cykelanarkisten.blogg.se

Först av allt. Jag hade önskat att skriva tidigare, men ibland hänger inte tekniken med och min kunskap om teknik skapar inte några lösningar. Nu hoppas jag att allt fungerar, och det kommer att ge sig under tiden jag sitter här och trycker på tangenterna. Jag använder touchmetoden när jag skriver, så jag skriver ungefär lika fort som jag tänker. Då kanske vän av ordning funderar som så, att tänker han så långsamt. Så är icke fallet, utan jag lärde mig som tolvåring på en skrivmaskinskurs det underbara i att använda alla fingrarna när jag skriver. Därav ofta ganska långa artiklar. Jag kan i det sammanhangen ta en anekdot om en präst som sades ha väldigt långa predikningar. Han svarade att jag skulle kunna skriva kortare predikningar, men jag är alldeles för lat för att sluta. Nåväl. Vi skildes åt i Nora. Då var redan den förra artikeln skriven om just Nora, men strax före avfärd kommer en man i respektabel ålder fram till mig och frågar om det är jag som cyklar från Haparanda till Ystad. Jag kunde utan att överdriva faktiskt svara ett tydligt ja på detta. Han tyckte att jag skulle ta vägen över Degerfors, då det i Degerfors fanns mycket intressant att se. Jag förklarade först att jag inte tänkte cykla över Degerfors, och på Stora Valla har jag redan varit. Han frågade när jag var där, och jag sa att det var någon gång i skarven av 60 och 70-talet. Stora Valla är alltså fotbollsklubben Degerfors hemmaarena. Såg du kanske mig då sa han. Den mannen jag just börjat ett samtal med var en legendarisk spelare i Degerfors vid namn Hans Stisse Ekman. Han var bland annat lagkamrat med Ralf Edström. Så här ser Stisse ut idag, och nu ska vi se om tekniken fungerar.

 

Vi hade ett långt samtal om fotboll och inte minst Degerfors. Jag berättade att jag personligen kände en av legendarerna i laget, Allan Johansson, som bland annat hade spelat ihop med Gunnar Nordahl. Dock kunde inte Stisse dölja sin besvikelse över att Elfsborg på 60-talet hade värvat Lasse Heineman från Degerfors. Nu gav han ändå Elfsborg lite kred, då han var mycket nöjd med att vi hade tvålat till Degerfors ärkerival Örebro för en tid sedan. Utöver detta pratade vi en hel del politik, och han gav sina lovord över Peter Pedersen som han tyckte var en hyvens karl. Jag önskade Stisse och hela Degerfors en återkomst till allsvenskan, och detta var något jag faktiskt menade utan att vara inställsam. Jag har skrivit tidigare att jag befann mig i bruks och bergsbygder. Otaliga var dom minnesmärken över en industriepok som till allra största delen idag är muséer. Pershyttan är ett sådant exempel.

 

Vägen mot mitt nästa boende i Vintrosa gick genom mycket fagra bygder. Grusvägar hade nu blivit vanligare än asfalt, och jag hamnade på lågintensiva turistvägar.

 

En och annan förvirrad bilist dök upp och undrade när dom såg min kärra där det står Haparanda till Ystad 2017. Detta var väl knappast stället där dom hade tänkt att detta ekipage skulle ta sig fram.

 

I den stekheta solen kom jag ner på Närkeslätten. Först stannade jag i Närkes Kil, där jag gladdes åt att den lilla butiken fanns kvar.

 

Det som sedan gladde mig lika mycket var att kvinnan som drev butiken ville ha ett bra utbud av ekologiska och rättvisemärkta produkter. Hon sa att hon tyckte det var viktigt, för det handlar ju om hela mänskligheten. Jag köpte denna mörka lager av henne. Den var en njutning i värmen.

 

Jag skickar in en bild över Närkeslätten också, där solen gassade onödigt mycket för att cyklingen skulle upplevas som behaglig. Jag vill ändå säga att jag unnar alla sol och värme på sommaren, men att dra en 40 kg tung släpkärra efter en cykel är väldigt jobbigt.

 

På eftermiddagen kom jag fram till mitt boende i Vintrosa, strax väster om Örebro. Ett motell som antagligen en gång i tiden varit fullbokat och med mängder av människor i restaurangen. Nu har dom dragit E20 cirka 500 meter norr om den gamla E20, och det innebar att vi endast var tre personer som bodde på anläggningen. Vi var dessutom bara tre personer som åt frukost på morgonen. Vi tre personer hade dock ett riktigt gott samtal. Den ene pläderade för medborgarlön, den andre för att vi behövde äta mer kakor, och då får ni försöka lista ut vilka yrken dom hade. Från Vintrosa ner till Askersund har jag tyvärr inga bilder som jag kan referera till. Det jag däremot har är ett spännande möte. Sådant där möte som inte går att förutsäga.Jag hade gått igenom min färdväg på på försvarets eminenta vägatlas samt koordinerat den med min GPS på telefonen. Allt talade sitt tydliga språk, och det var att när jag kom till ett litet samhälle, eller rättare sagt en by, så skulle jag svänga ner till höger på en grusväg. Jag är fortfarande helt säker på att jag körde ner på rätt väg. När jag, fortfarande övertygad om rätt vägval, helt plötsligt, hör en dunkande V8 bakom mig känner jag att det är bäst att hålla sig undan. Jag vänder mig om och där kommer en Dodge Ram. Det är den största Picupen som tillverkats. Vill du ha något större så blir det en lastbil. Mannen kör förbi, och som i en amerikansk film försvinner han på grusvägen bortåt. Jag fortsätter i kanske 25 minuter till och kommer fram till en sådan där hopplös fyrvägskorsning. Fram med kartan och på med min GPS. Jag kände mig fullständigt förlorad. Efter en stund hör jag åter det bekanta ljudet av en V8. Innan jag så bilen kände jag i marken att Dodgen var i antågande. Sakta glider den mot mig. Jag kan villigt erkänna att jag inte kände mig speciellt trygg i den situationen. Han glider upp jämte mig, vevar ner rutan och säger "Nu är du väl fullständigt borta". Jag kunde ju inte annat än erkänna. Han berättade att han hade sett på min cykelkärra att jag var på väg till Ystad, och nu befann vi oss på landsbygden i Närke i mitten av ingenting. Han sa till mig att hoppa in i bilen, så skulle han visa på sin GPS hur jag skulle ta mig framåt mot Askersund. Jag hoppade in, och för att hans GPS skulle fungera, så var han tvungen att starta motorn. För varje kolvslag lyfte jag en halvmeter, medan han systematiskt gick igenom vilka vägar jag skulle cykla för att komma fram. Hans sista anmaning var tydlig: "Nu hittar du inte på några dumheter eller tar några egna initiativ, för då går det åt helvete." Med dessa ord ringandes i mina öron var dom sista tre milen faktiskt ganska trevliga i värmen. Varje förklaring han hade gett på korsningar och vägval stämde exakt, och efter några timmar kom jag till Askersund. Jag tycker att det är underbart att bo på hotell emellanåt. Jag njuter av rummet, av frukosten, av duschen, men ibland undrar jag varför hotellkorridorer måste vara så långa och se exakt likadana ut.

 

 

Det är de facto två olika korridorer. Det ger dock en välbehövlig motion till frukostbordet. Askersund är en småstad, och jag vågar påstå att staden verkligen gör sitt yttersta för att bibehålla karaktären av småstad, så när det blev bestämt att staden skulle få ett nytt systembolag så blev det denna nästan unika skapelse. Inte något köpcenter a la ICA Maxi eller något annat schabrak, utan helt enkelt något som passar in i stadsbebyggelsen.

 

I nästa avsnitt kommer jag att skriva om två olika möten som jag fick vara med om efter Askersund. Det ena där nöden i en krissituation gör att en gammal vän tar kontakt med mig, och det andra en man som är ute och åker i sin amerikanska cabriolet. Det kommer ytterligare berättelser, då jag i rask takt rullar ner genom Västergötland just nu. För er som undrar om det verkligen var den vägen jag skulle ta, så är svaret att vi kan aldrig veta när en Cykelanarkist rullar från Haparanda till Ystad.