det genuina slaget. Jag som bevistar Stadsteatern i Borås, Operan i Göteborg, som åker till min gamla kompis vernissage på Söder i Stockholm, kan ändå bortse från detta och mer titta in i djupet av tradition inom konsten som vi alltför sällan får se på våra museer. Jag vet att Snidar-Uffe deltar i olika sammanhang för att lära ut konsten att snida i trä, men jag känner ändå en oro inför framtiden. Denna konstart uppbär inte stora statliga stöd. Kommunerna har inte med detta i sina kulturpolitiska program. Ingen av våra kulturpolitiker lyfter frågan om träsnideri, utan det som lyfts är vidlyftiga kulturprogram där vi människor ska bli konsumenter. För mig, och nu får ni hålla i er ordentligt, så går det en röd tråd mellan träsnideri och graffiti. Båda två är uppkomna i människors behov av att uttrycka sig. Inom båda två områdena finns det dom som utvecklat en hög konstnärlig del och självklart finns det dom som inte lyckas med att snida en figur lika lite som spraykonsten inte alltid är intressant.
En god måltid är alltid en god måltid, även om det sker i primitiva former. Ibland behöver jag få i mig näring snabbt, och då kommer gamla favoriter i repris från den tiden jag var ung och var ute på mina eskapader på min cykel. Fiskbullar med hummersås blir en delikatess även om den äts direkt ur burken och dessutom är kall. Tro mig, inget fungerar bättre för aptiten än några mil på cykel med en tungt lastad cykelkärra. Lägg därtill kyla, motvind och en allmän seghet i kroppen. Salt, peppar, jalapeno etc är inte någon krydda jag efterfrågar i det här läget.
Jag lämnar nu Lappland och Västerbottens län och cyklar in i Jämtlands län där min destination är Hoting. Som jag skrivit tidigare kommer bluesmannen Matti Norlin härifrån. Det känns som en ynnest att få tillbringa ett par nätter i det samhälle han kommer ifrån. Det som dock kanske känns viktigare är att få möjlighet att tvätta all smutstvätt jag dragit på mig under de två veckorna som jag varit ute. Dofterna har inte alltid varit angenäma, men som en man sa till mig utanför ICA i Hoting, att "Här är det inte så noga med Channel nr 5 och sån där skit. Här finns det andra dofter." Jag tror dock att jag ska kunna dofta lite bättre än vad jag gjort de sista dagarna, men den doften lär kanske återkomma om någon vecka. Det är ju ändå som så att vi blivit beroende av tvättmaskiner, torktumlare och deodoranter. Det är inget I-landsproblem, utan hygien. Och det känns skönt att vara nyduschad och kunna ta på sig rena kläder. Detta tycker även en cykelanarkist som jag.

I mitt hjärta finns ett stort rum för Åsele.

Publicerad 2017-05-27 19:50:31 i Allmänt,

För ett år sedan, när min enligt andra och kanske också av mig själv, galna idé tog fart och jag blev besatt av att titta på kartor, så fanns det en plats som jag inte observerade. Bland alla Haparanda, Boden, Arvidsjaur, Östersund, Funäsdalen, så blev inte Åsele nedskrivet eller inringat. Inte berättade jag för någon att jag skulle cykla dit. Låt oss gå bakåt en tid och se vad som kan förändra både livet och inställning till ett samhälle. När jag startade resan, först mentalt, men även fysiskt efter Haparanda, hade jag en idé om att vildcampa. Från Älvsbyn låg min plan att fortsätta tio mil västerut till Arvidsjaur och sedan vidare ner mot Sorsele. Då vintern i år varat betydligt längre, eller om ni så vill, att våren har låtit vänta på sig väldigt länge, så kastade jag om mina planer ganska abrupt. Detta ingår ju på något sätt i en cykelanarkists liv att ändra sig och hitta nya lösningar. Därav drog det iväg mot Långträsk, Jörn. Norsjö och Lycksele. I Lycksele kändes det som att jag körde fast. En trevlig stad, men det kändes avigt för den fortsatta färden, då alternativen söderut kändes krångliga. De båda alternativen som gick mot Bjurholm och Vännäs drog mig obönhörligen mot kusten, och det var inte dit jag ville komma. Min ambition var, och är, att cykla i inlandet. Dels beroende på trafiksituationen, men också att inlandet besöks väldigt lite, i alla fall av mig. Vid ytterligare några tittar på kartan och scanning på Google Map, så såg jag alternativet att cykla till Åsele och sedan dra vidare rakt västerut till Dorotea för vidare färd på Inlandsvägen. För mig var det tänkt som transportsträckor till ett större äventyr. På Facebook blev det napp på ett boende i Åsele. Jag fick ett meddelande från en kvinna som heter Karin, att jovisst, hon har en stuga som jag får övernatta i. Hon bjuder på detta för den fina sakens skull som jag samlar in pengar till. Jag ringde och pratade med henne och frågade om jag var hungrig när jag kommer fram och om jag ville ha middag. Jag tackade självklart, men ödmjukt, ja till detta. Strax innan Åsele ringer jag till Karin igen och hon ger mig en vägbeskrivning till mitt boende. En charmant stuga, bara hundra meter från Ångermanälven, ett pentry, toalett och dusch. Jag fick ett meddelande från Karin att jag skulle bli hämtad vid halv sju på kvällen. En stunds vila, snabb koll på datorn, en rejäl avtvättning och sedan väntade jag på att klockan skulle bli halv sju. Telefonen ringer och Karin säger att om fem minuter går du bara rakt ner mot stranden så ses vi där. Efter några minuter går jag ner mot Ångermanälven och möts av denna syn.
Leppe Sundevalls låt Befälhavaren på bogserbåten på Ångermanälven började låta i mitt huvud, samtidigt som jag inte kunde förstå att jag på något sätt, efter att ha irrat bort mig på cykel i Västerbotten, nu stod inför en dröm jag haft i många år. Få åka husbåt skulle ha varit tillräckligt, men att få åka husbåt på Ångermanälven var en dröm som jag nu knappt tror att jag varit med om. Dock talar bilderna sitt tydliga språk.Befälhavaren i det här fallet var Karins man Bernt-Olof, som i egen hög person tog oss med ut på älvens vatten.
Det blev dags för mat. Älgfärsbiffar, potatis och en pepparsås. Och öl. Om Karin hade läst mina tankar vet jag inte, men det går inte att träffa mer rätt vad det gäller min smak. Vid middagsbordet blir det som alltid trevligt prat. Vi hanterade vackra byggnader utmed älven från träpatronernas tid, kyrkans torn som går att se i alla fyra väderstrecken, och efter en stund kom vi in på musik. När jag berättade att bluesmusik var min musik så sa Karin att hon nästan hade räknat ut det. Jag berättade att jag skulle cykla genom Hoting där Matti Norlin, känd bluesman, kommer ifrån, och då berättar Karin att Mattis moster har sin husbåt jämte deras och att hon bor strax intill. Vi konstaterade att världen ändå är ganska liten. Till efterrätt blev det sedan en chokladmousse med jordgubbar. En fantastisk kväll och ett underbart Åsele började lida mot sitt slut. Jag kände i den situationen, att min själ fastnade i Åsele. Någonstans hakades den fast i en husbåt, i en älvstrand, i en bro, i ett kyrktorn, och hos två underbara människor som gav mig en helt ny och fantastisk bild av Åsele. Jag vill avsluta detta inlägg med en uppmaning till alla, och det är många och fler och fler, som läser denna blogg. Försök att ta er tid att åka till Åsele. Ni kanske, precis som jag, inte har tänkt er att åka dit. Tänk på min berättelse, och försök att hitta människor i samhället som kan ge sin bild. Ta bort alla fördomar, för fördomar gör oss blinda. Jag vill också ge ett förslag för den modige. I Åsele står ett helt Värdshus tomt. Det har varit fullt av liv men när krögaren flyttade stängdes det. En tid har det varit flyktingförläggning för asylsökande, men nu är det åter helt utan liv. Ni som vill göra något annorlunda, något unikt. Åk till Åsele. Ta några dagar, fråga om det går att få komma in och titta på lokalerna. Stå och dröm en stund, att hit kommer det människor för att få njuta av närheten till Ångermanälven, 20 meter bort, äta god mat. Kanske älgfärsbiffar. Dricka gott vin och god öl. För den som vågar ta sig an den utmaningen så lovar jag att jag ska se till så att Matti Norlin med sitt band Badge kommer dit. Jag pröjsar gaget och hela bandets mat och dryck. En helt okej deal tycker jag, för jag vill inte att andra ska missa ett så underbart samhälle med en så underbar Karin och en så underbar Bernt-Olof.

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela