cykelanarkisten.blogg.se

Semesterbilaga.

Publicerad 2017-06-30 18:14:29 i Allmänt,

Som alla sommartomma publikationer så håller även Cykelanarkisten sig med en semersterbilaga. Signikativt för semesterbilagor är att dom sällan innehåller något av intresse, mer än att utgivning ska ske. Vi får hoppas att detta inte är något undantag, utan att ni snabbt glömmer vad som var skrivet och istället inväntar dom heta nyheterna från de näst intill folktomma delarna av landet. För att ni inte ska bli besvikna i förtid, så har jag försökt att hitta en väg från Mora till Ystad där det bor så lite folk som möjligt. Detta kommer dock att bli svårt, då jag mer och mer kommer att befinna mig i folktäta områden. Men så ser Sverige ut. På gott, och på ont. I Mora mötte Anne upp, och det beredde mig stor glädje. Möjligheten att under ett par veckors tid få föra samtal med en människa som jag känner väl, och som känner mig. Utan att behöva berätta samma berättelser om och om igen. För er som inte vet vem hon är, så träffades hon och jag 1977. Vi har sedan dess varit ett par, med förlovning 1979 och äktenskap 1984. Två döttrar har vi blivit begåvade med och som extra stor bonus har vi två barnbarn.
Vi stannade i Mora innan vi började med en roadtrip med bil. Egentligen hade vi inte så stor aning om vart vi ville, utan mer se oss omkring. För enkelhetens skull följde vi mitt spår baklänges, vilket blev Orsa, Skattungsbyn, Furudal, Voxnabruk, Loos och Kårböle. I Kårböle stannade vi på restaurang Pilgrimen för att äta lunch. Första frågan jag fick av ägaren var hur det går med cyklingen. Jag kunde ge honom en kort redogörelse, och han visade sin uppskattning över vår närvaro. Det blev dock inte någon reducering av priset, och det kan jag ta, då Pilgrimens överlevnad antagligen är betydligt svårare än min cykling från Mora till Ystad. Därefter bestämde vi oss för att rulla mot Sveg i Härjedalen. Övernattningen var på Hotell Mysoxen. Jag kan bli oerhört förtjust i dom folkliga benämningarna, då myskoxe omvandlas till mysoxe. Efter Sveg åkte vi till Särna. Jag hade en bild av att Särna var en variant av metropo, åtminstone som vintersportort. Samhället och bebyggelsen gav ett helt annat intryck. Den här underbara gamla biografen ger känslor som jag gärna vill dela med mig.
Nedlagda biografer, som sakta börjar sjunka igenom marken, där träden omringar byggnaden, och där det stolta namnet Röda Kvarn, finns kvar, får mig att alltid tänka på Guiseppe Tornatores fantastiska film Cinema Paradiso. Hur en biograf i en liten stad på Sicilien först var hela samhällets angelägenhet, och där en liten pojke får vara hos maskinisten Alfredo, och där hela världen flyttas in på vita duken. Hur har människor i Särna fått bilder från världen utanför. Vilka influenser har det skapat. Förälskelse i Gary Grant och Doris Day, och efter Tarzan på duken få springa ut och klättra i något plommonträd på vägen hem. Alla människor har nog något minne från en film som vi sett på en biograf antingen denna biograf låg i Särna, på Sicilien eller i Stockholm. Själv lyckades jag med bedriften få se Borta med vinden i bygdegården i Mjöbäck. Där fanns det bara en projektor, så efter varje rulle skulle först den gamla rullen spolas upp innan den nya kunde sättas igång. Det blev med andra ord cirka fem pissepauser innan dom förälskade står på en bro och kysser varandra. Bekymret var ju att längden på en redan lång film blev ännu längre vilket inte höjde betyget på denna film. Vid vuxen ålder brukade jag kalla denna visning för Massakern på en klassiker.
Nedströms Klarälvsdalen ligger Limedsforsen, där den en gång så store Sixten Jernberg huserade och hade sin utgångspunkt för sin världserövring i skidspåren. I Limedsforsen finns ett museum över Sixten Jernberg och denna staty, där han diagonalåker uppför en liten backe. Anslutningen av besökare var inte enorm, och förutom Anne som kanske inte visar något större intresse för Jernberg, så ser paret i bakgrunden kanske än mindre roade av denna staty. Om kanske tjugo år så är minnet av Sixten Jernberg kanske inte större än vad vi minns Lapp-Teodor. Dags för läsarna att Googla om Lapp-Teodor.
I Malung bodde vi hos denna underbara kvinna och hennes man. Dom hade ett annex till sitt hus där dom hade några rum för uthyrning. När vi kom dit satt det en lapp på dörren att dom inte var hemma, men att det var bara att gå in och välja ett rum där nyckeln satt i. Vi gjorde så, och fick ett underbart rum för övernattning. Bäddat med en klassisk stil med över och underlakan. Inga påslakan här. Det angenäma priset för oss båda var 490 kronor. Någon timme efter vår ankomst hade vi en pratstund med mannen i huset. Vi frågade lite försynt om det inte händer att någon lurar dom när det står öppet. Det händer, svarade han, men vi får inte ge upp så enkelt för det. Vi måste bevara våra öppna dörrar, för annars är det inte roligt. En underbar inställning som jag tycker att vi i större utsträckning ska försöka anamma i olika sammanhang. Kvinnan som ni ser på bilden älskade verkligen sitt växthus, och det visade också upp en prunkande växtlighet. Vid Klarälvens utlopp i Vänern ligger Karlstad. Vi bestämde i ett tidigt skede att vi skulle fira midsommar där. Med en backspegel i handen var det väl kanske inte det mest lyckade valet av plats för ett klassiskt firande. Vi sökte på lite olika möjligheter av upplevelser i Karlstad en midsommarafton 2017. Oavsett firande eller inte bestämde vi att cykla till Gustaf Frödings hus vid Alster. Bekymret med detta är att ett antal kilometer norr om Karlstad ligger en sjö som heter Alster, och vi var helt övertygade om att det var platsen som vi skulle kunna känna doften av Fröding. På vägen ut ur Karlstad, när vi frågade människor hur vi skulle hitta dit, kändes det som att vi tvingade människor att tro på vår version av Frödings hembygd. Cyklingen upp till sjön Alster var vacker. Vi följde en nu nedlagd järnväg, Klarälvsbanan, som gjorts om till cykelled. Detta låg cirka en mil norr om Karlstad. Väl där kollar vi kartan betydligt noggrannare, och ser då att det finns ett Alster sex sju kilometer öster om staden. På små slingriga grusvägar tar vi oss söderut. I bostadsområdet Kronoparken kommer vi mitt i avslutningen av både fredagsbönen och Ramadan. Vidare neråt mot Frödings gård, där vi möter ungefär lika många människor som just avslutat midsommarfirandet. Inom loppet har vi mött både det nya och det gamla Sverige. Vi gav upp och bestämde att vi skulle cykla tillbaka till Karlstad. Karlstad måste vara en av de städer som har i särklass mest cykelbanor. Hur vi än bar oss åt, så kändes det hela tiden som att vi cyklade åt fel håll eller på fel cykelbana. Vi fick genomföra ett eget midsommarfirande på en parkbänk i utkanten av staden, när vi började känna oss någorlunda säkra på att vi kunde hitta hem till hotellet igen.
Midsommaraftons kväll då? Jo, den fick vi fira på Brasseriet i Karlstad med denna meny.
Det närmsta midsommarafton jag kom var förrätten Gubbröra på kavring och pilsner. Denna kväll får läggas till i portföljen med erfarenheter. Ett par dagar senare börjar vi resan ner mot Borås för den stundande begravningen. Detta medförde att jag också kunde lämna in cykeln på en rejäl sevice, vilket var ett absolut behov. Längtan tillbaka till Mora växte, och i morgon, alltså dagen efter att denna semesterbilaga publicerats så går färden upp mot Mora igen. Min svägerska och svåger har en karta på väggen där dom mycket noggrant sätter i nålar på varje plats som jag har övernattat.
Söndag 2 juli ungefär klockan 7 på morgonen rullar jag iväg från Mora, ner till Leksand, och därefter vidare mot Borlänge. Under första halvan av augusti hoppas jag att en fullständig karta ska kunna publiceras på resten av resan. Med denna karta fullständig innebär det att jag kommit till Ystad. Det kommer kännas minst lika bra som min kortkorta semester.

Från Orsa till Mora. Kortaste sträckan för Cykelanarkisten. Samt mötet med min fru.

Publicerad 2017-06-20 18:52:01 i Allmänt,

Känslan att få parkera cykeln under denna portal vågar jag nog påstå är en minst lika stor känsla som när Vasaloppsåkarna passerar här efter sina nio mil från Sälen till Mora. Någonstans i detta nu, med att ha avverkat hela Norrland, vara i en av Dalarnas mest kända orter och platser, och dessutom veta att det nu är en paus på två veckor innan cyklingen återupptas; den känslan gör gott. Efter två nätter i en tvåbäddsstuga så kommer Anne upp för att vi ska tillbringa en kort semester ihop.
Det här handlar om en ren och innerlig kärlek, då vi i höst varit tillsammans i 40 år. Efter en månad, oftast ensam på den norrländska tundran, i de djupa skogarna, med många och intressanta korta kontakter, få sitta och prata med den människa som jag delat mitt liv med, ger en djup tillfredsställelse och skapar ett lugn inombords. Självklart handlade mycket av våra samtal om vad jag upplevt, men också att få återberättat om händelser i Borås var viktigt. Senaste händelsen var ju det enormt lyckade Borås Pride, som åter visar att boråsare, och självklart många andra som kommer från närliggande och längre bort liggande orter, är människor som vill att kärleken skall vara det största och att kärleken ska tillhöra alla. Från en Cykelanarkist vill jag skicka ett stort grattis till alla som gjorde denna manifestation. Den är viktig. Min och Annes hemvist i Mora har varit Åmåsängsgårdens Camping, Mora Life. En av de mest välarrangerade campingar jag varit på. Underbara människor som sköter och driver campingen, där stugorna och servicebyggnader är i topptrim. Rent och fint, utan att det känns sterilt. Till detta kommer en fantastisk restaurang, där jag första kvällen åt en av de godaste pizzorna sedan jag besökte Rom för ett par år sedan.
Under tiden jag har varit här så har jag gett en intervju till Kvinna till Kvinna. Den kommer att publiceras någon gång i veckan efter midsommar på deras hemsida. En version kommer också att läggas ut på deras Facebook-sida. Jag fick mycket beröm för mitt initiativ, men faktiskt är det så, att det är jag som känner mig hedrad. Jag cyklar, upplever, möter människor, men det är kvinnorna i organisationen som gör det viktiga arbetet. Självklart uppmanar jag så många som möjligt att ge ett bidrag till min insamling och att också sprida kunskap om Kvinna till Kvinna. Jag lovar att detta kommer att förändra världen till det bättre. https://se.betternow.org/fundraisers/haparanda-till-ystad-2017 På fredag, midsommaraftons morgon, kl 06.20 kommer jag också att vara med i direktsändning i Radio Sju. För den som orkar vara uppe vid den tiden är det helt okej att ratta in 102,9. Till nästa gång vi hörs över bloggen, så tänk på att solidaritet är att kunna avstå något till de som har det sämre, för att vi alla ska få det bättre.

Från underbara Loos till Voxnabruk, Furudal och nu är jag i Orsa. Inte illa.

Publicerad 2017-06-14 00:25:11 i Allmänt,

När jag cyklar kommer jag i tät kontakt med människor som jag träffar. Efter natten i Loos, utan att stöta på några björnar, så går jag upp klockan halv sex på morgonen för att förbereda mig för nästa dags cykeltur. Det är en vana som jag måste ha,att gå upp tidigt, packa mina saker, städa ur stugan eller rummet, för att sedan kunna rulla iväg ungefär klockan sju på morgonen. Mina grannar i Loos vaknade ungefär samtidigt som jag, så när jag höll på att lasta mina saker på cykelkärran kom jag inte undan. Och med handen på hjärtat så vill jag inte komma undan möten med människor. Jag blev ståendes och prata med flera av dessa fantastiska människor som begett sig från olika håll, framför allt ifrån Hälsingland, till den underbara spelmansstämman i Loos. Lite goda råd fick jag om cykling, och andra goda råd om väder och vind. Uppskattningen var stor, och jag försökte att återgälda deras vänskap med min hyllning till det som människorna här åstadkommer. Jag tänker ibland, med erfarenhet av en mängd arrangemang, att anordna en spelmansstämma i Loos vida överträffar en Bruce Springsteenkonsert på Ullevi i Göteborg. När Bruce ska spela på Ullevi finns det mängder av professionellt folk som riggar allt, och han och E-street band kan gå ut och köra. I Loos ska allt göras ideellt, och allt som görs är gratis. Det är kultur. En annan sak är att jag också älskar att åka till Ullevi och lyssna på Bruce Springsteen, men grejen är en helt annan.
Vi kan tycka vad vi vill om jakt och att döda djur, men jaktlaget hade fixat en riktigt bra rastplats åt mig. Det känns riktigt bra att hitta den här typen av oaser mitt ute i den Hälsingska skogen. Det är ganska mycket av vitsen med att cykla, framför allt på vägar dit få turister når, att när det bara känns som skog, att då plötsligt öppnar sig en glänta och jaktlaget har ordnat denna hemvist. Jag hade hoppats på en positiv upplevelse av att komma till Voxna Bruks camping och vandrarhem. Jag hoppar över hela den berättelsen, då jag vill skriva om dom positiva upplevelser jag får under resan. Ingen ska beskylla mig för att jag lägger ut selfies i tid otid. Jag har aldrig lagt ut en selfie, varken här på bloggen eller på Facebook, men här mina vänner och läsare, här kommer ändå något som jag är stolt över. När jag kom till den hör skylten kände jag en glädje och en frid, samt en oerhörd stolthet.
Med detta dokument i form av en bild vill jag visa att jag nu har cyklat genom hela Norrland. Jag har cyklat över alla Norrlands floder. Jag började i Haparanda, förbi Lappträsk,Kalix, Långträsk, Åsele, Dorotea, Överhogdal, Kårböle, och nu står jag här vid gränsen till Svealand. För mig är det stort, och det känns nästan som om jag är hemma. En stund, eller en timma på cykel, inte så stor skillnad, kommer jag till en liten by som heter Dalfors. En gång i tiden hade dom en Konsumaffär här. Kooperationen försåg människor med livsmedel och kanske andra förnödenheter som människor behöver. Så kommer rationaliseringen, lönsamheten och Konsumbutiken läggs ner, och i takt med detta dör byarna sakta bort. Vägen som jag cyklat har mängder av dessa minnesmärken. I historieböckerna skrivs det om karolinernas återtåg med en död Karl den XII, men av döden på den svenska landsbygden skrivs det inte ett ord. Jag har tidigare berättat om hur kvinnor i glesbygden tar tag i situationen, och när jag kommer till Dalfors får jag ett nytt exempel. I den nedlagda Konsumbutiken har en kvinna livat upp affären. Hon säljer ett begränsat utbud av dagligvaror. Till detta har hon lagt till lite olika former av saft, rosensaft, hjortronsaft och några till. Dessutom lite av sylt tillverkade av råvaror från det som finns i bygderna runt omkring. Det finns även yllesockar och yllevantar att köpa som byborna tillverkar. Med detta får hon butiken att gå runt. Hon har också ett litet café, och jag kom dit klockan tio på förmiddagen, just som en av hennes anställda stod med nyckeln i låset och skulle öppna lokalen. Tre kvinnor som tog hand om mig på bästa sätt. Bryggde kaffe, tände värmeljus och gav en känsla av tillhörighet.
Min väg går mot Furudal, tre och en halv mil från Orsa. Jag kan känna att sommaren närmar sig, och då får jag se denna stora banderoll.
Ibland måste jag göra upp med mitt eget samvete. Jag är ingen vän av ishockey. Jag tittar inte på det, och jag följer inte ens resultaten på text-tv. Så är det och så kommer det antagligen att förbli. Däremot kan jag försöka förstå kulturen som sådan i trakter runt Siljan. Här lever hockeykulturen, och här fostras nya hockeystjärnor. Vad dom förra heter vet jag inte, undantaget Tumba, Lasse Björn, Rolle Stoltz och Sura-Pelle Pettersson och några till. Men jag såg mängder av ungdomar som vallfärdar till ett mycket litet samhälle som Furudal för att vara med på hockeyskola på sitt sommarlov. Någonstans kan jag känna sympati för dessa unga människor som är beredda att ägna en del av sitt sommarlov för något som dom har intresse av. Jag satt och pratade med en pappa, vars son var på hockeyskolan. Dom kom från Arboga, där industrier läggs ner och där avfolkningen numera går fort. Jag pratade med en coach som var där. Han var tennistränare, för bland annat Johanna Larsson, och hans uppgift var att få unga människor att förstå ett budskap. Att kunna förstå varandra, och inte bara leva i sen egen egovärld. Hockeyskolan drivs av den legendariske Bengt "Fisken" Olsson, som fick det föga angenäma tilltalsnamnet Torsken Olsson efter Izvetjiaturneringen någon gång i början av åttiotalet, när Tre Kronor inte tog en poäng och han var förbundskapten. Jag vill inte döma, men jag kommer ändå inte att ägna tid åt det som jag kallar Pukki eller Käppakrig. Däremot känner jag sympati för ett litet, mycket litet, samhälle som Furudal som skapar en affär runt detta. Det är inte värre än det vi har i Borås, Ellos och HM. Vandrarhemmet i Furudal var i den gamla stationsbyggnaden utmed Inlandsbanan. Kvinnan, återigen en kvinna, som driver vandrarhemmet berättade att Inlandsbanan numera är nedlagd. När jag ville ta ett kort på henne så ville hon ställa sig vid en öppen dörr, för att visa att vi här i Furudal har öppna dörrar för alla.
Skogen är full av bär. Blåbär och lingon. Känslan som finns över av att se sådan här skogar överträffar känslan jag får när jag åker till Hökensås vid månadsskiftet juli augusti för att att tillsammans med min fru plocka dom obligatoriska femton liter blåbär som ska in i frysen för kommande vinter.
På vägen från Furudal till Orsa möts jag av skog, skog och skog. Jag minns från mina geografilektioner i folkskolan runt år 1960 att i Orsa ägde kommunen skogen, och att den var så inkomstbringande så att Orsaborna inte betalade någon kommunalskatt. Detta stod till och med i geografiboken. Tänk vad fantastiskt det var, att invånarna då ägde sin egen skog, och att denna råvara gav människorna den service som dom behövde. Jag undrar hur det är idag. Skriv gärna och berätta. Har kommunen sålt skogen till stora konsortier, är det dålig lönsamhet på skogen i Orsa, eller är det så att det kostar mer att driva en kommun idag än vad skogen inbringar. Cirka en och en halv mil från Orsa ligger Skattungbyn. Om jag trodde på en gud, vilket jag inte gör, så skulle jag tro att denna gud skapat detta samhälle. Skattungbyn är nog bland det vackraste jag sett.
Jag kan rekommendera alla som besöker Orsa att ta vägen mot Skattungbyn för att uppleva det som vi förknippar med Dalarna. Bilden ovan kan på intet sätt göra samhället rättvisa, men ger en bild av det som vi kallar genuint. När jag väl kommer till Orsa är min förhoppning att jag ska stöta ihop med Kalle Moreus. Det gör jag inte på samhällets pizzeria. Inte ens på Systembolaget, vilket kanske hade varit en större möjlighet. Däremot gläds jag åt att det finns två lokala bryggerier som serverar kunden ett fantastiskt öl. Från Mora och Rättvik. Inga fejknamn som Spendrups eller Pripps hittar på, utan närproducerat och ekologiskt. Med denna bild stannar jag i Orsa. I morgon går färden vidare till Mora. Men tills dess, så levererar Cykelanarkisten en sista hälsning. Solidaritet är när vi avstår något för någon eller några andra för att vi alla ska få det bättre!

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela