cykelanarkisten.blogg.se

Livet går vidare även om det är på en cykel. Busväder och felkörningar.

Publicerad 2017-07-18 22:25:59 i Allmänt,

Jag vill ändå börja med min kväll i Borlänge. Staden som ingen flyttar ifrån. Detta påstående blev en återkommande fråga i ett antal Quiz på 80 och 90-talet, för att sedan bli en minnesparodi i den tidens frågesporter. Självklart skulle svaret vara Borlänge. Bor länge, för den som inte hört detta förr. Jag blev trots allt väl omhändertagen på en liten trevlig restaurang. Jag som är en notorisk och ständigt återkommande gäst på Restaurang Köket i Borås hamnar alltid i jämförelser med mat och pris. Restaurang Köket vinner varje ny utmaning som jag ställer dom inför. Jag klagar inte på maten, servicen och personalen. Köket är ändå nummer ett. Dock behöver även en Cykelanarkist lite avkoppling från trampandet. Energi och mat i magen, samt gärna någon öl. Avslutade kvällen med en tvåa Grappa, för att känna mig hemma. Denna energi behövde jag i allra högsta grad när jag dagen efter skulle cykla till Smedjebacken. Det är inte en överdrivet lång sträcka, och eftersom jag bestämt mig för att följa Sverigeleden skulle det inte heller vara några problem att hitta dit. Allt detta skulle komma på skam. Väderprognosen lovade regn, och för den som någon gång tvivlat på meteorologerna så hade dom denna gång fullständigt rätt.Vid utfarten av Borlänge, vid kyrkan av någon anledning, just när jag var i färd med att samtala med två kvinnor om både cykling och kvinnokamp, så öppnade sig himlen. Den ena kvinnan tog på sig skulden för regnet, och jag menade att det skulle nog komma ändå. Nästan så att jag fick trösta henne. Färden gick vidare. Jag följde dom gröna skyltarna där det stod Sverigeleden. So far so good, som det brukar låta i olika föreläsningar. Jag lyckades komma till ett trevligt café där jag frågade om vägen till Smedjebacken. Den första hade inte en aning, och detta gav mig onda aningar. Den andre sa att det var fel väg, och att jag skulle köra tillbaka över bron, Dalälven igen, och cykla på andra sidan. Jag följde det senare rådet, då det var bättre att följa ett råd än att följa inte en aning. Efter en stund på andra sidan älven låg det en liten restaurang. Jag gick in där för att inhämta råd, men av någon anledning kände jag att jag var mer bevandrad i den lokala geografin än personalen på restaurangen. Dock fick jag en trevlig pratstund med fyra gäster som var ute på en kortare cykeltur. Dom hade ett sommarhus cirka en och en halv kilometer bort och kunde väl på det viset fördra regnet. Dock trodde dom att jag var på rätt väg. I vilket fall övertygade dom mig om det. Efter cirka en halvmil upphör vägen som huvudled och den fina asfalten övergår i grusväg. Ni vet en sådan där med stora hålor i. Där varje meter blir en dödsfälla för en cyklist. Jag manipulerade och manövrerade mitt ekipage som om det var statens guldreserv jag hade i kärran bakom mig. Jag förstod att den här vägen inte var en väg ämnad för turister när jag fick se detta.
Jag kommer nog aldrig att få se en större grustäkt än denna. Dessutom låg den i en brant uppförsbacke, så bilderna som jag tagit var påtvingade stopp för att få ner mjölksyra och puls. På ren svenska var det ett helvete med grusvägen och uppförsbackar. Oavsett så var jag fortfarande helt övertygad om att detta var rätt väg. När jag cirka två timmar senare först kommer till Lilla Bondbacken och strax därefter till Stora Bondbacken började mina krafter tryta. Cykeln hade jag klivit av för länge sedan, då jag ansåg att jag aldrig skulle kunna bli en kamikazepilot. Jag lovar att det var farligt. Vissa partier kunde jag cykla, men uppförsbackarna var så branta så inte ens en dopad Lance Armstrong hade fixat det. Nerförsbackarna var livsfarliga, trots mina hydraliska skivbromsar. Efter ytterligare någon timma kröp jag in under en gran för att kolla GPS-en på min telefon. Den visade med självklarhet att jag var fullständigt fel. Det enda jag kunde göra i det läget var att fortsätta ungefär en mil till på denna hopplösa väg i detta hopplösa regn för att så småningom komma fram till en väg som skulle ta mig till Smedjebacken. Min tanke om att vara framme i Smedjebacken ungefär halv två blev så småningom till kvart över fem. Väl i Smedjebacken, ja jag kom dit, började ett intensivt letande efter Lottas Café och Krog där jag skulle bo. Ibland känns även det minsta samhälle som om det vore Mexico City eller någon annan oorganiserad storstad. När jag för minst femte gången skulle läsa av min GPS så bestämde jag mig för att kliva av cykeln. Då fastnade mina regnbyxor i sadeln och jag föll baklänges som något gammalt dansbanefyllo. Smällde i vänster armbåge och i hjälmen blev det ett stort jag i bakdelen. Hjälmen räddade med all säkerhet den fortsatta färden. Dock fanns det ett ljus i mörkret, och det var just Lottas Café och krog. Känslan att få komma in där, sjöblöt och med en kraftig uppgivenhet. Ett ombonat rum, fläskfilé och råstekt potatis, ett par öl och dessa underbara människor att samtala med.
Mannen till vänster är Calle med C och mannen till höger heter Christoffer och är ursprungligen från Saint Louis i USA. Christoffer och jag hade ett långt samtal om cyklar och USA. Han var imponerad över att jag varit uppe i Gateway Arch i Saint Louis. Jag berättade att det var 1978. Han hade dessutom studerat statistik på Berkeley i San Francisco. Nu var det inte detta han egentligen ville tala om, utan det var hans hemmabygge till cykel. Han hade bara ett framdrev men däremot hade han 18 bakdrev, och det minsta drevet hade bara tretton kuggar. Min Nishiki 601 hamnade rejält i skuggan. Jag bara konstaterar att jag träffar olika människor på resan, och alla, inklusive 18-kuggars Christoffer, är trevliga. Med denna dag hade jag bestämt mig för att inte cykla på en enda grusväg igen. Jag vaknade till denna underbara morgon i Smedjebacken där jag kunde njuta av min frukost med denna utsikt.
Nästa dag skulle färden gå mot Kopparberg. Självklart är det just det Kopparberg som har ett bryggeri. Solen sken, värmen hade återkommit. Efter gårdagens fadäser hade jag noggrant kontrollerat vilken väg jag skulle ta. Glider fram i landskapet, njuter av varje sekund. Sverige visar sig mot sin absolut bästa sida, och med denna vy så ser jag landet i min barndoms ögon.
Visst är det väl märkligt hur vissa bilder väcker barndomsminnen hos oss, även om man som jag befinner mig i Västmanland, ganska långt ifrån min barndoms Ulricehamn. Kanske var det just detta som fick mig att tro att all lycka skulle vara för evigt. En underbar väg, blandad med olika motiv, även om det mest handlade om skog. Efter ett par timmar börjar jag ana oråd, då solen, som rimligtvis borden finnas rakt framför mig, istället sken på min högra axel. Återigen stannar jag, tar fram min GPS och konstaterar att jag kommit cirka en och en halv mil för långt. Ställer in GPS-en på närmsta väg till Kopparberg. Närmsta vägen är inte alltid bästa vägen. Återigen kastas jag in på grusvägar, så långt ut i ödemarken som det går att komma. Jag hade bokat Bed and Breakfast hos den underbara Dorotea Atterstål och meddelat henne att jag skulle komma mellan klockan 14 och 16. Hon hade berättat att hon skulle ut och plocka kantareller, så jag tar upp min telefon och ringer till henne och berättar att hon kan lugnt hålla på till kl halv fem, för innan dess kommer jag inte att vara framme. Visst är det vackert med alla små gårdar, blommor och milsvid utsikt, men det var just inte detta jag ville. Jag ville komma fram till Kopparberg och få möjlighet att njuta av samhället. Strax före halv fem ser jag denna skylt. Någon som hade satt upp den för att jag skulle bli glad.
Dorotea Atterstål var som en mamma för mig. Hon pratade med mig, gav goda råd, stekte kantareller, och erbjöd mig en nattamacka med smörstekta kantareller. Bekymret var att jag var oerhört trött, och dessutom allt för upptagen av att följa Elfsborgs kross av Hammarby och sedan Sveriges fantastiska match mot Tyskland. Dorotea hade sedan dukat upp en frukost som överträffar varje hotellfrukost. Få komma fram till en så underbar människa, bli så väl omhändertagen och dessutom få några smörgåsar och en egenodlad gurka med på den vidare färden känns behagligt för en Cykelanarkist. Detta till priset av 220 kronor. Dorotea är värd en stor guldstjärna, även om jag själv är ganska allergisk mot dylika utmärkelser, men då det är jag, som är fullständigt objektiv, som delar ut den tycker jag att det är okej.
Denna dag som just nu är i sitt slutskede skulle gå mot Lindesberg. Efter en noggrann rekognosering bar det iväg. Allt flöt på fantastiskt fint ner till Guldsmedshyttan. Strax efter Kopparberg, cirka 7 kilometer, så ligger en liten by som heter Stjärnforsen. Där fanns det ett litet café, och där drack jag kaffe och åt en liten jordgubbskaka och samtalade med en kvinna som hävdade att hon hade drömjobbet på caféet. Jag tror henne, för jag vet inte hur vänlig en människa kan vara, men hon var vänligheten själv. Jag frågade om råd för den fortsatta färden till Guldsmedshyttan och hon rekommenderade den väg hon brukar åka till Lindesberg. Jag frågade om en annan väg, och hon sa att hon inte brukar åka där. Hon nämner också att fram till golfbanan är det grusväg, men sedan visste hon inte. Jag bestämmer mig självklart för att ta just den vägen då min GPS berättade att det var den närmsta vägen.
Självklart var det en grusväg, men idag var känslan annorlunda, då jag visste att jag var på rätt väg. Glida fram i ett sommarlandskap, där jag får mina naturliga oaser av sommar.
Denna milsten som markerar Konungen Adolf Fredrik, vars enda bedrift är att han tyckte om kvinnor och skapade en musikklass i Stockholm.
Någon får gärna hjälpa mig att förstå vad denna text betyder. Liknande fanns på några stenar ytterligare. Har ni kontakt med någon i Västmanland som kan lösa gåtan så blir jag mycket glad.
Strax innan Guldsmedshyttan finns denna gruva. Huruvida den fortfarande är igång eller inte har jag ingen aning om, men den finns där som ett levande minne över Bergslagen. Liknande platser fanns det ett flertal av, och flera gårdar bar namnet Bergmansgården, icke att blanda ihop med Bergmangården. Ingemar Bergman har troligen aldrig satt sin fot i en gruva. Det var bara hans hjärna som trodde att han ständigt befann sig i en.
Självklart spelar kulturen en viktig roll i trakterna runt Lindesberg, och vem har väl mest av alla lyft fram den Västmanländska kulturen på ett bättre sätt än Pepparn. När han som ung drog in i Hylands Hörna och spelade dragspel som ingen hört innan. Pepparn dog för ett antal år sedan, men här visar det sig att hans minne lever i allra högsta grad.
Visst var det till Lindesberg jag skulle, men av någon outgrundlig anledning råkade jag hamna på Sverigeledn i Guldsmedshyttan, och den går inte till Lindesberg utan till Nora. Som den Cykelanarkist jag är så kastade jag om tankarna och bestämde mig för att cykla till Nora istället. Här har jag ätit Gösfilé, fått inkvartering i denna sovcupé i en gammal järnvägsvagn.
Visst är det läckert att vara ute och cykla. Jag befinner mig i bebodda trakter även om det mesta går fel och jag hamnar ute i skogen på små grusvägar. Nu kommer färden att gå ner mot Närke. Första anhalt Garphyttan, vilket inte någon kan vara säker på, då det är en äkta Cykelanarkist som trampar mot Ystad. Det jag ändå vill avsluta med är att ge en hyllning till en av dom absolut största Elfsborgssupportrarna som finns. Här i Bergslagen har han fått en by uppkallad efter sig och en affär som tyvärr har fått slå igen. Säkert bidrog han till den stora krossen av laget från Söder i Stockholm.

Kommentarer

Postat av: Anne

Publicerad 2017-07-18 22:44:44

Vilken känsla att sova i en gammal sovvagn fast utan dunkandet och känslan av att vagnen spårar ur.... Härligt..
Vem är Hagge?

Svar: Hagge var med och bildade guliganerna. Hans dotter är oerhört aktiv inom supporterskapet idag.
cykelanarkisten.blogg.se

Postat av: jojjan

Publicerad 2017-07-19 08:45:54

Jag avundas Dig de där grusvägarna. Det är väl ändå de, som ger tjusningen med cykelåkning. Kämpa Du vidare på så många grusvägar Du hittar, för en vacker dag kanske de inte finns mer med sin kultur. En gammal sovvagn-underbart.

Svar: Jag kan hålla med dig om kulturvärdet, men vid felkörning på två och en halv mil på cykel så ger ju inte grusvägar någon större glädje. Vid vårt gamla torp har vi grusvägar, och ve den som försöker asfaltera dessa. Det ska ryka småsand när någon kör förbi. Apropå sovvagnen, så förstår jag nu varför det var så svårt att sova när jag åkte till övre Norrland. Det var svårt att sova i natt, och då stod tåget stilla.
cykelanarkisten.blogg.se

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela