Reftele till Ljungby över det fantastiska Bolmsö. Färden söderut går vidare.
Cirka 4 kilometer söder om Reftele ligger Stora Segerstad Naturbruksgymnasie. Där har dom skola på höst och vårtermin, och på sommaren har dom en del av elevbostäderna som vandrarhem. Jag förstod att dom även hade en del kursverksamhet på skolan, för när jag var där var det ett stort antal kvinnor som huserade i lokalerna. För mig verkade det som att kvinnorna hade en stor gemenskap i denna kurs och dom verkade väldigt uppåt varje gång jag passerade förbi. För mig var vistelsen där enbart en återhämtning då jag i sju dagar i sträck hade avverkat etapper från Askersund till Reftele. Vilodagen låg jag i stort sett hela tiden på sängen, skickade lite sms, och kunde av en händelse konstatera att det var en bra dag att inte cykla då det fram vid lunchtid började vräka ner regn. Frampå kvällen upphörde regnet och jag strosade runt lite på skolans stora gård och tog ett par bilder.
En vacker plats att vistas på, men för mig var det som sagt inte det vackra utan vilan jag önskade, och den fick jag i en stor portion. Betydligt större portion av vila än den mat jag hade med mig, då jag missat att bunkra mat utan endast fick njuta av veckogammalt rågbröd med krabbost under hela dagen. På morgon efter vilodagen åt jag en rejäl frukost i skolans matsal. Av någon anledning, jag tror att den stavas hunger, så åt jag av det mesta som frukosten hade att erbjuda. Därefter bestämde jag mig för att jag rakt av skulle följa min GPS närmsta vägen till Bolmsö. Jag har försökt att följa GPS-en tidigare, bland annat utanför Råneå och Kopparberg, och resultatet har inte varit tillfredsställande. Det finns att läsa om i tidigare artiklar. Nu var situationen helt annorlunda, då sträckan jag skulle cykla inte var mer än tre mil, och jag kände att om allt går åt pipsvängen, så kan jag korrigera det på ett enkelt sätt. Min GPS tog med mig på en fantastisk resa, in i områden som jag aldrig själv skulle ha valt. Efter några kilometer visade den in mig på denna vägen.
Jag hade bestämt mig för att inte tveka att följa den trevilga kvinnans röst när hon lotsade fram mig genom det småländska samhället, och efter några ytterligare kilometer möter jag denna underbara skylt.
Jag förstod i det ögonblicket att jag hade cyklat genom den gamla skogen. Det som är mer anmärkningsvärt är att dom som planterat den nya skogen har ägnat några timmar till att göra en vacker skylt som just talar om att det är den nya skogen. Jag tror inte att det är så många fler än jag som passerat detta ställe och sett skylten, men för den som älskar udda saker så kan jag rekomendera ett besök. Det finns inte så mycket annat att titta på än skylten, men jag vågar nog ändå påstå att den är unik. GPS-en i telefonen tar mig vidare på grusvägar, och ur ingenting dyker detta fantastiska upp. Jag väljer här att visa ett kollage av bilder, för mitt inne i Småland fanns detta.
I Södra Torp har någon bemödat sig med att bevara och återbygga dessa miljöer. För mig som är född tidigt 50-tal var det som att bli barn på nytt. Här florerade Per-Albin Hanssons folkhem då alla skulle vara lyckliga. Frågan är snarare om jag kanske var lyckligare i just denna stund än vad jag var på hela 50-talet, och då hade jag ändå en lycklig barndom. Jag måste erkänna, och det kan smärta, att i just denna stund kände jag att den digitala tekniken förde mig absolut rätt. Jag föll pladask för hur jag blev lotsad fram till Bolmen och den annalkande färjan som skulle ta mig till Bolmsö.
Jag fick glädjen att trängas med några tyska turister på Vägverkets färja. Denna fantasiska resväg, där färjan vinns som en självklar insats för att minska resavstånden för människor som bor och verkar på Bolmsö. Cykeln fick sin självklara plats på avsedd plats
och själv fick jag en riktigt god pratstund med skeppets kapten som hyllade min insats och gav mig tips på olika resmål i närområdet.
Resan tar cirka tio minuter, men det var mycket fridfulla tio minuter som jag fick uppleva. En färja utan parfym och spritförsäljning. Inget disco, inga halv eller helfulla individer som tror att egot är större än båten. Bara en enkel transport fram till en ö som ligger i en insjö. Jag hade bokat in mig på Bolmsö Bed and Breakfast, och dagen till ära skulle min gode vän och vapendragare Jörgen komma och sedan följa mig under några dagar. Dessutom var det Anne, min sidekick och fru, som körde ner honom, och dom kom med båten efter mig. Jag stod vid en anslagstavla och inväntade båten, då jag såg en affisch som berättade att en era håller på att gå i graven.
Dom har väl antagligen funnits sedan 1957 när Sovjetunionen sköt upp sin Sputnick, men nu är det uppenbart över. Vi checkade in på Bolmsö BaB, och det var ett angenämt ställe att bo på. En underbar värd, och ett underbart rum, och där allt doftade välbehag. På morgonen fick vi en fantastisk frukost ute på verandan, och då vi inte hade någon brådska att komma iväg så åt vi upp det mesta av det som bjöds.
Jag vill gärna rekommendera det här stället, då jag upplever att det kanske är ett av dom bästa ställena för cyklisten att komma till. Boendet är fantastiskt, och omgivningarna är underbara. Det är lätt terräng att cykla i, och det finns möjlighet att uppleva natur och trevliga människor. Detta förhindrar inte en Cykelanarkist att bryta upp och trampa vidare mot Ljungby. På vägen dit ser jag den kanske största torvbrytningen jag sett någonstans i Sverige. Södra Skogsägarna har plöjt av ett jätteområde, och jag kan inte förstå varför. En vacker sumpmark, en mosse, har förvandlats till ett kalt landskap. Någon tjänar pengar på något som jag inte förstår.
Cykelanarkisten är nu framme i Ljungby. Just nu med gott sällskap några mil söderut till Hässleholm. Resan början gå mot sitt slut, det som en gång började i Haparanda och kanske mer som en förlupen mening för över ett år sedan. Mina känslor blandas av lycka och melankoli, då jag nu snart passerar in i Sveriges sydligaste landskap. Innan dess ska jag dock stanna en natt i Älmhult, där jag faktiskt ska äta köttbullar på IKEAs restaurang, och dessutom bo på IKEA Hotell. Kanske inte vad ni läsare på bloggen hade förväntat er, men vad går att förvänta sig av en Cykelanarkist. Egentligen!
