cykelanarkisten.blogg.se

Askersund blir en vattendelare. Inte konstigt egentligen med dess läge vid norra Vättern.

Publicerad 2017-07-25 20:24:04 i Allmänt,

Är ni med där bak på pakethållaren, så trampar vi iväg. Håll i er ordentligt, för nu svänger vi västerut, och lämnar den rutt som var tänkt. Utgångspunkten med min cykling var att ta vägen ner genom Östergötland. Motala, Borensberg, Linköping och ner mot Småland. Efter ett par dygns intensivt funderande i Askersund så valde jag att fortsätta ner på västra sidan av Vättern. Detta var för att kunna få ihop dagsetapper som låg på cirka fyra till fem mil om dagen. Nu, i skrivandets stund, kan jag tycka att det var ett klokt val, om än för betraktaren ett tråkigt val. Det som avgjorde var att solen var oerhört intensiv, och jag unnar alla människor en varm och solig sommar. Dock för en cyklist med tung packning är inte värme att föredra, men om den kommer så gäller det att anpassa etapperna. Som ett litet bildexempel visar jag för första gången, och troligen den sista gången också, upp mina fötter. Ingen vacker syn, men solen bränner. 
Första etappen från Askersund skulle gå ner till Tiveds Camping. Campingen ligger vid sjön Unden, och hos mig fanns en djup tanke om att jag skulle kunna få en skön kväll med ett dopp i en insjö. Vägen var som det heter, naturskön. Efter någon mil, kanske två, kom jag in i själva tiveden. Det var definitivt inte svårt att hitta rastplatser där ögat behagades. 
Tiveden är kuperat. I min värld har alltid Tiveden varit backigt, men efter att ha passerat genom stora delar av Sverige, så kändes backarna i Tiveden helt plötsligt lite pittoreska. Nästan som Leos Lekland eller Skara sommarland. En stund av ansträngning och sedan var det över, och uppförsbacken föll i glömska. Människors kamp för överlevnad gjorde sig kännbar även här, även om det kanske finns en viss skillnad mellan människors möjligheter i Närke mot de möjligheter som finns i Norrbotten. Vid ett fint bygge av ett mjölkbord tog jag åter en skön paus i värmen. 
Här fanns också den folkliga protesten mot markägares eller myndigheters övergrepp, eller kanske är det någon rättshaverist som känner sig trampad på tårna. Jag vet faktiskt inte, och jag undrar vad det är för en rivning som hotar en kanotled. För den som kan ge mig mer information får ni gärna skriva detta i en kommentar. Tills dess så låter vi bilden tala sitt språk.
Framme vid Tivedens Camping blir jag väl mottagen. Kvinnan i receptionen säger att det är fullbelagt, men det finns en tyst överenskommelse bland campingar i Sverige att aldrig säga nej till en cyklist. Hur fullt det än är ska campingarna alltid kunna ordna en plats för en cyklist och det lilla tält som dom bär med sig. Jag är ju självklart djupt tacksam över denna tysta överenskommelse och blir tilldelad en plats alldeles intill sjön. Kanske den bästa platsen på hela campingen, och detta enbart utifrån att jag kommit på cykel. Om denna tysta överenskommelse verkligen stämmer vet jag inte, men jag lovar att jag ska sätta den på prov. Rejält dessutom. Jag sätter upp mitt lilla tält, fyller liggunderlaget med lagom mycket luft. Blåser upp min lilla campingkudde och lägger ut sovsäcken på liggunderlaget. Djupt nöjd över hur snabbt jag hade riggat min lilla camp skulle jag hämta frukt ur cykelkärran och upptäcker då en blåsa på kärrans ena hjul. En punktering var i kraftigt antågande. Jag släppte snabbt ur luften ur däcket och hamnade som vanligt i en låg känsla.
 
Som alltid i dessa situationer ringer jag till min fru, som i detta ögonblick sitter på tåget till Varberg med våra två döttrar för en kväll och natt på Hotell Havanna. Döttrarna säger då att dom skickar ut ett meddelande på nätet, över sociala medier, att någon i närheten får komma och hjälpa deras stackars pappa. Ganska förtvivlad kryper jag in i tälter och ska försöka vila en stund, men alldeles strax efter ringer telefonen och innan jag hunnit fatta vem det är så ringer min gamle vän, före detta granne och vapendragare Gilad och säger att han fixar det här. Till saken hör att han bor i Kumla med sin familj, cirka sju mil ifrån Tiveds Camping. Han får däckdimension och ett par bilder, och sedan meddelar han att han kommer om ett par timmar. Innan dess frågade han om jag ville sova i tältet inatt eller om jag ville sova hemma hos dom. Efter ett par timmar dyker han och hans fru Emma upp vid campingen. Jag frågar då om det är okej att följa med dom hem, och om dom kan köra ner mig i morgon bitti. Inga problem. Tältet och cykeln står kvar och jag åker med upp till Kumla. Där fixar Gilad däcket medan jag duschar. Gilad och Emmas son Teo fixar en underbar middag och jag och dottern Hanna har ett gott samtal. Jag frågar Gilad vad han ska ha i ersättning för detta och han är mycket bestämd när han säger: Ingenting. På morgonen dagen efter kör han ner mig till Tiveds Camping och jag kan fortsätta min resa. Jag vill här och nu skicka ett stort tack till er Emma och Gilad. Ni är fantastiska. Den fortsatta resan skulle nu gå mot Töreboda. Töreboda låter kanske inte som den stora metropolen, men att förringa ett samhälle skulle inte falla mig in. Självklart fanns det oaser för den trötte cyklisten på vägen dit också. Möjligheten att få sitta en stund och njuta i skuggan en varm sommardag med denna vy gör en Cykelanarkist varm i hjärtat. 
Som cyklist från Haparanda till Ystad så är ensamheten ofta den ende följeslagaren. Det är med sig själv som samtalet förs. Ibland kan det vara lite tråkigt, då jag vet ungefär vilka svar som skall komma, men ibland överträffar jag mig själv och svarar på ett sätt som jag inte hade förväntat mig. Det sker något i mötet mellan det yttre och det inre, och detta ska inte underskattas. Jag har ingen annan att fråga om en filosofisk fråga, så då får jag försöka själv att reda ut detta. Ibland blir det lysande kunskaper, men tyvärr glömmer jag oftast bort min nyvunna kunskap av att något annat händer. Så skedde vid detta tillfälle cirka 16 till 17 kilometer från Töreboda strax efter Undenäs. I en uppförsbacke hör jag återigen en V8 stånka bakom mig. Jag tänkte att det är någon som vill köra om men vill ta det lite försiktigt med tanke på att det var ett backkrön ett antal tiotal meter fram. Plötsligt hör jag någon som ropa: "Är det okej att ta ett kort på dig?" Jag svarar självklart ja, och frågar om han vill att jag ska stanna. Han svarar att det är inga problem och strax efter kör han upp vid sidan om mig och gör tummen upp. Jag svarar på samma sätt. Nu hoppas jag att jag minns rätt märke, men det jag minns är att det var en vackert röd Chrysler Cabriolet. V8-an brummar iväg. Efter några minuter kommer han från andra hållet, hejar och jag hejar tillbaka. Jag fortsätter att trampa. Då kommer han åter upp vid sidan av mig. Han säger att han bor en halvmil bort och frågar om jag vill ha lite kaffe och macka. Jättegärna, svarar jag. Stanna vid kyrkan så ses vi där. Han dundrar iväg och jag trampar på den halvmil som var kvar till kyrkan i Halna. Där står han med sin underbart vackra röda Cab tillsammans med sin ena dotter. Han har kaffe och tunnbrödsrullar, och vi får ett fantastiskt samtal. I samtalets gång visar det sig att han är ingenjör och projektledare för utbyggnade av sjukhuset i Skövde, och när jag berättar att jag arbetat inom socialtjänsten i Borås så frågar han mig om ett namn. Detta visar sig vara en man som jag arbetat med i ett antal år, och hans bror är materialare i Elfsborg och god vän med den man jag sitter tillsammans med. Vi samtalar om Borås Arena, och om hur han och några till hade fått en privat visning av Arenan. När vi ska skiljas frågar jag om jag får ta ett kort på honom och hans dotter och skriva om detta i min blogg så är det inga problem. 
Han får ett av mina vykort som jag har, och när han läser det så undrar han om den adressen som står till min insamling är den där han kan sätta in pengar till Kvinna till Kvinna. Han säger att det är ett viktigt arbete, och att han själv är månadsgivare till en flicka för att hon ska kunna få skolgång. Jag blir djupt berörd av sådana möten och berättelser. Människor är goda och vill väl. Töreboda ligger vid Göta Kanal och hade ett fantastiskt folkliv. Mitt i vimlet träffar jag min förra kollega Eva och hennes man Andrew som tagit sig från Skövde och hit för att cykla lite i nejderna. Dagen efter var det nämligen bestämt sedan tidigare att jag skulle övernatta hos Eva och Andrew, men först en natt i Prästgården i Töreboda. En fantastisk övernattning i ett magiskt hus. Underbar personal och en riktigt god frukost. Tyvärr blev det lite ledsamt när jag skulle packa mina grejer för avfärd. 
Någon hade haft den dåliga smaken att stjäla mina cykelväskor. Jag lämnar detta här, då jag ser detta som ett absolut undantag från alla dom fantastiskt goda möten och den underbara hjälp jag fått från många människor. Min förhoppning är dock att någon i en framtid kanske tänker att just dom cykelväskorna kommer att bli riktigt bra den dag som dom ska cykla från Haparanda till Ystad. Jag önskar dom lycka till, och att ingen tar deras cykelväskor när dom kommer till Töreboda. Från Töreboda till Skövde går vägen över ett samhälle som heter Tidan. I Tidan finns ett fantastiskt café, och så här ska en kopp kaffe se ut på ett riktigt café. 
Brickan går heller inte av för hackor. 
Cyklingen går sedan på slingrande vägar genom det västgötska landskapet fram till ett samhälle som heter Stöpen. Där möter mig Andrew som lotsar mig hem till hans och Evas underbara hus i södra Skövde. 
Andrew och jag har underbara samtal runt dom flesta frågor som kan beröras, men det vi särskilt fastnar i är fotboll. Andrew kommer från Cambridge i England, och då blir det självklart mycket om den engelska fotbollen, men det som särskilt fascinerar mig är hans gedigna kunskaper om cricket. Jag som tillsammans med min fru och svägerska besökte Lords Ground i London 1981 och inte förstod ett skit av det vi tittade på fick helt plötsligt sin förklaring genom Andrews beskrivningar av poäng och kast med rak arm. Kanske är cricket något som kan fascinera, då även Desmond Tutu är en hängiven cricketsupporter. På kvällen åt vi lasagne som Andrew hade lagat, och på Evas mandat spelade vi ett parti Kinaschack. I all ödmjukhet berättar jag att jag vann över värdparet. Kanske inte så fint gjort, men då jag hade fått nio röda kulor och en svart att spela med, så var det ju inte så svårt att vinna, då detta är anarkismens färger. Dagen efter följer Andrew mig ner till Stenstorp. I Stenstorp finns det två museer. Detta är det ena, och som jag kan fascineras över.
 
Andrew väljer att besöka Dahlénmuseet och jag fortsätter min resa ner mot metropolen Falköping. Jag väljer att inrätta mig på ett klassiskt boende, nämligen Rantens Hotell. Inlastningen av packningen var för en gångs skull oerhört enkel, då jag fått ett rum på bottenvåningen och lätt kunde lasta in allt genom fönstret. 
En snabb cykeltur på stan som jag varit i ett antal gånger, men ändå dyker ett nytt motiv upp som jag inte kan motstå att bjuda mina läsare på. Jag vet faktiskt inte hur aktiv denna byggnad är idag, men namnen är fantastiska. 
Jag stannar här, då jag inte kommit längre. Hallå där bak på pakethållaren. Var det bättre med plats nu när cykelväskorna var borta? Ni slipper dom i morgon också, men i Ulricehamn får jag nya cykelväskor, för då kommer nämnligen min fru med väskor som jag förhoppningsvis ska kunna släpa med mig ända ner till Ystad. Någonstans känns det ganska behagligt att passera i hemtrakter, få övernatta hos systrar och bröder i Ulricehamn och Tranemo innan det bär av ut i ovissheten igen. Till sist ett stort tack till alla bidragsgivare till insamlingen till Kvinna till Kvinna. Vi har passerat 35.000 kronor, och nu har jag höjt ambitionen till 50.000 kronor. Just idag är det 55 dagar kvar till insamlingen sätter stopp. Sprid gärna detta till alla ni känner, för jag är säker på att vi kan klara det, för världen behöver förändras. Till något gott som vi alla vill ha.

Tekniska problem av olika slag, men nu är dom lösta. Från Nora till Töreboda.

Publicerad 2017-07-23 22:14:00 i Allmänt,

Först av allt. Jag hade önskat att skriva tidigare, men ibland hänger inte tekniken med och min kunskap om teknik skapar inte några lösningar. Nu hoppas jag att allt fungerar, och det kommer att ge sig under tiden jag sitter här och trycker på tangenterna. Jag använder touchmetoden när jag skriver, så jag skriver ungefär lika fort som jag tänker. Då kanske vän av ordning funderar som så, att tänker han så långsamt. Så är icke fallet, utan jag lärde mig som tolvåring på en skrivmaskinskurs det underbara i att använda alla fingrarna när jag skriver. Därav ofta ganska långa artiklar. Jag kan i det sammanhangen ta en anekdot om en präst som sades ha väldigt långa predikningar. Han svarade att jag skulle kunna skriva kortare predikningar, men jag är alldeles för lat för att sluta. Nåväl. Vi skildes åt i Nora. Då var redan den förra artikeln skriven om just Nora, men strax före avfärd kommer en man i respektabel ålder fram till mig och frågar om det är jag som cyklar från Haparanda till Ystad. Jag kunde utan att överdriva faktiskt svara ett tydligt ja på detta. Han tyckte att jag skulle ta vägen över Degerfors, då det i Degerfors fanns mycket intressant att se. Jag förklarade först att jag inte tänkte cykla över Degerfors, och på Stora Valla har jag redan varit. Han frågade när jag var där, och jag sa att det var någon gång i skarven av 60 och 70-talet. Stora Valla är alltså fotbollsklubben Degerfors hemmaarena. Såg du kanske mig då sa han. Den mannen jag just börjat ett samtal med var en legendarisk spelare i Degerfors vid namn Hans Stisse Ekman. Han var bland annat lagkamrat med Ralf Edström. Så här ser Stisse ut idag, och nu ska vi se om tekniken fungerar.
 
Vi hade ett långt samtal om fotboll och inte minst Degerfors. Jag berättade att jag personligen kände en av legendarerna i laget, Allan Johansson, som bland annat hade spelat ihop med Gunnar Nordahl. Dock kunde inte Stisse dölja sin besvikelse över att Elfsborg på 60-talet hade värvat Lasse Heineman från Degerfors. Nu gav han ändå Elfsborg lite kred, då han var mycket nöjd med att vi hade tvålat till Degerfors ärkerival Örebro för en tid sedan. Utöver detta pratade vi en hel del politik, och han gav sina lovord över Peter Pedersen som han tyckte var en hyvens karl. Jag önskade Stisse och hela Degerfors en återkomst till allsvenskan, och detta var något jag faktiskt menade utan att vara inställsam. Jag har skrivit tidigare att jag befann mig i bruks och bergsbygder. Otaliga var dom minnesmärken över en industriepok som till allra största delen idag är muséer. Pershyttan är ett sådant exempel.
 
Vägen mot mitt nästa boende i Vintrosa gick genom mycket fagra bygder. Grusvägar hade nu blivit vanligare än asfalt, och jag hamnade på lågintensiva turistvägar.
 
En och annan förvirrad bilist dök upp och undrade när dom såg min kärra där det står Haparanda till Ystad 2017. Detta var väl knappast stället där dom hade tänkt att detta ekipage skulle ta sig fram.
 
I den stekheta solen kom jag ner på Närkeslätten. Först stannade jag i Närkes Kil, där jag gladdes åt att den lilla butiken fanns kvar.
 
Det som sedan gladde mig lika mycket var att kvinnan som drev butiken ville ha ett bra utbud av ekologiska och rättvisemärkta produkter. Hon sa att hon tyckte det var viktigt, för det handlar ju om hela mänskligheten. Jag köpte denna mörka lager av henne. Den var en njutning i värmen.
 
Jag skickar in en bild över Närkeslätten också, där solen gassade onödigt mycket för att cyklingen skulle upplevas som behaglig. Jag vill ändå säga att jag unnar alla sol och värme på sommaren, men att dra en 40 kg tung släpkärra efter en cykel är väldigt jobbigt.
 
På eftermiddagen kom jag fram till mitt boende i Vintrosa, strax väster om Örebro. Ett motell som antagligen en gång i tiden varit fullbokat och med mängder av människor i restaurangen. Nu har dom dragit E20 cirka 500 meter norr om den gamla E20, och det innebar att vi endast var tre personer som bodde på anläggningen. Vi var dessutom bara tre personer som åt frukost på morgonen. Vi tre personer hade dock ett riktigt gott samtal. Den ene pläderade för medborgarlön, den andre för att vi behövde äta mer kakor, och då får ni försöka lista ut vilka yrken dom hade. Från Vintrosa ner till Askersund har jag tyvärr inga bilder som jag kan referera till. Det jag däremot har är ett spännande möte. Sådant där möte som inte går att förutsäga.Jag hade gått igenom min färdväg på på försvarets eminenta vägatlas samt koordinerat den med min GPS på telefonen. Allt talade sitt tydliga språk, och det var att när jag kom till ett litet samhälle, eller rättare sagt en by, så skulle jag svänga ner till höger på en grusväg. Jag är fortfarande helt säker på att jag körde ner på rätt väg. När jag, fortfarande övertygad om rätt vägval, helt plötsligt, hör en dunkande V8 bakom mig känner jag att det är bäst att hålla sig undan. Jag vänder mig om och där kommer en Dodge Ram. Det är den största Picupen som tillverkats. Vill du ha något större så blir det en lastbil. Mannen kör förbi, och som i en amerikansk film försvinner han på grusvägen bortåt. Jag fortsätter i kanske 25 minuter till och kommer fram till en sådan där hopplös fyrvägskorsning. Fram med kartan och på med min GPS. Jag kände mig fullständigt förlorad. Efter en stund hör jag åter det bekanta ljudet av en V8. Innan jag så bilen kände jag i marken att Dodgen var i antågande. Sakta glider den mot mig. Jag kan villigt erkänna att jag inte kände mig speciellt trygg i den situationen. Han glider upp jämte mig, vevar ner rutan och säger "Nu är du väl fullständigt borta". Jag kunde ju inte annat än erkänna. Han berättade att han hade sett på min cykelkärra att jag var på väg till Ystad, och nu befann vi oss på landsbygden i Närke i mitten av ingenting. Han sa till mig att hoppa in i bilen, så skulle han visa på sin GPS hur jag skulle ta mig framåt mot Askersund. Jag hoppade in, och för att hans GPS skulle fungera, så var han tvungen att starta motorn. För varje kolvslag lyfte jag en halvmeter, medan han systematiskt gick igenom vilka vägar jag skulle cykla för att komma fram. Hans sista anmaning var tydlig: "Nu hittar du inte på några dumheter eller tar några egna initiativ, för då går det åt helvete." Med dessa ord ringandes i mina öron var dom sista tre milen faktiskt ganska trevliga i värmen. Varje förklaring han hade gett på korsningar och vägval stämde exakt, och efter några timmar kom jag till Askersund. Jag tycker att det är underbart att bo på hotell emellanåt. Jag njuter av rummet, av frukosten, av duschen, men ibland undrar jag varför hotellkorridorer måste vara så långa och se exakt likadana ut.
 
 
Det är de facto två olika korridorer. Det ger dock en välbehövlig motion till frukostbordet. Askersund är en småstad, och jag vågar påstå att staden verkligen gör sitt yttersta för att bibehålla karaktären av småstad, så när det blev bestämt att staden skulle få ett nytt systembolag så blev det denna nästan unika skapelse. Inte något köpcenter a la ICA Maxi eller något annat schabrak, utan helt enkelt något som passar in i stadsbebyggelsen.
 
I nästa avsnitt kommer jag att skriva om två olika möten som jag fick vara med om efter Askersund. Det ena där nöden i en krissituation gör att en gammal vän tar kontakt med mig, och det andra en man som är ute och åker i sin amerikanska cabriolet. Det kommer ytterligare berättelser, då jag i rask takt rullar ner genom Västergötland just nu. För er som undrar om det verkligen var den vägen jag skulle ta, så är svaret att vi kan aldrig veta när en Cykelanarkist rullar från Haparanda till Ystad.

Livet går vidare även om det är på en cykel. Busväder och felkörningar.

Publicerad 2017-07-18 22:25:59 i Allmänt,

Jag vill ändå börja med min kväll i Borlänge. Staden som ingen flyttar ifrån. Detta påstående blev en återkommande fråga i ett antal Quiz på 80 och 90-talet, för att sedan bli en minnesparodi i den tidens frågesporter. Självklart skulle svaret vara Borlänge. Bor länge, för den som inte hört detta förr. Jag blev trots allt väl omhändertagen på en liten trevlig restaurang. Jag som är en notorisk och ständigt återkommande gäst på Restaurang Köket i Borås hamnar alltid i jämförelser med mat och pris. Restaurang Köket vinner varje ny utmaning som jag ställer dom inför. Jag klagar inte på maten, servicen och personalen. Köket är ändå nummer ett. Dock behöver även en Cykelanarkist lite avkoppling från trampandet. Energi och mat i magen, samt gärna någon öl. Avslutade kvällen med en tvåa Grappa, för att känna mig hemma. Denna energi behövde jag i allra högsta grad när jag dagen efter skulle cykla till Smedjebacken. Det är inte en överdrivet lång sträcka, och eftersom jag bestämt mig för att följa Sverigeleden skulle det inte heller vara några problem att hitta dit. Allt detta skulle komma på skam. Väderprognosen lovade regn, och för den som någon gång tvivlat på meteorologerna så hade dom denna gång fullständigt rätt.Vid utfarten av Borlänge, vid kyrkan av någon anledning, just när jag var i färd med att samtala med två kvinnor om både cykling och kvinnokamp, så öppnade sig himlen. Den ena kvinnan tog på sig skulden för regnet, och jag menade att det skulle nog komma ändå. Nästan så att jag fick trösta henne. Färden gick vidare. Jag följde dom gröna skyltarna där det stod Sverigeleden. So far so good, som det brukar låta i olika föreläsningar. Jag lyckades komma till ett trevligt café där jag frågade om vägen till Smedjebacken. Den första hade inte en aning, och detta gav mig onda aningar. Den andre sa att det var fel väg, och att jag skulle köra tillbaka över bron, Dalälven igen, och cykla på andra sidan. Jag följde det senare rådet, då det var bättre att följa ett råd än att följa inte en aning. Efter en stund på andra sidan älven låg det en liten restaurang. Jag gick in där för att inhämta råd, men av någon anledning kände jag att jag var mer bevandrad i den lokala geografin än personalen på restaurangen. Dock fick jag en trevlig pratstund med fyra gäster som var ute på en kortare cykeltur. Dom hade ett sommarhus cirka en och en halv kilometer bort och kunde väl på det viset fördra regnet. Dock trodde dom att jag var på rätt väg. I vilket fall övertygade dom mig om det. Efter cirka en halvmil upphör vägen som huvudled och den fina asfalten övergår i grusväg. Ni vet en sådan där med stora hålor i. Där varje meter blir en dödsfälla för en cyklist. Jag manipulerade och manövrerade mitt ekipage som om det var statens guldreserv jag hade i kärran bakom mig. Jag förstod att den här vägen inte var en väg ämnad för turister när jag fick se detta.
Jag kommer nog aldrig att få se en större grustäkt än denna. Dessutom låg den i en brant uppförsbacke, så bilderna som jag tagit var påtvingade stopp för att få ner mjölksyra och puls. På ren svenska var det ett helvete med grusvägen och uppförsbackar. Oavsett så var jag fortfarande helt övertygad om att detta var rätt väg. När jag cirka två timmar senare först kommer till Lilla Bondbacken och strax därefter till Stora Bondbacken började mina krafter tryta. Cykeln hade jag klivit av för länge sedan, då jag ansåg att jag aldrig skulle kunna bli en kamikazepilot. Jag lovar att det var farligt. Vissa partier kunde jag cykla, men uppförsbackarna var så branta så inte ens en dopad Lance Armstrong hade fixat det. Nerförsbackarna var livsfarliga, trots mina hydraliska skivbromsar. Efter ytterligare någon timma kröp jag in under en gran för att kolla GPS-en på min telefon. Den visade med självklarhet att jag var fullständigt fel. Det enda jag kunde göra i det läget var att fortsätta ungefär en mil till på denna hopplösa väg i detta hopplösa regn för att så småningom komma fram till en väg som skulle ta mig till Smedjebacken. Min tanke om att vara framme i Smedjebacken ungefär halv två blev så småningom till kvart över fem. Väl i Smedjebacken, ja jag kom dit, började ett intensivt letande efter Lottas Café och Krog där jag skulle bo. Ibland känns även det minsta samhälle som om det vore Mexico City eller någon annan oorganiserad storstad. När jag för minst femte gången skulle läsa av min GPS så bestämde jag mig för att kliva av cykeln. Då fastnade mina regnbyxor i sadeln och jag föll baklänges som något gammalt dansbanefyllo. Smällde i vänster armbåge och i hjälmen blev det ett stort jag i bakdelen. Hjälmen räddade med all säkerhet den fortsatta färden. Dock fanns det ett ljus i mörkret, och det var just Lottas Café och krog. Känslan att få komma in där, sjöblöt och med en kraftig uppgivenhet. Ett ombonat rum, fläskfilé och råstekt potatis, ett par öl och dessa underbara människor att samtala med.
Mannen till vänster är Calle med C och mannen till höger heter Christoffer och är ursprungligen från Saint Louis i USA. Christoffer och jag hade ett långt samtal om cyklar och USA. Han var imponerad över att jag varit uppe i Gateway Arch i Saint Louis. Jag berättade att det var 1978. Han hade dessutom studerat statistik på Berkeley i San Francisco. Nu var det inte detta han egentligen ville tala om, utan det var hans hemmabygge till cykel. Han hade bara ett framdrev men däremot hade han 18 bakdrev, och det minsta drevet hade bara tretton kuggar. Min Nishiki 601 hamnade rejält i skuggan. Jag bara konstaterar att jag träffar olika människor på resan, och alla, inklusive 18-kuggars Christoffer, är trevliga. Med denna dag hade jag bestämt mig för att inte cykla på en enda grusväg igen. Jag vaknade till denna underbara morgon i Smedjebacken där jag kunde njuta av min frukost med denna utsikt.
Nästa dag skulle färden gå mot Kopparberg. Självklart är det just det Kopparberg som har ett bryggeri. Solen sken, värmen hade återkommit. Efter gårdagens fadäser hade jag noggrant kontrollerat vilken väg jag skulle ta. Glider fram i landskapet, njuter av varje sekund. Sverige visar sig mot sin absolut bästa sida, och med denna vy så ser jag landet i min barndoms ögon.
Visst är det väl märkligt hur vissa bilder väcker barndomsminnen hos oss, även om man som jag befinner mig i Västmanland, ganska långt ifrån min barndoms Ulricehamn. Kanske var det just detta som fick mig att tro att all lycka skulle vara för evigt. En underbar väg, blandad med olika motiv, även om det mest handlade om skog. Efter ett par timmar börjar jag ana oråd, då solen, som rimligtvis borden finnas rakt framför mig, istället sken på min högra axel. Återigen stannar jag, tar fram min GPS och konstaterar att jag kommit cirka en och en halv mil för långt. Ställer in GPS-en på närmsta väg till Kopparberg. Närmsta vägen är inte alltid bästa vägen. Återigen kastas jag in på grusvägar, så långt ut i ödemarken som det går att komma. Jag hade bokat Bed and Breakfast hos den underbara Dorotea Atterstål och meddelat henne att jag skulle komma mellan klockan 14 och 16. Hon hade berättat att hon skulle ut och plocka kantareller, så jag tar upp min telefon och ringer till henne och berättar att hon kan lugnt hålla på till kl halv fem, för innan dess kommer jag inte att vara framme. Visst är det vackert med alla små gårdar, blommor och milsvid utsikt, men det var just inte detta jag ville. Jag ville komma fram till Kopparberg och få möjlighet att njuta av samhället. Strax före halv fem ser jag denna skylt. Någon som hade satt upp den för att jag skulle bli glad.
Dorotea Atterstål var som en mamma för mig. Hon pratade med mig, gav goda råd, stekte kantareller, och erbjöd mig en nattamacka med smörstekta kantareller. Bekymret var att jag var oerhört trött, och dessutom allt för upptagen av att följa Elfsborgs kross av Hammarby och sedan Sveriges fantastiska match mot Tyskland. Dorotea hade sedan dukat upp en frukost som överträffar varje hotellfrukost. Få komma fram till en så underbar människa, bli så väl omhändertagen och dessutom få några smörgåsar och en egenodlad gurka med på den vidare färden känns behagligt för en Cykelanarkist. Detta till priset av 220 kronor. Dorotea är värd en stor guldstjärna, även om jag själv är ganska allergisk mot dylika utmärkelser, men då det är jag, som är fullständigt objektiv, som delar ut den tycker jag att det är okej.
Denna dag som just nu är i sitt slutskede skulle gå mot Lindesberg. Efter en noggrann rekognosering bar det iväg. Allt flöt på fantastiskt fint ner till Guldsmedshyttan. Strax efter Kopparberg, cirka 7 kilometer, så ligger en liten by som heter Stjärnforsen. Där fanns det ett litet café, och där drack jag kaffe och åt en liten jordgubbskaka och samtalade med en kvinna som hävdade att hon hade drömjobbet på caféet. Jag tror henne, för jag vet inte hur vänlig en människa kan vara, men hon var vänligheten själv. Jag frågade om råd för den fortsatta färden till Guldsmedshyttan och hon rekommenderade den väg hon brukar åka till Lindesberg. Jag frågade om en annan väg, och hon sa att hon inte brukar åka där. Hon nämner också att fram till golfbanan är det grusväg, men sedan visste hon inte. Jag bestämmer mig självklart för att ta just den vägen då min GPS berättade att det var den närmsta vägen.
Självklart var det en grusväg, men idag var känslan annorlunda, då jag visste att jag var på rätt väg. Glida fram i ett sommarlandskap, där jag får mina naturliga oaser av sommar.
Denna milsten som markerar Konungen Adolf Fredrik, vars enda bedrift är att han tyckte om kvinnor och skapade en musikklass i Stockholm.
Någon får gärna hjälpa mig att förstå vad denna text betyder. Liknande fanns på några stenar ytterligare. Har ni kontakt med någon i Västmanland som kan lösa gåtan så blir jag mycket glad.
Strax innan Guldsmedshyttan finns denna gruva. Huruvida den fortfarande är igång eller inte har jag ingen aning om, men den finns där som ett levande minne över Bergslagen. Liknande platser fanns det ett flertal av, och flera gårdar bar namnet Bergmansgården, icke att blanda ihop med Bergmangården. Ingemar Bergman har troligen aldrig satt sin fot i en gruva. Det var bara hans hjärna som trodde att han ständigt befann sig i en.
Självklart spelar kulturen en viktig roll i trakterna runt Lindesberg, och vem har väl mest av alla lyft fram den Västmanländska kulturen på ett bättre sätt än Pepparn. När han som ung drog in i Hylands Hörna och spelade dragspel som ingen hört innan. Pepparn dog för ett antal år sedan, men här visar det sig att hans minne lever i allra högsta grad.
Visst var det till Lindesberg jag skulle, men av någon outgrundlig anledning råkade jag hamna på Sverigeledn i Guldsmedshyttan, och den går inte till Lindesberg utan till Nora. Som den Cykelanarkist jag är så kastade jag om tankarna och bestämde mig för att cykla till Nora istället. Här har jag ätit Gösfilé, fått inkvartering i denna sovcupé i en gammal järnvägsvagn.
Visst är det läckert att vara ute och cykla. Jag befinner mig i bebodda trakter även om det mesta går fel och jag hamnar ute i skogen på små grusvägar. Nu kommer färden att gå ner mot Närke. Första anhalt Garphyttan, vilket inte någon kan vara säker på, då det är en äkta Cykelanarkist som trampar mot Ystad. Det jag ändå vill avsluta med är att ge en hyllning till en av dom absolut största Elfsborgssupportrarna som finns. Här i Bergslagen har han fått en by uppkallad efter sig och en affär som tyvärr har fått slå igen. Säkert bidrog han till den stora krossen av laget från Söder i Stockholm.

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela