cykelanarkisten.blogg.se

Reftele till Ljungby över det fantastiska Bolmsö. Färden söderut går vidare.

Publicerad 2017-07-31 20:41:00 i Allmänt,

Cirka 4 kilometer söder om Reftele ligger Stora Segerstad Naturbruksgymnasie. Där har dom skola på höst och vårtermin, och på sommaren har dom en del av elevbostäderna som vandrarhem. Jag förstod att dom även hade en del kursverksamhet på skolan, för när jag var där var det ett stort antal kvinnor som huserade i lokalerna. För mig verkade det som att kvinnorna hade en stor gemenskap i denna kurs och dom verkade väldigt uppåt varje gång jag passerade förbi. För mig var vistelsen där enbart en återhämtning då jag i sju dagar i sträck hade avverkat etapper från Askersund till Reftele. Vilodagen låg jag i stort sett hela tiden på sängen, skickade lite sms, och kunde av en händelse konstatera att det var en bra dag att inte cykla då det fram vid lunchtid började vräka ner regn. Frampå kvällen upphörde regnet och jag strosade runt lite på skolans stora gård och tog ett par bilder. 
En vacker plats att vistas på, men för mig var det som sagt inte det vackra utan vilan jag önskade, och den fick jag i en stor portion. Betydligt större portion av vila än den mat jag hade med mig, då jag missat att bunkra mat utan endast fick njuta av veckogammalt rågbröd med krabbost under hela dagen. På morgon efter vilodagen åt jag en rejäl frukost i skolans matsal. Av någon anledning, jag tror att den stavas hunger, så åt jag av det mesta som frukosten hade att erbjuda. Därefter bestämde jag mig för att jag rakt av skulle följa min GPS närmsta vägen till Bolmsö. Jag har försökt att följa GPS-en tidigare, bland annat utanför Råneå och Kopparberg, och resultatet har inte varit tillfredsställande. Det finns att läsa om i tidigare artiklar. Nu var situationen helt annorlunda, då sträckan jag skulle cykla inte var mer än tre mil, och jag kände att om allt går åt pipsvängen, så kan jag korrigera det på ett enkelt sätt. Min GPS tog med mig på en fantastisk resa, in i områden som jag aldrig själv skulle ha valt. Efter några kilometer visade den in mig på denna vägen. 
Jag hade bestämt mig för att inte tveka att följa den trevilga kvinnans röst när hon lotsade fram mig genom det småländska samhället, och efter några ytterligare kilometer möter jag denna underbara skylt. 
Jag förstod i det ögonblicket att jag hade cyklat genom den gamla skogen. Det som är mer anmärkningsvärt är att dom som planterat den nya skogen har ägnat några timmar till att göra en vacker skylt som just talar om att det är den nya skogen. Jag tror inte att det är så många fler än jag som passerat detta ställe och sett skylten, men för den som älskar udda saker så kan jag rekomendera ett besök. Det finns inte så mycket annat att titta på än skylten, men jag vågar nog ändå påstå att den är unik. GPS-en i telefonen tar mig vidare på grusvägar, och ur ingenting dyker detta fantastiska upp. Jag väljer här att visa ett kollage av bilder, för mitt inne i Småland fanns detta. 
I Södra Torp har någon bemödat sig med att bevara och återbygga dessa miljöer. För mig som är född tidigt 50-tal var det som att bli barn på nytt. Här florerade Per-Albin Hanssons folkhem då alla skulle vara lyckliga. Frågan är snarare om jag kanske var lyckligare i just denna stund än vad jag var på hela 50-talet, och då hade jag ändå en lycklig barndom. Jag måste erkänna, och det kan smärta, att i just denna stund kände jag att den digitala tekniken förde mig absolut rätt. Jag föll pladask för hur jag blev lotsad fram till Bolmen och den annalkande färjan som skulle ta mig till Bolmsö.
Jag fick glädjen att trängas med några tyska turister på Vägverkets färja. Denna fantasiska resväg, där färjan vinns som en självklar insats för att minska resavstånden för människor som bor och verkar på Bolmsö. Cykeln fick sin självklara plats på avsedd plats 
och själv fick jag en riktigt god pratstund med skeppets kapten som hyllade min insats och gav mig tips på olika resmål i närområdet.
Resan tar cirka tio minuter, men det var mycket fridfulla tio minuter som jag fick uppleva. En färja utan parfym och spritförsäljning. Inget disco, inga halv eller helfulla individer som tror att egot är större än båten. Bara en enkel transport fram till en ö som ligger i en insjö. Jag hade bokat in mig på Bolmsö Bed and Breakfast, och dagen till ära skulle min gode vän och vapendragare Jörgen komma och sedan följa mig under några dagar. Dessutom var det Anne, min sidekick och fru, som körde ner honom, och dom kom med båten efter mig. Jag stod vid en anslagstavla och inväntade båten, då jag såg en affisch som berättade att en era håller på att gå i graven. 
Dom har väl antagligen funnits sedan 1957 när Sovjetunionen sköt upp sin Sputnick, men nu är det uppenbart över. Vi checkade in på Bolmsö BaB, och det var ett angenämt ställe att bo på. En underbar värd, och ett underbart rum, och där allt doftade välbehag. På morgonen fick vi en fantastisk frukost ute på verandan, och då vi inte hade någon brådska att komma iväg så åt vi upp det mesta av det som bjöds.
Jag vill gärna rekommendera det här stället, då jag upplever att det kanske är ett av dom bästa ställena för cyklisten att komma till. Boendet är fantastiskt, och omgivningarna är underbara. Det är lätt terräng att cykla i, och det finns möjlighet att uppleva natur och trevliga människor. Detta förhindrar inte en Cykelanarkist att bryta upp och trampa vidare mot Ljungby. På vägen dit ser jag den kanske största torvbrytningen jag sett någonstans i Sverige. Södra Skogsägarna har plöjt av ett jätteområde, och jag kan inte förstå varför. En vacker sumpmark, en mosse, har förvandlats till ett kalt landskap. Någon tjänar pengar på något som jag inte förstår. 
Cykelanarkisten är nu framme i Ljungby. Just nu med gott sällskap några mil söderut till Hässleholm. Resan början gå mot sitt slut, det som en gång började i Haparanda och kanske mer som en förlupen mening för över ett år sedan. Mina känslor blandas av lycka och melankoli, då jag nu snart passerar in i Sveriges sydligaste landskap. Innan dess ska jag dock stanna en natt i Älmhult, där jag faktiskt ska äta köttbullar på IKEAs restaurang, och dessutom bo på IKEA Hotell. Kanske inte vad ni läsare på bloggen hade förväntat er, men vad går att förvänta sig av en Cykelanarkist. Egentligen!

Nabil Abdulahad, Handlarn i Vegby plus en hel del annat.

Publicerad 2017-07-28 23:56:05 i Allmänt,

Just nu befinner jag mig på ett vandrarhem cirka 4 kilometer utanför Reftele. Ett Naturbruksgymnasium som under sommaren blir ett perfekt ställe för övernattande gäster. Som gammal folkhögskoleelev känner jag mig hemma i miljön. Ett kalt rum, en blandning av skrivbord/mat/arbetsbord. En säng med ribbotten, och en kudde som använts av ett flertal elever under årens lopp. Inga problem med detta. Livet som Cykelanarkist ställer inte krav på bekvämlighet, utan på miljöer där inte människor normalt sett vistas. Detta är mitt liv under denna sommar, och snart ska jag berätta om resan från Falköping och hit. Något litet smultron i surmjölken hoppas jag att jag kan lägga i, inte för smakens skull, utan snarare för dom små röda prickarna i den stora vita massan. Först vill jag ta upp något som jag kanske inte riktigt framhållit tidigare. Min fru Anne, som jag varit tillsammans med i 40 år. Utan denna sidekick hade jag nog aldrig klarat av att ens starta min resa. I definitionen är en sidekick den som kontrasterar hjälten, men som egentligen är den som bär hjälten. Nu ser jag inte mig själv som hjälte, men jag ser Anne som min sidekick. Ett stort tack till dig Anne, för all uppoffring som du gjort för att jag ska kunna genomföra denna resa. Det andra som jag vill ta upp här, är den fantastiska respons som insamlingen till Kvinna till Kvinna har gett. Vi är snart uppe i 40.000 kronor. Målet jag satte innan resan var 25.000 kronor, för att sedan lyfta det till 35.000, och nu senast till 50.000 kronor. I all förnedring som förekommer på nätet, så visar alla ni som bidragit till att vi vill ha en bättre värld, där kvinnors rättigheter ska vara norm. I alla länder där kvinnor får det bättre så får alla det bättre. I länder där kvinnor får inflytande så får alla inflytande. Vi vet också att där kvinnor blir behandlade jämställt där får också barnen det bättre. 50.000 kronor lyfter inte en hel värld, men det visar att oerhört många väljer att göra någonting bra för människan istället för att klaga och hata. Så, nog om detta för denna gång. Nu får ni hoppa upp på pakethållaren, för nu trampar vi ut från Falköping. För mer än hundra år sedan startades ett stort projekt inom järnvägen. Västra Sveriges Centralbana skulle byggas mellan Falköping och Landeryd. I Landeryd skulle den ansluta till järnvägen mellan Nässjö och Halmstad. En pulsåder inom kommunikation, där person och godstrafik för människor i framför allt Västergötland skull kunna nå stambanan i Falköping, men även nå ut till västkusten. Ett gigantiskt arbete genomfördes och band ihop norra Västergötland med dess södra del. Efter hand på 70 och 80-talet dog den rälsbundna trafiken digerdöden, och 1988 rullade det sista tåget på banan. En sommardag 1988 genomfördes den sista turen mellan Ulricehamn och Sjötofta, och sedan dess är järnvägen på Västra Centralbanan historia. Efter detta gick ett antal år, tills en cykelintresserad tjänsteman i Ulricehamn kom på den briljanta idén att omvandla banvallarna till cykelstråk. Efter några år hade ett nätverk byggts upp på banvallarna, asfalt lagts och cykelturismen tog en ny fart. Det var denna banvall jag rullade ut på från Falköping. Jag vill i detta sammanhang berätta att denna del av min Sverigeresa inte var någon nyhet. Dock försökte jag att se denna del av resan som en berättelse av de delar av landet som någon glömt. Det är inte helt lätt, då jag har allt för många egna minnen under årens lopp av just den här sträckningen. Banvallen når ganska snart en by som heter Skötting. Därefter vidtar banan långa raksträckor. Över öppna fält, där egentligen inte något händer. Det står några vindkraftverk ute på ängarna, men för övrigt ingenting som lyfter mina ögonbryn. Första samhället som jag kommer till heter Slutarp. Där börjar ett virrvarr av vägar att ta sig fram på för att komma söderut. Allt är dock idag väl skyltat, och kanske beror det på att Cykelanarkisten i ett tidigt skede ständigt kom på villovägar för några år sedan och skrev mail till ansvariga i Falköpings kommun om det svåra i att hitta rätt i just Slutarp. Utan att veta var så kommer vi så småningom in i Kinnarp. Kinnarp är kanske mest känt för sina kontorsmöbler, eller för den delen Kinnarps Arena i Jönköping där HV71 spelar sina hemmamatcher i Käppakrig. Innan vi kommer till nästa samhälle så passerar jag den gamla länsgränsen mellan Skaraborg och Älvsborgs län. 
Denna länsgräns ändrades någon gång på mitten av 70-talet, då den nya kommunreformen hade trätt i kraft. Av någn anledning hamnade Slutarp och Kinnarp i Falköpings kommun, medan den tredje systern Åsarp, som vi kommer till om en liten stund, hamnade i Ulricehamns kommun. När människorna i Åsarp tyckte att dom rätteligen skulle tillhöra Falköping, vilket det också blev, så ändrades också länsgränsen och ritades in längre söderut. Detta är historia, då det nu är Västra Götalandsregionen. Mellan Kinnarp och Åsarp har den lokala byföreningen återuppbyggt en klassisk rastkur, nämligen hållplatsen i Hög. För människorna i Hög var detta anslutningen till den stora världen, som på den tiden det begav sig antagligen var antingen Falköping eller Ulricehamn, för på 50 och 60-talet var oftast inte världen större än så. 
Någonstans kan jag känna, när jag ser denna hållplats, hur människor har mötts. Hur unga människor tidigt på morgonen har stått och väntat vid denna hållplats för att åka in till realskolan i Ulricehamn eller Falköping. Hur kanske kärlek uppstått inne i väntkuren, eller, vilket också hände, att någon blev trakasserad och fick stå ute i regnet för att det inte fanns plats inne i väntkuren. Finns det någon av läsarna som kan berätta mer, så får ni gärna höra av er. Vägen mot Ulricehamn går sedan förbi ett antal samhällen, och där tiden ibland har känts som om den stått stilla. Jag kommer till Ulricehamn, och jag väljer här att återkomma till detta möte i en separat artikel. Det är 40 år sedan jag flyttade från Ulricehamn, som jag då aldrig riktigt kom överens med. Nu möts jag av många människor. En för mig mycket trevlig upplevelse. Jag blir intervjuad av Ulricehamns Tidning, och återkomsten känns angenäm. Dagen efter fortsätter resan för Cykelanarkisten söderut. Ett självklart stopp i Näsboholm där mina gamla vänner Kai och Julia bjuder på kaffe och en riktigt underbar pratstund. Jag och min fru var vittnen på deras bröllop för ungefär 25 år sedan, och vänskapen och kamratskapen sitter djupt rotad sedan dess. Kai följer sedan med mig en bit mot Vegby, där min bror möter mig, och där sedan vi kommer den Vegbys främste entreprenör dom sista tjugo åren, nämligen Nabil Abdulahad. Vegby var ett av dessa samhällen som var på väg att tappa fotfästet och falla ner i intet av sin egen vikt och dåligt placerade läge på den svenska landsbygden. Vegby SK, som fostrat fotbollsspelare som bröderna Boris och Leif Målberg, stod helt plötsligt utan möjlighet att kunna få ihop ett lag för vidare spel i seriesystemet. Biografen var nerlagd, kiosken hade stängt och affären skulle stänga. I ekonomiska sammanhang kallas detta för repression, och jag tror att varje människa kan känna att syret tar slut i det helt stängda rummet. Det gamla slagskeppet, som uppfann V-jeansen, Gul och Blå, hade lagt ner. Vegby gick inte mot förintelsen, men det gick mot det bortglömda. I detta läge uppenbarar sig en civilingejör från Syrien. Han köper affären, men inte nog med det. Han köper också ett landområde nedanför affären som gränsar till en vacker sjö som heter Sämsjön. Han startar en camping, han bygger upp en servicebyggnad och han drar igång affären för både campinggäster och för de boende i Vegby. Undan för undan utvidgar han sitt sortiment. Han arbetar dag och natt. Människor upptäcker den vackra campingen. Han bygger en minigolfbana, han skapar aktiviteter. Idag när jag kommer blomstrar området. Han ställde självklart också upp 2015 och erbjöd människor som flytt från Syrien att bo på hans camping. Självklart handlar vi lite olika saker i hans affär. Ett par öl, lite snus, och naturligtvis hans nybakade wienerbröd. Nu är det egentligen inte detta som jag i första hand vill berätta om, även om jag tycker att det är ett oerhört viktigt exempel, utan det jag kommer in på nu är mötet med hans fantastiska dotter Alice.
 Nabil vill att Alice ska följa med ut och ta kort på mig, och i detta sammanhang får jag ett samtal med henne. Hon berättar att hon inte förrän nu har förstått vilket fantastiskt arbete som hennes pappa har gjort. När hon växte upp kunde hon inte inse vidden av det arbetet. Alice är idag 22 år. Hon har gått i skola i Sverige, och när hon slutade gymnasiet åkte hon till USA och studerade något år. Hon har läst juridik och läser nu på universitetet i Jönköping, Internationell handel och ekonomi. Hon är en ung kvinna som på många sätt skulle kunnat hamna i situationer som hade kunnat förlama henne. Hon har med ett stöd från sin pappa gått vidare och kommer att skaffa en gedigen utbildning, och på det sättet kan hon skapa ett eget och självständigt liv. Dock glömmer hon inte sitt ursprung, utan åker till Vegby, långt ifrån det goda livet i USA och Jönköping, och hjälper sin pappa under några hektiska sommarveckor. Alice är för mig ett gott exempel på hur vi i Sverige kan bli ännu bättre i att just göra Sverige bättre, och Nabil är ett gott exempel för mig hur det går att vända en utveckling i ett samhälle som håller på att tappa all sin service. Med detta samtal med Alice går min väg vidare mot nästa samhälle som är Limmared. Limmared har också varit på väg att tappa fotfästet. Under ett antal år stängdes alla butiker. Konsum som varit livsnerven slog igen. Storgatan i Limmared blev ett spöksamhälle. Några energiska invånare slutade inte att kämpa, och till slut byggdes Glasets Hus. De tomma butikslokalerna fylldes med antik och second hand, och människor från stora delar av Sverige började åka till Limmared. När jag passerade genom Limmared var det massor av människor som gick runt bland antikaffärerna. Caféet i Glasets Hus var överfull, och bilar hade fyllt varje parkeringsplats. Något stort håller på att hända. Centralorten Tranemo var däremot helt tom på människor. Människors vilja och engagemang är en viktig förutsättning för förändring, men vi behöver också en central vilja från makthavarna i huvudstaden för att landsbygden ska blomstra. Likheterna med vad jag mött i Kårböle, Jörn och Alvsbyn är slående. Där människor kämpar för sin plats i tillvaron, där sker det också positiva händelser. Dock har vi alla ett ansvar. Efter en mycket god natts sömn fortsatte jag sedan i slällskap med min bror söderut. Efter en välbehövlig kopp kaffe hos min brorsdotter i Ambjörnarp så kommer vi till nästa samhälle Sjötofta. Jag som inte bara är en melankoliker hamnar i en än djupare melankoli. En anslagstavla som berättar om vad som händer i samhället och runt om kring, och på denna anslagstavla finns det också en fågelholk uppsatt. 
En mycket välskött anslagstavla, vilket visar att någon verkligen bryr sig om samhällets bästa för information och upplysning. Så får jag se den röda brevlådan längst ner till höger. 
Jag har, kanske allt för sent, lärt mig att inte förakta eller raljera om dom små sakerna i livet. Det är dom sammantagna små sakerna som skapar helheten, och Sjötoftabladet tillhör detta. Mitt hjärta smälter av glädje när jag tänker på att någon eller några sitter och skapar en tidning, ett informationsblad som handlar om Sjötofta. Nu tänker jag så här, att Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Aftonbladet, Expressen, släng er in i era glashus. Det är inte ni som står för det vitala i Sverige, utan det är Sjötoftabladet och annat som är producerat av människor som vill människor väl. Självklart behöver vi den stora nationella och internationella journalistiken för vår  information, men vi har också ett oerhört stort behov av att också få den lilla informationen. Med detta i ryggen så känns inte uppförsbacken från Sjötofta mot Gislaved och vidare till Reftele specielllt tungt. Det känns skönt att få sitta och dricka lite vatten i kyrkoparken i det lilla samhället Våthult. 
Väl framme i Reftele möts jag av denna byggnad. I min värld har alltid Rex varit något jag förknippat med Halmstad, men detta gav mig lite huvudbry. I slutet av 60-talet var jag nämligen mycket nära att köpa en tvåcylindrig Rex tvåtaktare. Vad som fick mig att avstå minns jag inte, men antagligen handlade det om pengar vilket jag inte hade. Så länge får ni hålla tillgodo med denna bild, och kan någon hjälpa mig att förklara denna fabrik i Reftele så blir jag djupt tacksam.
Nu är det dags att hoppa av pakethållaren. Jag har parkerat cykeln några kilometer utanför Reftele. Jag ska ta en vilodag i morgon, för att sedan göra en rejäl attack ner mot Skåne. Just nu kan jag skymta Ystad, nästanl känna på Henning Mankells miljöer, men några berättelser till ska jag nog kunna skriva innan Cykelanarkisten har gjort sitt.
 

Askersund blir en vattendelare. Inte konstigt egentligen med dess läge vid norra Vättern.

Publicerad 2017-07-25 20:24:04 i Allmänt,

Är ni med där bak på pakethållaren, så trampar vi iväg. Håll i er ordentligt, för nu svänger vi västerut, och lämnar den rutt som var tänkt. Utgångspunkten med min cykling var att ta vägen ner genom Östergötland. Motala, Borensberg, Linköping och ner mot Småland. Efter ett par dygns intensivt funderande i Askersund så valde jag att fortsätta ner på västra sidan av Vättern. Detta var för att kunna få ihop dagsetapper som låg på cirka fyra till fem mil om dagen. Nu, i skrivandets stund, kan jag tycka att det var ett klokt val, om än för betraktaren ett tråkigt val. Det som avgjorde var att solen var oerhört intensiv, och jag unnar alla människor en varm och solig sommar. Dock för en cyklist med tung packning är inte värme att föredra, men om den kommer så gäller det att anpassa etapperna. Som ett litet bildexempel visar jag för första gången, och troligen den sista gången också, upp mina fötter. Ingen vacker syn, men solen bränner. 
Första etappen från Askersund skulle gå ner till Tiveds Camping. Campingen ligger vid sjön Unden, och hos mig fanns en djup tanke om att jag skulle kunna få en skön kväll med ett dopp i en insjö. Vägen var som det heter, naturskön. Efter någon mil, kanske två, kom jag in i själva tiveden. Det var definitivt inte svårt att hitta rastplatser där ögat behagades. 
Tiveden är kuperat. I min värld har alltid Tiveden varit backigt, men efter att ha passerat genom stora delar av Sverige, så kändes backarna i Tiveden helt plötsligt lite pittoreska. Nästan som Leos Lekland eller Skara sommarland. En stund av ansträngning och sedan var det över, och uppförsbacken föll i glömska. Människors kamp för överlevnad gjorde sig kännbar även här, även om det kanske finns en viss skillnad mellan människors möjligheter i Närke mot de möjligheter som finns i Norrbotten. Vid ett fint bygge av ett mjölkbord tog jag åter en skön paus i värmen. 
Här fanns också den folkliga protesten mot markägares eller myndigheters övergrepp, eller kanske är det någon rättshaverist som känner sig trampad på tårna. Jag vet faktiskt inte, och jag undrar vad det är för en rivning som hotar en kanotled. För den som kan ge mig mer information får ni gärna skriva detta i en kommentar. Tills dess så låter vi bilden tala sitt språk.
Framme vid Tivedens Camping blir jag väl mottagen. Kvinnan i receptionen säger att det är fullbelagt, men det finns en tyst överenskommelse bland campingar i Sverige att aldrig säga nej till en cyklist. Hur fullt det än är ska campingarna alltid kunna ordna en plats för en cyklist och det lilla tält som dom bär med sig. Jag är ju självklart djupt tacksam över denna tysta överenskommelse och blir tilldelad en plats alldeles intill sjön. Kanske den bästa platsen på hela campingen, och detta enbart utifrån att jag kommit på cykel. Om denna tysta överenskommelse verkligen stämmer vet jag inte, men jag lovar att jag ska sätta den på prov. Rejält dessutom. Jag sätter upp mitt lilla tält, fyller liggunderlaget med lagom mycket luft. Blåser upp min lilla campingkudde och lägger ut sovsäcken på liggunderlaget. Djupt nöjd över hur snabbt jag hade riggat min lilla camp skulle jag hämta frukt ur cykelkärran och upptäcker då en blåsa på kärrans ena hjul. En punktering var i kraftigt antågande. Jag släppte snabbt ur luften ur däcket och hamnade som vanligt i en låg känsla.
 
Som alltid i dessa situationer ringer jag till min fru, som i detta ögonblick sitter på tåget till Varberg med våra två döttrar för en kväll och natt på Hotell Havanna. Döttrarna säger då att dom skickar ut ett meddelande på nätet, över sociala medier, att någon i närheten får komma och hjälpa deras stackars pappa. Ganska förtvivlad kryper jag in i tälter och ska försöka vila en stund, men alldeles strax efter ringer telefonen och innan jag hunnit fatta vem det är så ringer min gamle vän, före detta granne och vapendragare Gilad och säger att han fixar det här. Till saken hör att han bor i Kumla med sin familj, cirka sju mil ifrån Tiveds Camping. Han får däckdimension och ett par bilder, och sedan meddelar han att han kommer om ett par timmar. Innan dess frågade han om jag ville sova i tältet inatt eller om jag ville sova hemma hos dom. Efter ett par timmar dyker han och hans fru Emma upp vid campingen. Jag frågar då om det är okej att följa med dom hem, och om dom kan köra ner mig i morgon bitti. Inga problem. Tältet och cykeln står kvar och jag åker med upp till Kumla. Där fixar Gilad däcket medan jag duschar. Gilad och Emmas son Teo fixar en underbar middag och jag och dottern Hanna har ett gott samtal. Jag frågar Gilad vad han ska ha i ersättning för detta och han är mycket bestämd när han säger: Ingenting. På morgonen dagen efter kör han ner mig till Tiveds Camping och jag kan fortsätta min resa. Jag vill här och nu skicka ett stort tack till er Emma och Gilad. Ni är fantastiska. Den fortsatta resan skulle nu gå mot Töreboda. Töreboda låter kanske inte som den stora metropolen, men att förringa ett samhälle skulle inte falla mig in. Självklart fanns det oaser för den trötte cyklisten på vägen dit också. Möjligheten att få sitta en stund och njuta i skuggan en varm sommardag med denna vy gör en Cykelanarkist varm i hjärtat. 
Som cyklist från Haparanda till Ystad så är ensamheten ofta den ende följeslagaren. Det är med sig själv som samtalet förs. Ibland kan det vara lite tråkigt, då jag vet ungefär vilka svar som skall komma, men ibland överträffar jag mig själv och svarar på ett sätt som jag inte hade förväntat mig. Det sker något i mötet mellan det yttre och det inre, och detta ska inte underskattas. Jag har ingen annan att fråga om en filosofisk fråga, så då får jag försöka själv att reda ut detta. Ibland blir det lysande kunskaper, men tyvärr glömmer jag oftast bort min nyvunna kunskap av att något annat händer. Så skedde vid detta tillfälle cirka 16 till 17 kilometer från Töreboda strax efter Undenäs. I en uppförsbacke hör jag återigen en V8 stånka bakom mig. Jag tänkte att det är någon som vill köra om men vill ta det lite försiktigt med tanke på att det var ett backkrön ett antal tiotal meter fram. Plötsligt hör jag någon som ropa: "Är det okej att ta ett kort på dig?" Jag svarar självklart ja, och frågar om han vill att jag ska stanna. Han svarar att det är inga problem och strax efter kör han upp vid sidan om mig och gör tummen upp. Jag svarar på samma sätt. Nu hoppas jag att jag minns rätt märke, men det jag minns är att det var en vackert röd Chrysler Cabriolet. V8-an brummar iväg. Efter några minuter kommer han från andra hållet, hejar och jag hejar tillbaka. Jag fortsätter att trampa. Då kommer han åter upp vid sidan av mig. Han säger att han bor en halvmil bort och frågar om jag vill ha lite kaffe och macka. Jättegärna, svarar jag. Stanna vid kyrkan så ses vi där. Han dundrar iväg och jag trampar på den halvmil som var kvar till kyrkan i Halna. Där står han med sin underbart vackra röda Cab tillsammans med sin ena dotter. Han har kaffe och tunnbrödsrullar, och vi får ett fantastiskt samtal. I samtalets gång visar det sig att han är ingenjör och projektledare för utbyggnade av sjukhuset i Skövde, och när jag berättar att jag arbetat inom socialtjänsten i Borås så frågar han mig om ett namn. Detta visar sig vara en man som jag arbetat med i ett antal år, och hans bror är materialare i Elfsborg och god vän med den man jag sitter tillsammans med. Vi samtalar om Borås Arena, och om hur han och några till hade fått en privat visning av Arenan. När vi ska skiljas frågar jag om jag får ta ett kort på honom och hans dotter och skriva om detta i min blogg så är det inga problem. 
Han får ett av mina vykort som jag har, och när han läser det så undrar han om den adressen som står till min insamling är den där han kan sätta in pengar till Kvinna till Kvinna. Han säger att det är ett viktigt arbete, och att han själv är månadsgivare till en flicka för att hon ska kunna få skolgång. Jag blir djupt berörd av sådana möten och berättelser. Människor är goda och vill väl. Töreboda ligger vid Göta Kanal och hade ett fantastiskt folkliv. Mitt i vimlet träffar jag min förra kollega Eva och hennes man Andrew som tagit sig från Skövde och hit för att cykla lite i nejderna. Dagen efter var det nämligen bestämt sedan tidigare att jag skulle övernatta hos Eva och Andrew, men först en natt i Prästgården i Töreboda. En fantastisk övernattning i ett magiskt hus. Underbar personal och en riktigt god frukost. Tyvärr blev det lite ledsamt när jag skulle packa mina grejer för avfärd. 
Någon hade haft den dåliga smaken att stjäla mina cykelväskor. Jag lämnar detta här, då jag ser detta som ett absolut undantag från alla dom fantastiskt goda möten och den underbara hjälp jag fått från många människor. Min förhoppning är dock att någon i en framtid kanske tänker att just dom cykelväskorna kommer att bli riktigt bra den dag som dom ska cykla från Haparanda till Ystad. Jag önskar dom lycka till, och att ingen tar deras cykelväskor när dom kommer till Töreboda. Från Töreboda till Skövde går vägen över ett samhälle som heter Tidan. I Tidan finns ett fantastiskt café, och så här ska en kopp kaffe se ut på ett riktigt café. 
Brickan går heller inte av för hackor. 
Cyklingen går sedan på slingrande vägar genom det västgötska landskapet fram till ett samhälle som heter Stöpen. Där möter mig Andrew som lotsar mig hem till hans och Evas underbara hus i södra Skövde. 
Andrew och jag har underbara samtal runt dom flesta frågor som kan beröras, men det vi särskilt fastnar i är fotboll. Andrew kommer från Cambridge i England, och då blir det självklart mycket om den engelska fotbollen, men det som särskilt fascinerar mig är hans gedigna kunskaper om cricket. Jag som tillsammans med min fru och svägerska besökte Lords Ground i London 1981 och inte förstod ett skit av det vi tittade på fick helt plötsligt sin förklaring genom Andrews beskrivningar av poäng och kast med rak arm. Kanske är cricket något som kan fascinera, då även Desmond Tutu är en hängiven cricketsupporter. På kvällen åt vi lasagne som Andrew hade lagat, och på Evas mandat spelade vi ett parti Kinaschack. I all ödmjukhet berättar jag att jag vann över värdparet. Kanske inte så fint gjort, men då jag hade fått nio röda kulor och en svart att spela med, så var det ju inte så svårt att vinna, då detta är anarkismens färger. Dagen efter följer Andrew mig ner till Stenstorp. I Stenstorp finns det två museer. Detta är det ena, och som jag kan fascineras över.
 
Andrew väljer att besöka Dahlénmuseet och jag fortsätter min resa ner mot metropolen Falköping. Jag väljer att inrätta mig på ett klassiskt boende, nämligen Rantens Hotell. Inlastningen av packningen var för en gångs skull oerhört enkel, då jag fått ett rum på bottenvåningen och lätt kunde lasta in allt genom fönstret. 
En snabb cykeltur på stan som jag varit i ett antal gånger, men ändå dyker ett nytt motiv upp som jag inte kan motstå att bjuda mina läsare på. Jag vet faktiskt inte hur aktiv denna byggnad är idag, men namnen är fantastiska. 
Jag stannar här, då jag inte kommit längre. Hallå där bak på pakethållaren. Var det bättre med plats nu när cykelväskorna var borta? Ni slipper dom i morgon också, men i Ulricehamn får jag nya cykelväskor, för då kommer nämnligen min fru med väskor som jag förhoppningsvis ska kunna släpa med mig ända ner till Ystad. Någonstans känns det ganska behagligt att passera i hemtrakter, få övernatta hos systrar och bröder i Ulricehamn och Tranemo innan det bär av ut i ovissheten igen. Till sist ett stort tack till alla bidragsgivare till insamlingen till Kvinna till Kvinna. Vi har passerat 35.000 kronor, och nu har jag höjt ambitionen till 50.000 kronor. Just idag är det 55 dagar kvar till insamlingen sätter stopp. Sprid gärna detta till alla ni känner, för jag är säker på att vi kan klara det, för världen behöver förändras. Till något gott som vi alla vill ha.

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela