Kårböle till Loos spelmansstämma, uppförsbacke, regn och lite annat.
Först vill jag ändå skriva ner en liten undran. Insamlingen till Kvinna till Kvinna är nu uppe i nästan 24.000 kronor. En eloge till alla som stöder denna organisations arbete för en bättre värld. Det jag blir mest nyfiken på nu, är vem som ska spräcka 25.0000-kronorsvallen. Alla bidrag har samma värde, men någon ska göra den insättning som gör att målet som jag satt upp snart spräcks, och det blir av någon. Ser fram mot detta. Dock är inte denna blogg i första hand för att få in pengar, utan för att berätta om vad en stackars Cykelanarkist gör på dagarna och ibland på nätterna. Sist vi träffades var jag i Kårböle hos den fantastiske Astrid som har stugor vid Kårböle Skans. Innan jag begav mig ifrån detta underbara ställe frågade jag om jag fick ta ett kort på henne och publicera det på bloggen. Hon svarade självklart ja, men lade till att,"finns det någon som vill titta på en så förskräcklig kvinna som jag?" Jag svarade uppriktigt att hon är skönheten själv.
Jag är näst intill paranoid under denna cykelfärd. Från Haparanda och dit jag är idag, Voxna Bruk. Jag kollar väderprognoser, jag kollar Google Maps, jag kollar höjdmeter och jag kollar avstånd. För den mer Konfucianske cyklisten så skulle varje meter vara planerad, men då jag är en i rakt nedstigande led från den kinesiska kulturrevolutionen så är självklart Taoismen min följeslagare. Därmed vet jag knappt aldrig två dagar innan vart eller vilken väg som jag ska åka. Av detta resonemang hamnade jag i Loos, eller Los, om ni så vill. Det finns nämligen två stavningar på detta samhälle i Hälsingland. I Kårböle ringde jag till campingen i Loos, som drivs av Loos Hembygdsförening, och frågade om det finns en ledig stuga. En helt fantastisk kvinna, underbara Ingalill, svarade att nej, det finns det inte då det är spelmansstämma här i helgen. Jag frågade då om det fanns en stuga från söndag till måndag, och när hon skulle ge mig besked, så säger hon "vad är det jag säger. Det har blivit en avbokning, så det finns en stuga". Lyckan var gjord. På lördagen skulle jag cykla från Kårböle till Loos och dessutom komma mitt under en spelmansstämma. Ingalill hade fixat detta, och efter en pratstund med Astrid gav jag mig så iväg till Loos. Varje människa jag hade pratat med nämnde en hemsk uppförsbacke på vägen. Den är lång, den är brant, och stackars dig, var orden som jag fick med mig. Min uppfattning om uppförsbackar är att det finns inga backar som är längre än sju minuter på cykel. Jag fick under denna resa erfara att även en Cykelanarkist kan ha fullständigt fel. Efter några kilometer kom jag så fram till den punkt där stigningen börjar. Med min erfarenhet så vet jag att det alltid kommer någon utplaning där jag kan hämta andan. Den här backen tog bort även denna kunskap och lade till en ny, nämligen att en backe visst kan fortsätta i evigheter. Jag trampade på den lägsta växel min cykel har. Jag önskade att det skulle finnas ännu lägre växlar, men vid ungefär varje 300 meter stannade jag, lät pulsen gå ner och mjölksyran slippra ut genom fötterna. Ständigt dessa 300 meter, och hela tiden fortsatte uppförsbacken. Utsikten började bli bedårande när jag vände mig om och tittade åt det håll jag kom ifrån. När jag vände blicken framåt såg jag vägen slingra sig uppåt, uppåt, uppåt. Bilar som körde om mig låg på låga växlar av någon anledning. Efter en och en halv timma av bara uppför signalerar denna skylt att nu är det klart. Nu vet jag att mina sju minuter ska adderas med ytterligare 83 minuter.
Tomtabacken som är Sydsvenska höglandets högsta punkt är 377 meter. För alla som bor i syd-Sverige och som någon gång åkt bil från Jönköping till Nässjö ska veta att den backe jag tog mig upp i vida överträffar den sträckningen. När jag väl kommit upp på toppen så väljer regnet att komma och förstöra festen. Regnkläder i all ära, men det blir blött ändå. Till slut når jag Loos och hembygdsgården och stannar utanför receptionen. Jag hade inte stått där många sekunder innan en kvinna kommer med raska steg från festivalområdet med en nyckel i handen. Den underbara Ingalill, full av entusiasm. Hon visar mig till stugan, där hon i god tid satt på värmen, och jag kan gå in i stugan, slita av mig dom våta kläderna och plocka fram torra, varma kläder, bädda sängen och sedan lägga mig på rygg och slockna in i en timma. Jag älskar det folkliga, det som inte får plats på de stora scenerna, men som lever sitt eget liv och skapar sina egna arrangemang. Loos spelmansstämma var just av det slaget. En fantastisk hembygdspark, där människor på ett behagligt sätt vårdar sin historia.
