cykelanarkisten.blogg.se

Nabil Abdulahad, Handlarn i Vegby plus en hel del annat.

Publicerad 2017-07-28 23:56:05 i Allmänt,

Just nu befinner jag mig på ett vandrarhem cirka 4 kilometer utanför Reftele. Ett Naturbruksgymnasium som under sommaren blir ett perfekt ställe för övernattande gäster. Som gammal folkhögskoleelev känner jag mig hemma i miljön. Ett kalt rum, en blandning av skrivbord/mat/arbetsbord. En säng med ribbotten, och en kudde som använts av ett flertal elever under årens lopp. Inga problem med detta. Livet som Cykelanarkist ställer inte krav på bekvämlighet, utan på miljöer där inte människor normalt sett vistas. Detta är mitt liv under denna sommar, och snart ska jag berätta om resan från Falköping och hit. Något litet smultron i surmjölken hoppas jag att jag kan lägga i, inte för smakens skull, utan snarare för dom små röda prickarna i den stora vita massan. Först vill jag ta upp något som jag kanske inte riktigt framhållit tidigare. Min fru Anne, som jag varit tillsammans med i 40 år. Utan denna sidekick hade jag nog aldrig klarat av att ens starta min resa. I definitionen är en sidekick den som kontrasterar hjälten, men som egentligen är den som bär hjälten. Nu ser jag inte mig själv som hjälte, men jag ser Anne som min sidekick. Ett stort tack till dig Anne, för all uppoffring som du gjort för att jag ska kunna genomföra denna resa. Det andra som jag vill ta upp här, är den fantastiska respons som insamlingen till Kvinna till Kvinna har gett. Vi är snart uppe i 40.000 kronor. Målet jag satte innan resan var 25.000 kronor, för att sedan lyfta det till 35.000, och nu senast till 50.000 kronor. I all förnedring som förekommer på nätet, så visar alla ni som bidragit till att vi vill ha en bättre värld, där kvinnors rättigheter ska vara norm. I alla länder där kvinnor får det bättre så får alla det bättre. I länder där kvinnor får inflytande så får alla inflytande. Vi vet också att där kvinnor blir behandlade jämställt där får också barnen det bättre. 50.000 kronor lyfter inte en hel värld, men det visar att oerhört många väljer att göra någonting bra för människan istället för att klaga och hata. Så, nog om detta för denna gång. Nu får ni hoppa upp på pakethållaren, för nu trampar vi ut från Falköping. För mer än hundra år sedan startades ett stort projekt inom järnvägen. Västra Sveriges Centralbana skulle byggas mellan Falköping och Landeryd. I Landeryd skulle den ansluta till järnvägen mellan Nässjö och Halmstad. En pulsåder inom kommunikation, där person och godstrafik för människor i framför allt Västergötland skull kunna nå stambanan i Falköping, men även nå ut till västkusten. Ett gigantiskt arbete genomfördes och band ihop norra Västergötland med dess södra del. Efter hand på 70 och 80-talet dog den rälsbundna trafiken digerdöden, och 1988 rullade det sista tåget på banan. En sommardag 1988 genomfördes den sista turen mellan Ulricehamn och Sjötofta, och sedan dess är järnvägen på Västra Centralbanan historia. Efter detta gick ett antal år, tills en cykelintresserad tjänsteman i Ulricehamn kom på den briljanta idén att omvandla banvallarna till cykelstråk. Efter några år hade ett nätverk byggts upp på banvallarna, asfalt lagts och cykelturismen tog en ny fart. Det var denna banvall jag rullade ut på från Falköping. Jag vill i detta sammanhang berätta att denna del av min Sverigeresa inte var någon nyhet. Dock försökte jag att se denna del av resan som en berättelse av de delar av landet som någon glömt. Det är inte helt lätt, då jag har allt för många egna minnen under årens lopp av just den här sträckningen. Banvallen når ganska snart en by som heter Skötting. Därefter vidtar banan långa raksträckor. Över öppna fält, där egentligen inte något händer. Det står några vindkraftverk ute på ängarna, men för övrigt ingenting som lyfter mina ögonbryn. Första samhället som jag kommer till heter Slutarp. Där börjar ett virrvarr av vägar att ta sig fram på för att komma söderut. Allt är dock idag väl skyltat, och kanske beror det på att Cykelanarkisten i ett tidigt skede ständigt kom på villovägar för några år sedan och skrev mail till ansvariga i Falköpings kommun om det svåra i att hitta rätt i just Slutarp. Utan att veta var så kommer vi så småningom in i Kinnarp. Kinnarp är kanske mest känt för sina kontorsmöbler, eller för den delen Kinnarps Arena i Jönköping där HV71 spelar sina hemmamatcher i Käppakrig. Innan vi kommer till nästa samhälle så passerar jag den gamla länsgränsen mellan Skaraborg och Älvsborgs län. 
Denna länsgräns ändrades någon gång på mitten av 70-talet, då den nya kommunreformen hade trätt i kraft. Av någn anledning hamnade Slutarp och Kinnarp i Falköpings kommun, medan den tredje systern Åsarp, som vi kommer till om en liten stund, hamnade i Ulricehamns kommun. När människorna i Åsarp tyckte att dom rätteligen skulle tillhöra Falköping, vilket det också blev, så ändrades också länsgränsen och ritades in längre söderut. Detta är historia, då det nu är Västra Götalandsregionen. Mellan Kinnarp och Åsarp har den lokala byföreningen återuppbyggt en klassisk rastkur, nämligen hållplatsen i Hög. För människorna i Hög var detta anslutningen till den stora världen, som på den tiden det begav sig antagligen var antingen Falköping eller Ulricehamn, för på 50 och 60-talet var oftast inte världen större än så. 
Någonstans kan jag känna, när jag ser denna hållplats, hur människor har mötts. Hur unga människor tidigt på morgonen har stått och väntat vid denna hållplats för att åka in till realskolan i Ulricehamn eller Falköping. Hur kanske kärlek uppstått inne i väntkuren, eller, vilket också hände, att någon blev trakasserad och fick stå ute i regnet för att det inte fanns plats inne i väntkuren. Finns det någon av läsarna som kan berätta mer, så får ni gärna höra av er. Vägen mot Ulricehamn går sedan förbi ett antal samhällen, och där tiden ibland har känts som om den stått stilla. Jag kommer till Ulricehamn, och jag väljer här att återkomma till detta möte i en separat artikel. Det är 40 år sedan jag flyttade från Ulricehamn, som jag då aldrig riktigt kom överens med. Nu möts jag av många människor. En för mig mycket trevlig upplevelse. Jag blir intervjuad av Ulricehamns Tidning, och återkomsten känns angenäm. Dagen efter fortsätter resan för Cykelanarkisten söderut. Ett självklart stopp i Näsboholm där mina gamla vänner Kai och Julia bjuder på kaffe och en riktigt underbar pratstund. Jag och min fru var vittnen på deras bröllop för ungefär 25 år sedan, och vänskapen och kamratskapen sitter djupt rotad sedan dess. Kai följer sedan med mig en bit mot Vegby, där min bror möter mig, och där sedan vi kommer den Vegbys främste entreprenör dom sista tjugo åren, nämligen Nabil Abdulahad. Vegby var ett av dessa samhällen som var på väg att tappa fotfästet och falla ner i intet av sin egen vikt och dåligt placerade läge på den svenska landsbygden. Vegby SK, som fostrat fotbollsspelare som bröderna Boris och Leif Målberg, stod helt plötsligt utan möjlighet att kunna få ihop ett lag för vidare spel i seriesystemet. Biografen var nerlagd, kiosken hade stängt och affären skulle stänga. I ekonomiska sammanhang kallas detta för repression, och jag tror att varje människa kan känna att syret tar slut i det helt stängda rummet. Det gamla slagskeppet, som uppfann V-jeansen, Gul och Blå, hade lagt ner. Vegby gick inte mot förintelsen, men det gick mot det bortglömda. I detta läge uppenbarar sig en civilingejör från Syrien. Han köper affären, men inte nog med det. Han köper också ett landområde nedanför affären som gränsar till en vacker sjö som heter Sämsjön. Han startar en camping, han bygger upp en servicebyggnad och han drar igång affären för både campinggäster och för de boende i Vegby. Undan för undan utvidgar han sitt sortiment. Han arbetar dag och natt. Människor upptäcker den vackra campingen. Han bygger en minigolfbana, han skapar aktiviteter. Idag när jag kommer blomstrar området. Han ställde självklart också upp 2015 och erbjöd människor som flytt från Syrien att bo på hans camping. Självklart handlar vi lite olika saker i hans affär. Ett par öl, lite snus, och naturligtvis hans nybakade wienerbröd. Nu är det egentligen inte detta som jag i första hand vill berätta om, även om jag tycker att det är ett oerhört viktigt exempel, utan det jag kommer in på nu är mötet med hans fantastiska dotter Alice.
 Nabil vill att Alice ska följa med ut och ta kort på mig, och i detta sammanhang får jag ett samtal med henne. Hon berättar att hon inte förrän nu har förstått vilket fantastiskt arbete som hennes pappa har gjort. När hon växte upp kunde hon inte inse vidden av det arbetet. Alice är idag 22 år. Hon har gått i skola i Sverige, och när hon slutade gymnasiet åkte hon till USA och studerade något år. Hon har läst juridik och läser nu på universitetet i Jönköping, Internationell handel och ekonomi. Hon är en ung kvinna som på många sätt skulle kunnat hamna i situationer som hade kunnat förlama henne. Hon har med ett stöd från sin pappa gått vidare och kommer att skaffa en gedigen utbildning, och på det sättet kan hon skapa ett eget och självständigt liv. Dock glömmer hon inte sitt ursprung, utan åker till Vegby, långt ifrån det goda livet i USA och Jönköping, och hjälper sin pappa under några hektiska sommarveckor. Alice är för mig ett gott exempel på hur vi i Sverige kan bli ännu bättre i att just göra Sverige bättre, och Nabil är ett gott exempel för mig hur det går att vända en utveckling i ett samhälle som håller på att tappa all sin service. Med detta samtal med Alice går min väg vidare mot nästa samhälle som är Limmared. Limmared har också varit på väg att tappa fotfästet. Under ett antal år stängdes alla butiker. Konsum som varit livsnerven slog igen. Storgatan i Limmared blev ett spöksamhälle. Några energiska invånare slutade inte att kämpa, och till slut byggdes Glasets Hus. De tomma butikslokalerna fylldes med antik och second hand, och människor från stora delar av Sverige började åka till Limmared. När jag passerade genom Limmared var det massor av människor som gick runt bland antikaffärerna. Caféet i Glasets Hus var överfull, och bilar hade fyllt varje parkeringsplats. Något stort håller på att hända. Centralorten Tranemo var däremot helt tom på människor. Människors vilja och engagemang är en viktig förutsättning för förändring, men vi behöver också en central vilja från makthavarna i huvudstaden för att landsbygden ska blomstra. Likheterna med vad jag mött i Kårböle, Jörn och Alvsbyn är slående. Där människor kämpar för sin plats i tillvaron, där sker det också positiva händelser. Dock har vi alla ett ansvar. Efter en mycket god natts sömn fortsatte jag sedan i slällskap med min bror söderut. Efter en välbehövlig kopp kaffe hos min brorsdotter i Ambjörnarp så kommer vi till nästa samhälle Sjötofta. Jag som inte bara är en melankoliker hamnar i en än djupare melankoli. En anslagstavla som berättar om vad som händer i samhället och runt om kring, och på denna anslagstavla finns det också en fågelholk uppsatt. 
En mycket välskött anslagstavla, vilket visar att någon verkligen bryr sig om samhällets bästa för information och upplysning. Så får jag se den röda brevlådan längst ner till höger. 
Jag har, kanske allt för sent, lärt mig att inte förakta eller raljera om dom små sakerna i livet. Det är dom sammantagna små sakerna som skapar helheten, och Sjötoftabladet tillhör detta. Mitt hjärta smälter av glädje när jag tänker på att någon eller några sitter och skapar en tidning, ett informationsblad som handlar om Sjötofta. Nu tänker jag så här, att Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Aftonbladet, Expressen, släng er in i era glashus. Det är inte ni som står för det vitala i Sverige, utan det är Sjötoftabladet och annat som är producerat av människor som vill människor väl. Självklart behöver vi den stora nationella och internationella journalistiken för vår  information, men vi har också ett oerhört stort behov av att också få den lilla informationen. Med detta i ryggen så känns inte uppförsbacken från Sjötofta mot Gislaved och vidare till Reftele specielllt tungt. Det känns skönt att få sitta och dricka lite vatten i kyrkoparken i det lilla samhället Våthult. 
Väl framme i Reftele möts jag av denna byggnad. I min värld har alltid Rex varit något jag förknippat med Halmstad, men detta gav mig lite huvudbry. I slutet av 60-talet var jag nämligen mycket nära att köpa en tvåcylindrig Rex tvåtaktare. Vad som fick mig att avstå minns jag inte, men antagligen handlade det om pengar vilket jag inte hade. Så länge får ni hålla tillgodo med denna bild, och kan någon hjälpa mig att förklara denna fabrik i Reftele så blir jag djupt tacksam.
Nu är det dags att hoppa av pakethållaren. Jag har parkerat cykeln några kilometer utanför Reftele. Jag ska ta en vilodag i morgon, för att sedan göra en rejäl attack ner mot Skåne. Just nu kan jag skymta Ystad, nästanl känna på Henning Mankells miljöer, men några berättelser till ska jag nog kunna skriva innan Cykelanarkisten har gjort sitt.
 

Kommentarer

Postat av: Jojjan

Publicerad 2017-07-29 11:03:01

Ett sant nöje att få följa Dig under två dagar och se att det hela tiden dyker upp människor runtomkring Dig för en stunds tankeutbyte och hur Du noggrant iakttar detaljer utmed Din färdväg som Du både fotograferar, noterar och informerar Dig om och som Du på ett begripligt sätt beskriver. Jag unnar Dig nu en dags vila på det vackra Stora Segerstad innan Du Du angör Lidhult och enda besöket i Halland nämligen Hishult som sista utpost innan Du anträder Skåneland. Tack för sällskapet och på återseende.

Svar: Tack själv för husrum och fantastiskt trevligt sällskap. Ett sant nöje för en Cykelanarkist. Det får vi göra mer av. Vi har ju Sjuhäradsrundan någon heldag framöver, och då kan vi ladda med nya wienerbröd hos Nabil.
cykelanarkisten.blogg.se

Postat av: Anne

Publicerad 2017-07-29 11:31:34

Tack för ännu ett skönt inlägg. Fin läsning som skapar en go känsla.... Kramar

Svar: Tack Anne. Du finns med mig i mitt hjärta, i båda kamrarna och i båda förmaken också, och sedan pulserar du runt i alla artärer som finns i kroppen.
cykelanarkisten.blogg.se

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela