En mycket svårbemästrad dag.
Jag vaknade i Ytterhogdal med denna fantastiska himmel.
En ljuvlig känsla och där känslan av välmående förstärktes av att det skulle bli en av de kortaste etapperna på hela resan. Cirka 35 kilometer från Ytterhogdal till Kårböle. Om ni mer exakt vill hitta Kårböle så använd Google Maps. Jag kan dessutom lova er att det finns bara ett Kårböle, så ni hamnar inte i tvivelsmål i vilket landskap det kan ligga. Visserligen hade jag sett att vinden skulle vara emot mig, men det har jag upplevt innan, så min tanke var att det handlar om att trampa i tre till fyra timmar och kunna vara framme vid tolvtiden. Proviantering i affären i Ytterhogdal var ett måste, då Kårböle saknar både affär och bensinmack. Med detta kan jag lugnt konstatera att jag behövde ha med mig rikligt med föda för att kunna stanna något dygn i Kårböle. Först några få kilometer till på E45, för att sedan vika av på en mindre trafikerad väg mot dagens mål. Jag kunde inledningsvis konstatera att SMHIs prognos om vindarna var kraftigt i underkant. Jag har haft en dag tidigare med stormbyar, och jag fick nu uppleva det igen, men denna gång med byarna rakt emot mig. Efter att jag svängt av på den mindre vägen kommer en naturrastplats belägen precis innan broarna över Ljusnan. På denna rastplats träffade jag ett äldre par som var på väg upp till Skärkdalen i Härjedalen. Vi blev stående i vinden och samtala. Det visade sig att dom var från Söderhamn, och efter en kort stund infann sig ett minne om just Söderhamn. Det så kallade tingshusmorden. Jag frågade dom om detta och deras berättelser om Gunnar Bengtsson blev till en hel kriminalhistoria. För den intresserade läsaren kan ni gå in och söka på webben om just detta. Det blir för mycket för mig att återge alla berättelser här, men det gav mig ett intressant komplement till den officiella historien. Vi kan säkert ta deras berättelse i min form hemma vid köksbordet vid tillfälle. När jag cyklar över Ljusnan, som är den sista riktigt stora Norrlandsfloden jag passerar, så tar vinden krafttag. Jag blir näst intill stillastående på bron och funderar på om jag ska gå av och försöka leda cykeln framåt. Ingen uppförsbacke har hittills varit så jobbig som denna motvind. Jag kommer vidare, på mycket låga växlar. Helt plötsligt hör jag en smäll som av ett knallskott. Jag blir livrädd, då jag tror att någon galning försöker beskjuta mig. Om det var något som ökade farten i stormbyarna så var det rädslan för att personen en andra gång skulle sikta lite bättre. Efter cirka 400 meter tordes jag stanna och hoppa av cykeln och kunde konstatera att vänster däck på kärran hade exploderat. En cirka tio centimeter lång spricka i däcket, och självklart var också innerslangen i trasor. Jag kände att jag ändå var lite förberedd på trassel, så jag satte mig vid vägkanten och började försöka fixa detta. Tyvärr hade jag inte något extra däck, men lagningsutrustning fanns med. Jag körde på med sollution och laglappar, i med en ny innerslang och sedan pumpa. Okej, det var inte vackert, men tanken var att det skulle hålla 15 kilometer. En och en halv timma tog hela lagningsprocessen, och jag rullade iväg till ett Bump, Bump, Bump för varje varv som däcket rullade. Tio minuter senare blir jag åter beskjuten, men denna gång mest uppgiven då jag förstod vad det var. Stormbyar, ett söndertrasat däck och en hemlängtan som kommer över mig. Trösten finns hos döttrarna. Messenger om min eländiga situation och peppningarna kommer i mängder. Jag valde att dra fram kärran med punktering. Tankarna gick till flyktingströmmarna hösten 2015, hur människor från krigsdrabbade länder försökte komma till Europa. Hur dom gick i kyla, lera, regn i 20 timmar varje dag, livrädda för att lägga sig och vila för att kanske aldrig mer orka resa sig. Då ska väl för sjutton en välnärd svensk kunna ta sig fram 12 kilometer med ett trasigt däck. Jag gjorde det och kommer till Kårböle. Där möts jag av den fantastiska Astrid som jag hyrt en stuga av. Hennes son är där och klipper gräset, och hon vinkar till sig sonen och säger till honom att du kan väl fixa däcket. Han avbryter allt klippande, tar hjulet med däck och sätter sig i bilen och far iväg. Hon bjuder in mig på kaffe och smörgås och vi pratar vävning. En underbar ankomst. Jag tar stugan i besittning och väntar sedan en timma. Två timmar. Ingen son dyker upp. Efter fyra timmar ser jag att han kommer tillbaka. Med detta!
Han hade gjort det. Jag frågar vad han ska ha i ersättning, och hans svar blir en klassiker: "Det var så djäkligt att fixa, så det ska jag egentligen inte ha något för!" Självklart ersatte jag honom med mer än vad han önskade. Så nu kan jag från min stuga beskåda denna utsikt över Ljusnan, men också konstatera att SMHI hade missat i sina prognoser att vindarna skulle bli så kraftiga som dom var igår. Jag bryr mig inte just nu hur fel dom hade, då vänligheten jag mötte vid min framkomst fick vinden att mojna. Åtminstone inombords.
En sista sak. Visst är trafikverkets skyltar fantastiskt bra för att hitta rätt, men en sådan här skylt ger en annan känsla.
