Från Osby, Hässleholm, Kristianstad till Yngsjö.
Tempot är kraftigt neddraget, och pauserna på vägen mellan samhällena och städerna där jag ska övernatta blir allt längre. Stressen, nåja, som jag levt med att komma fram i någorlunda tid för att installera mig är som bortblåst. Om den skånska vinden har hjälpt till med detta låter jag vara osagt, men jag börjar känna att jag är på väg hem. Jag vet inte hur ni har det där bak på pakethållaren, men kanske ni som jag börjar bli lite seg på det där med att varje morgon hoppa upp på cykeln för att genomkorsa nya områden i Sverige och möta nya människor på vägen och vid framkomsten. Jörgen är fortfarande med mig, och det innebär att vi kan pausa, prata lite om olika saker och vi kan gå in i en spelbutik och spela topptipset, bomben och matchen. Resultatet är dock lika förödande som om vi vore hemma i Borås, men som dom fighters vi är så kör vi AIK-parollen, att "nästa gång, då djävlar!" På vägen till Hässleholm går cykelvägen utmed en stor riksväg, men så här enkelt går det att ordna så att även vi cyklister räknas som trafikanter.
Utmed riksvägen har dom byggt en bred och fin cykelväg och skärmat av den med ordentliga avbärare. Jag kan väl i och för sig inte påstå att det är så där himla muntert att cykla utmed en riksväg, även om jag kände mig väldigt trygg, där bilarna drar fram i +100 kilometer i timmen, och när det dessutom regnar, vilket kanske inte syns på bilden, så blir jag en verklig medtrafikant utan plåtskal. Dock vill jag ge en eloge till att det går att tänka utanför den berömda boxen när det gäller trafikplanering. En tumme upp kostar jag på mig. Framme i Hässleholm, där regnet vräker ner, och vår första uppgift blir att kolla hur Jörgen kan åka hem med Pågatåg, Öresundståg och Viskadalståg med sin cykel och packning nästa dag, gör att en vandring i staden utesluts i ett tidigt stadium. Efter välbehövlig dusch och torra kläder på hotellrummet väljer vi att gå och sätta oss och äta den energi som vi förbrukat. Till detta smakar det gott med ett belgiskt veteöl serverat i något som kan liknas vid stora blomvasar.
Vattenhålen ligger betydligt tätare i södra Sverige än vad dom gör i Norrbotten och Västerbotten. På morgonen dagen efter lämnar Jörgen mig. Det är detta som är skillnaden mellan ett lönearbete och att vara pensionär. Jag kan lugnt se framåt mot ytterligare några dagars cykling, och Jörgen ser tidiga mornar och stress vid sin dataskärm bortom hörnet. Därmed är jag åter ensam på vägarna. Från Hässleholm går vägen mot Kristianstad. Nu känns den skånska vinden rejält. Den kommer inte i pustar eller byar, utan den ligger där konstant som en vägg rakt emot mig, eller vid vissa vägpartier, i sidan på mig. Låga växlar för att inte dra på mig en massa mjölksyra, trampa som om det vore en uppförsbacke mellan Lycksele och Åsele. Som cyklare har vi också naturbehov som ska uträttas. Först finns det ingen skog att gömma sig i. Möjligen en ek eller något annat träd, men allt ligger på öppna fält. När det väl är dags att pissa, så tycks vinden slå om från sydlig till nordlig, och den stackars strålen omformas till en regnskur som helt plötsligt tycks komma uppifrån. Det känns som om jag står på en karusell och försöker uträtta mitt i grunden ganska enkla behov. Om det dessutom inte har kommit en enda bil senaste kvarten, så känns det som en hel by valt att passera förbi just i detta i ögonblick. På vägen mellan Hässleholm och Kristianstad. Jag hoppas att människor har förståelse, och att jag inte menar något värre än att uträtta ett högst naturligt behov, vilket är tvunget i vissa situationer. Sju till åtta kilometer innan Kristianstad kommer jag till ett mycket långsträkt samhälle. Ganska långt framför mig ser jag samhällets kyrka, och tänker att där brukar det finnas någon bänk att sätta sig och vila på.
Nu var det inte kyrkans bänk som gav mig vila, utan det var den fantastiske Benke.
Tro mig, men Benke är underbar. Några personer i samhället har gemensamt byggt den för att ha en samlingsplats. Den är dessutom så finurligt konstruerad så att ryggstödet går att fälla upp, så att det blir en bänk och ett bord. Som ni ser, så har dom placerat en liten magnet under bänken, och där sitter då ölöppnaren. Jag lutar mig lugnt mot ryggstödet, tar ett par klunkar på ölen som jag har, när Sparven kommer promenerandes med sin hund. För mig blir detta ett underbart möte, med en av samhällets personligheter.
Någonstans får jag en känsla att han är Mister Skepparslöv. Det kan säkert finnas fler Mister Skepparslöv i samhället, men han pratar så gott om sin plats i världen. Han är en av dom som byggt Benke, och han uttrycker sin förtjusning när han ser att han har en Sverigecyklist som gäst. Bilar stannar, traktorer stannar, alla stannar och byter några ord med Sparven. En så genuint trevlig människa mot alla. Dessutom berättar han att han för cirka 11 år sedan var med och drog igång en rockfestival i Knislinge, och den håller på just denna helgen. Han berättar om ovädret som drog fram kvällen innan, som även Jörgen och jag definitivt märkte av i Hässleholm, att i serveringstältet hade det fyllts med vatten upp till trettio centimeter. Sparven är en människa som skapar gemenskap och som bjuder in till gemenskap. Jag kan tillägga att Skepparslöv spelar fotboll i division 7, och bara en sån sak. Det är fotbollens rötter. Jag lovar Sparven, att jag ska följa dig på sociala medier, och kanske att jag någon gång dyker upp på festivalen i Knislinge, och du då står där och serverar korv, hamburgare och öl. Jag lämnar Sparven och det underbara mötet, och fortsätter in till Kristianstad på fantastiska cykelvägar. Här snackar vi cykling och att cyklare tillgodoses rikligt med bra vägar. Breda autostrador, ordentliga skyltar som inte går att missa, och cykelvägar som dessutom ofta ligger på gott avstånd från biltrafiken. Kulturen runt cykling är definitivt annorlunda i södern, och det tackar jag för. Kristianstad, here I come. Kristianstad blir dock bara en mellanakt för mig. Boende och mat. Framför allt en rejäl frukost, då den ska ge energi för några timmar framåt på en cykelsadel och en släpkärra som fortfarande väger runt 40 kilo. I Kristianstad bestämde jag mig för att boka in mig i Yngsjö på ett trädgårdshotell i tre nätter. Detta för att bromsa ner min framfart och inte komma till Tomelilla allt för tidigt, då Tomelilla är sista anhalten innan Ystad. På vägen dit hittar jag denna underbara skylt. Jag visste inte ens att det fanns något sådant.
Storkcenter. Någon som vet något om detta får gärna skriva till mig och berätta. Titta gärna på den underbara lilla gula skylten som visar cykelvägen också. Det finns det gott om här i Skåne. Skyltar som visar cykelvägar. Dock är glesbygdens tid förbi, och jag drar mig till minnes ett litet minne från Ytterhogdal i Härjedalen. På morgonen när jag var på väg från Ytterhogdal, och jag satt och åt frukost på ett litet ställe i byns utkant kom caféägaren fram med Östersundsposten. Den tidningen förkortas ÖP. Han kastar den på mitt bord, och säger att "Du kanske vill läsa Öde-Posten innan du ger dig iväg?" Nu sitter jag i Yngsjö, och som i övriga Sverige antagligen endast förknippas med en sak, nämligen Yngsjömordet. En sorglig historia som bottnar i incest. Yngsjö är så mycket mer, och stället där jag bor är ett levande konstverk. Jag avslutar med att par bilder på Ängshyddans trädgårdshotell. En underbar oas i det annars ganska stressiga liv vi lever.
