En blues på E45 och sången om Maine och Rosa.
Framme i Ytterhogdal med mina två följeslagare.När livet känns tungt finns det anledning att öppna väskan på pakethållaren och plocka upp dessa. En blues är faktiskt något som piggar upp, och när ingen lyssnar utan att enbart jag får leva ut min känsla i dessa ljud, då blir landskapet så mycket bättre.
Båda munspelen är stämda i C, och bör då spelas i G-dur, men det är faktiskt så att jag skiter i detta i detta landskap där ingen hör mig. Jag kan i min enfald känna mig som Roberth Johnson, när han stod vid korsningen och ingick ett avtal med djävulen. I was standing at the crossroad, ni vet. Den som Elmore James sedan gjorde en version av som just visar den ångest en människa kan ha när dom befinner sig i det som kallas "Landet i ingenstans". Som den cykelanarkist jag är säljer jag inte min själ till djävulen. Inte heller min cykel för tydlighets skull, för vem skulle jag vara på denna resa om jag inte hade detta ekipage att släpa på.
Flera har hört av sig och vill åka med på pakethållaren, och några har till och med berättat att dom har gjort det. Jag lovade i ett svagt ögonblick att jag skulle köpa ytterligare en kärra i Sveg så att alla som vill följa med på resan skulle få plats. Som den cykelanarkist jag är så hittade jag lösningar. Jag har helt enkelt ändrat färdvägen, så destinationen blir inte längre Sveg, så möjligheten att köpa en kärra där går om intet. De som nu vill följa med får fortsätta att läsa min blogg. Vart jag tar vägen förtäljer inte historien i detta kapitel, utan det kommer i fortsättningen. Jag vet inte hur många som har sett den fantastiska tyska filmen Bagdad Café. En man och en kvinna färdas i den amerikanska öknen. De blir, inte helt oväntat, osams, och hon lämnar fordonet och börjar gå. Efter en stund, med sin tyrolerhatt på huvudet, så kommer hon fram till ett solkigt café. Bagdad Café. När hon varit där, lärt känna människorna, som hon dessutom fattat tycke för, så skapas en förändring. Caféet lever upp, människor börjar vallfärda dit. Saker händer, och caféet blir en samlingspunkt, inte bara för dom lokala gästerna, utan det börjar vallfärda människor dit. En tyska, i tyrolerhatt, i Arizona- En tyska som ser människan, som vill något bättre. Senast jag avslutade min blogg skrev jag om Värdshuset i Rätansbyn. Jag tror att jag har träffat kvinnan i Bagdad Café på riktigt. Hon har med sitt medgivande sagt att jag får publicera henne på bild. Hon kommer att göra skillnad i Rätansbyn. Tro mig. På riktigt.
Hon kom hit som flykting från Syrien för 2 eller 3 år sedan. Igår kväll, vid femtiden, när jag vilat eftermiddag på rummet tänkte jag att jag skulle gå ner och äta. I min enfald tänkte jag att jag får väl fortsätta att ta av buffén där jag slutade vid tolvtiden. Det visar sig att hela restaurangen är full av folk. Varenda plats är upptagen, och utanför står det en turistbuss. Kvinnan som driver stället har en mycket svag svenska men talar engelska desto bättre. Hon går runt, pratar med människorna, ger dom kramar, skojar med dem och ger dom charm. Jag märker att gästerna känner sig uppskattade, får en personlig relation och njuter, kanske mer av omtanken än av maten. Ingen knorrar, toakön är lång och alla klarar blåsan, tack vare denna kvinna. Hon ger mig hopp, hon ger mig argument för varför Sverige ska vara ett öppet land och ta tillvara den kompetens vi blir erbjudna. Jag kan försäkra att den frukost jag fick i morse innan jag gav mig iväg, ende gästen dessutom, inte avviker en tum från vad de rika och välmående betalar på Grand Hotell i Saltsjöbaden. Dessutom var det framställt på mitt bord.
Jag lovar att jag ska återkomma. Från Rätansbyn till Ytterhogdal är det bara fyra mil. Relativt platta mil dessutom, även om vägen stundtals är smal. Och än smalare blir den när det kommer en bro över någon liten å eller bäck, även om dessa åar och bäckar helt klart skulle kunna utmana Viskan 7 dagar i veckan. Förhållandevis ganska kurvig väg också, även om raksträckorna dominerar. För mig är det ändå sista dagen på ett tag som jag ska färdas på E45, så jag tar det med stor ro. Det som märks att jag kommit söderut är att det helt plötsligt börjar komma viltstängsel.
Trafikverkets personal har dessutom haft den stora ynnesten att ha åkt omkring och skruvat upp skyltar som talar om vad som kan hända om vi inte följer deras anmaningar. Ibland kan jag bli förtjust över den centrala byråkratin. Människor som i sina myndighetsroller gör vad dom kan för att livet ska bli så bra som möjligt.
Tja, vad ska man säga. Den som inte stänger grinden efter sig efter att ha läst den här skylten får inte många nätter av skön sömn. Natten kommer att präglas av älgar, björnar, vildsvin, rådjur och annat vilt som ständigt korsar vägen och ställer till svåra olyckor. Sömnterapi hjälper nog inte, och varför gå och lägga sig överhuvudtaget med vetskapen om vilka olyckor som kommer framgent. Landskapet är ganska stereotypt. Moränåsar med tillhörande tallskog. När det kommer byggnader, så får jag varje gång en känsla av att det kommer någon form av by, samhälle, tätort. Inför mina ögon öppnar sig sakta infarten Överhogdal. Jag glider fram denna nationaldag i ett Härjedalskt landskap, och får för mina ögon se denna bild.
Ett landmärke som berättar för mig att ett samhälle närmar sig. Min cykel bromsar nästan av sig självt när jag får se denna underbara gård.
Tilläggas bör att jag bor på Hässlehomen och stortrivs med det. Hässleholmen är en del av Sverige, men att få se denna gård i Härjedalen är minsann inte illa. Av en händelse så råkar jag träffa den man som äger gården. Det gör jag vid detta ställe.
(Nu kommer jag med en sådan där hopplös parentes som inte har ett dyft med berättelsen att göra, men både min telefon och min laptop började blinka batterislut samtidigt, vilket gör att jag nu snabbt har kopplat in elektricitet i båda apparaterna. Detta gör att jag kan fortsätta att skriva utan avbrott, vilket ni kanske inte skulle märka, men kanske hade raderat det jag gjort hittills. Ursäkta avbrottet. Nu fortsätter vi resan.)
Här träffar jag Bosse. En spänstig man med en Papphammarhatt på huvudet. Han går och klipper gräs vid hembygdsgården i Överhogdal. Om han var färdig med detta, eller om han såg en chans att kunna sluta med slitet när han såg mig låter jag vara osagt. Vi börjar samspråka. Jag märker ganska snart att han pratar med en dialekt som kommer från huvudstaden. Han berättar att han flyttade från Överhogdal till Stockholm när han var 16 år gammal. För 20 år sedan började han renovera den byggnad som jag lagt upp på bild, och för ett år sedan flyttade han tillbaka. Jag berömde honom självklart för det fantastiska arbete han gjort, och vi pratar en stund om återvändare. Han berättar att det är ganska många som gör som han gjort, och att bygden lever vidare på detta. Jag kan känna en värme och ödmjukhet inför Bosse och andra som han. I cirka femtio år har han varit borta från sin hembygd, men har ändå burit med den känsla av ursprung som han har. Jag tänker på människor som kommit från Kosovo, från Chile, från Syd-Afrika och från andra oroshärdar, och som bär i sitt hjärta det dom en gång kom ifrån. Hur dom åker dit, skickar pengar, för att en gång på ålderns höst kunna återvända och åter bli en del av sitt ursprung. Det är viktigt att förstå Bosse, och det blir viktigt som en symbol att kunna förstå andra långväga som kommit hit som flyktingar eller av andra skäl. Vi människor skiljer oss inte mycket åt när vi går in i våra känslor. Jag vill skicka ett tack till dig Bosse, trots att du är supporter till AIK. Även där fann vi varandra. Gult och Svart, eller Svart och Gult. Fin fotboll från båda. Jag påminde självklart om matchen på Råsunda 2006, vilket han självklart inte hade något minne ifrån. Som tur är minns jag desto bättre. Överhogdal är en förort till Ytterhogdal, och strax efter Överhogdal kommer stationshuset för Ytterhogdal.
När jag står framför stationshuset kommer det en äldre man fram till mig. Jag ser att han har SJs märke på sin mössa. Vi börjar självklart samspråka. Han berättar att han varit lokförare i Stockholm hela sitt liv, men för drygt 25 år sedan blev han pensionär. Han fick gå vid 58 års ålder. Han valde, efter ett helt liv i Stockholm att flytta hit, då han tyckte att det var mycket lugnare här. Vi pratade om järnvägen, om kupévagnar, och jag kunde relatera både till min bror som varit bangårdsarbetare på SJ och min fru som varit konduktör. Vi kunde konstatera att "en gång järnvägare, alltid järnvägare". Vi pratade om stationssamhällen, om bansträckningar, och han erbjöd mig regnkläder som han en gång fått av SJ. Jag tackade men avböjde, då min packning är mer än tillräcklig. Hans telefon ringde, och någon god vän skulle komma för att dom skulle sätta potatis. En fröjd att möta denna man, med all sin livserfarenhet och kunskap om järnvägen. Tack för detta. Från denna station och in mot Ytterhogdals samhälle möttes jag av denna bild, där häggen blommar framför en timrad stuga.
Till slut efter en händelserik resa kommer jag till Ytterhogdal och Knoppergården. Just som jag svänger in möts jag av en bil som är på väg ut. Kvinnan i bilen stannar och det visar sig att det är hon som äger stället. Vi samspråkar och efter en stund går vi in i mangårdsbyggnaden för att jag ska få nyckeln. Jag berättar att jag läst på webben om att hon hade köpt och tagit över stället för cirka ett år sedan. Vi fortsätter samtalet, och hon visar mig en tidning där två män underhåller med dragspel på Knoppergården. "Känner du igen någon av dom?" frågar hon. Jag tittar på bilden och skiner upp, och säger att han till höger är min stora favorit Tord Grip! Kvinnan som visade tidningen och som heter Maine, skiner upp och säger "Han är min bror!" Jag tittade på henne, och såg den absoluta likheten med den i mina ögon fantastiske Tord Grip. Mannen som kom från fattiga förhållanden i Ytterhogdal, som lärde sig som barn att spela fotboll. Hamnade i Degerfors ihop med bröderna Nordahl. Han kanske inte var den främste som spelare, men som ideolog och som tränare har han varit med och skapat underverk. Mannen som satt tyst uppe på läktaren, och som gjorde sina analyser. Mannen som fostrats utifrån fattiga förhållanden till att bli en de mest respekterade inom internationell fotboll. Vad hade Sven-Göran Eriksson varit idag om inte Tord Grip hade funnits. Jag vågar påstå, att då hade den gode Svennis fortfarande harvat som tränare i allsvenskan. Blicken för spelet, strategin, förändringarna. Och tryggheten utan att sväva ut i ord. Nu står jag här i Ytterhogdal och samtalar med hans syster Maine Grip. Jag märker en stund hur hon får tårar i ögonen när jag ger mina ovationer. När jag berättar om hans stil. Jag är själv rätt fåfäng i mina bästa stunder, men i förhållande till Tord Grip står jag i skuggan. Han är jämsides med Nils Niedholm, Cappello, Angelotti med flera av de fantastiska italienska coacherna som uppträtt och uppträder på arenorna. Tord Grip i sin skräddarsydda Armani, sin vita skjorta och sin perfekt knutna slips. Och inte minst sina handgjorda italienska skor. Tord Grip är stil, precis som fotboll ska vara. Nu är det ju inte så att en man blir något utan en så underbar syster som Maine Grip. Din känsla för Ytterhogdal, och hur du bestämmer dig för att ta över Knoppergården, för den är en del av ditt arv. Heder åt dig Maine. Du visar att du också har rötter, precis som det jag skrivit om innan. Jag fick ta en bild av dig, och det är med glädje som jag fick en kram av dig. Jag tänker alltid på den klassiska repliken av Teodore Roosevelt i sin presidentvalskampanj, när han hänvisar till tungviktsmästaren i boxning John L Sullivan och säger inför en högljudd publik: "This is the hand who shooked the hand of John L Sullivan". Tilläggas bör att Teodore Roosevelt blev president. Nu kan även jag lägga till min meritlista att jag har kramat den som har kramat Tord Grip. Tack Maine för detta. Du är en underbar människa, och du ska framhållas utan att vara i skuggan av din bror. Det du gör med Knoppergården överträffar det mesta av vad som händer på en fotbollsplan. Dock kan jag inte komma ifrån min beundran av Tord Grip. Jag blir så glad över att ha träffat dig och ha fått ta den här bilden.
Jag vill ändå avsluta med några ord om en annan berömdhet från Ytterhogdal. Jag tycker att det passar bra här på nationaldagens sista timmar. Rosa Taikon. Silversmeden, men framför allt kämpen för romernas rättigheter och status i samhället. Din kamp för romerna, och då också för mänskligheten, är något som förtjänar högaktning. För bara en kort tid sedan lämnade du detta jordeliv, men det du åstadkommit för att skapa kunskap och förståelse för romerna har varit banbrytande. I en tid, när vi tyvärr åter känner iskalla vindar svepa över landet, så blir du än viktigare att ta lärdom av. Du var rom, du var kvinna, du var undanträngd och förkastad. Du sattes i arrest med stöd av lösdriverilagen. Du stod upp för dina rättigheter och du blev svensk medborgare. Du utvecklade silversmideriet som dit tills dags nästan enbart utövats av män, och du gav det romska silversmideriet nya ansikten. Jag hoppas att du finns med i kampen för ett samhälle för alla människor även i fortsättningen. Kanske du uppe från din silversmedja i himmelen sätter ner klacken och säger"Nu är det nog. Så kan vi inte behandla människor. Sverige ska vara ett bra land för alla. Inga utanför, utan alla ska vara innanför." Så Rosa, så tror jag att du gör.
