cykelanarkisten.blogg.se

Jag gjorde militärtjänsten inom den mest högteknologiska vapengrenen som finns i Sverige, nämligen flygvapnet. Jag var stationerad på F6 i Karlsborg. Ett litet samhälle vid Vätterns västra strand. Ett samhälle, då, och vad jag förstår även idag, helt beroende av militärmakten. När jag var där 1971 till 1972 fanns flyget, signalregemente samt fallskärmsjägare. Rent mänskligt var flygflottiljen faktiskt den mest mänskliga delen att genomleva ett år, då de allra flesta tjänster, märkligt nog, påminde väldigt mycket om civila arbeten. Med detta sagt så kan nog de flesta räkna ut att vi värnpliktiga på F6 inte var vad som i dagligt uttryck brukar kallas för ”stridisar”.

Jag var väderbiträde på meteorologstationen på F6, och fick även möjlighet att gå igenom en utbildning på Väderskolan i Kalmar. Den varade i 3 månader. Vi hade mycket intressanta föreläsningar i meteorologi, vilket då gav mig ett livslångt intresse för hur vi hanterar vårt klimat. Då, när jag började förstå sambanden mellan vad vi utsätter atmosfären för och vilka hot detta innebär på sikt, var inte debatten igång. Det fanns forskare som pekade med hela handen på hotet mot vår jord genom påverkan av atmosfären, men idén med att komma runt detta var fortfarande att bygga högre skorstenar på våra fabriker. Att bilar och kossor, gräsklippare och mopeder överhuvudtaget påverkade klimatet fanns inte i den allmänna debatten. Debatten grundades istället nästan uteslutande på Jacob Palmstiernas bok Plundring, svält och förgiftning. I den boken går Palmstierna grundligt in på vad vi dumpar i vår jord, sjöar, vattendrag och hav, och vad detta kommer att kosta människan i sämre hälsa och svårare sjukdomar. Nu menar inte jag att det på något sätt finns en motsats mellan den meteorologiska och hydrologiska nedskräpningen, utan mer konstaterar att förstörelsen av universum inte var ett aktuellt ämne då. Vid något tillfälle, vid ett politiskt möte runt 1973 när vi skulle diskutera om ett miljöprogram, tog jag lite försynt upp detta. (Till den som undrar kan jag faktiskt i många sammanhang vara ganska försynt). Det svar jag fick då av ordföranden för mötet var att vi hade samlats för att prata miljö, inte regn och soltimmar. Detta svar fick hela mötessalen att brista ut i ett gapflabb. Det flabbet sitter troligen långt ner i magen på dom numera.

Det som i stunden, och den minns jag exakt, var vad som fick mig att börja på allvar tänka i dom banorna var vid ett tillfälle när vi stod i meteorologstationen i Karlsborg och tittade ut över start och landningsbanan. Det stora skulle nämligen inträffa att prototypen av AJ37 Viggen skulle dåna förbi tio meter över landningsbanan. Inte landa, utan bara flyga förbi. Vi hade förberett alla data, lufttryck, daggpunkt, molnbaser, vindar och temperatur. Ritat extra ordentliga kartor, skickat upp väderballongen och gjort vind och höjdmätningar. Detta gjorde vi i och för sig för jämnan, men det kändes lite extra stort när Viggen skulle passera under tre till fyra sekunders tid. Så kom då monstret insvepande. Från öster, där Motala och Vättern ligger, fram mot landningsbanan. Vi hör bara ett visslande när planet kommer. Tio meter över marken. Vi är glada att vi gjort så exakta beräkningar så att flygplanets höjdmätare var exakt. Så, ungefär vid mitten av start och landningsbanan reser piloten planet rakt upp mot skyn, drar på full efterbrännskammare. Flygledartornet vi står i skakar som om det vore en jordbävning och efter tre sekunder är Viggen borta någonstans däruppe dit vi inte kan se. Våran chefsmeteorolog har hela tiden stått och tittat med händerna på ryggen, och när hela skådespelet är över vänder han sig om med orden: ”Djävla miljöförstörare!”

Efter detta fick vi en ordentlig genomgång av vad som händer med atmosfären när jetplan drar på för fullt som Viggen gjorde. Han gick igenom hur detta påverkar Heavysideskiktet och ozonlagret, och vad som på sikt händer med vår jord. Uppvärmning, uttorkning, skyfall och hur antalet cancerfall kommer att mångdubblas på grund av det här. Han hade flera genomgångar med oss om detta, och i hans berättelse vävdes andra komponenter in. Bilars avgaser bland annat.

Det som skrämde mig då gjorde mig stark och engagerad, men det som skrämmer mig idag är att det finns politiska företrädare som fortfarande inte tar detta på allvar. Donald Trump är ett exempel, Kinnunen i Sverigedemokraterna en annan. Det som skrämmer mig än mer är att Trump är USAs president och att Kinnunen och Sverigedemokraterna har ett stort politiskt inflytande idag.

Tilläggas bör att när jag tio år senare fick inkallelse till repövning valde jag att ansöka om vapenfri tjänst. Den gick dock inte igenom, men utredaren skrev i slutet att det är knappast troligt att Anders någonsin mer kommer att infinna sig på en militär förläggning. I det fallet hade han rätt, och med detta avslutades min militära karriär!