cykelanarkisten.blogg.se

En dag när inget skulle hända och nästan allt händer ändå. Från Yngsjö till Simrishamn.

Publicerad 2017-08-09 14:58:49 i Allmänt,

Jag lämnar det underbara Ängshyddans trädgårdshotell med den underbara personalen och det varma boendet.
Jag har en fast övertygelse när jag ger mig ut i den skånska högsommarvärmen att jag kortaste vägen ska ta mig ner till Simrishamn. Dels på grund av just värmen, men också för att kunna stanna i Simrishamn och äta och njuta lite av staden innan jag ockuperar mitt boende på Bengtssons Lada, cirka 2 kilometer utanför. Den förutsägbare läsaren kan redan nu konstatera att det inte blev just på det sättet. Cyklandet gick fenomenalt bra fram tills dom här skyltarna dök upp och jag kunde konstatera att jag kommit fram till Ravlunda skjutfält.
Jag har alltid haft svårt att förstå det militära, trots genomgången militärtjänst som väderbiträde på F6 i Karlsborg, men att lägga en skjutbana och dessutom hindra människor från att vistas i natursköna områden just utmed den skånska kusten förstår jag inte. Jag hade lätt kunnat öppna en grind och rullat rakt fram, men min absoluta feghet sa mig att det är nog ingen bra idé. Det blev till att vända inåt landet. Militära skjutfält är inte små, för det handlar inte bara att kunna skjuta långt åt helvete, utan det handlar också om att missa rejält så att projektilerna drar iväg dit ingen hade räknat med. Så med detta var det ett stort antal tunnland som var avspärrat. Det ledde mig så småningom upp på en gammal järnväg och en cykelskylt där det stod Brösarp.
Jag tröstade mig med att jag fick uppleva vackra landskap och med det gamla järnvägsmiljöer. Stationshus har en speciell prägel, och när det dessutom vävs in lokal byggnadskultur i det hela är mitt hjärta beredd på att smälta. Inför detta gamla stationshus stod jag en bra stund och försökte föreställa mig hur det en gång i tiden hade sett utt när ångloken kom. Jag fick en flashback till samhället Koler i Västerbotten. Människor som kom med sina resväskor och hur uniformsprydd järnvägspersonal gick omkring samtidigt som loket stod och frustade.
Efter diverse små vägar kommer jag till slut fram till Riksväg 9, som har den stora fördelen att gå raka vägen mot Simrishamn. Dock med en negativ del som inte är oväsentlig, och det är att det finns inga cykelvägar utmed mer än bara en kort stund i början där jag befann mig vid en busskur. Trafiken är tät och snabb. Jag såg mig själv med viss fasa behöva ge mig ut på denna landsväg, även om min erfarenhet av bilister hittills är att dom har behandlat mig mycket väl. Mitt emot på andra sidan vägen låg en rastplats där mängder av bilåkande turister passade på att stanna för att dricka lite kaffe eller uträtta sina behov av andra slag. Helt plötsligt kommer en man och en kvinna, i min ålder eller kanske lite äldre, småspringandes över vägen likt två kamikazepiloter utan fruktan för sinna liv. Dom kommer rakt emot mig och direkt fram och jublar över att få träffa mig. Dom berättar att dom följt min blogg hela sommaren och att det har varit sommarens absoluta höjdpunkt att få läsa detta och följa min resa genom Sverige. På något sätt känner jag nästan att dom kunde min resa bättre än vad jag själv kan, så jag får nog försöka få till en egen läsning av min blogg framöver. De berättar att dom har följt mig här nere i Skåne och hoppats på att vägarna skulle korsas så att dom fick träffa mig. De berättade också att dom sagt till sina barn och vänner att läsa bloggen. Självklart blev det obligatorisk fotografering, och här är paret som fick mig att glömma både hetta, backar och Ravlunda skjutfält. 
Jag frrågade som alltid om det var okej att sätta in bilden i min blogg, och det var dom vädligt villiga till, då dom skulle bli väldigt glada att få vara med i den. När jag frågade vad dom heter sa dom Alf och Barbro Gabrielsson, och att dom var från Örby i Marks kommun. Jag reagerade instinktivt på namnet Alf Gabrielsson och vi började forska bakåt i tiden. Vi hamnade på 70-talet, och Alf frågade om jag gått på Viskadalens folkhögskola, vilket jag hade. Det visade sig då att vi varit studiekamrater en kort tid, men att Alf efter några månader fick arbete på Arbetsförmedlingen och hoppade av skolan. Historien knöts ihop efter 40 år. Till Alf och Barbro vill jag skriva detta. Ni gjorde mig oerhört glad. Jag vet av antalet läsare av min blogg att det är väldigt många som uppskattar den och ger mig mycket goda omdömen, men att få det bekräftat där och då, det värmer något oerhört. Tack för att ni utan fruktan för era liv kom över till mig. En påhittad historia kan inte bli bättre än den här. Efter detta underbara samtal bestämde jag mig för att cykla över Brösarps backar, då jag nu bara var cirka sju kilometer därifrån. Nerför en backe från busshållplatsen, in mot Brösarp och vidare upp till dess backar som omskrivits av flera men där Nilsson Piraten kanske gjort den mest känd. Jag gick inte runt på stigarna på Brösarps backar. Det var det så många andra som gjorde, så jag satte mig under en stor ek, drack en alkoholfri öl och försökte bara ta igen mig och få ner kroppstemperaturen. Min bild av Brösarps backar blir väl kanske inte den som turistbroschrerna betalar stora royalties för, men den passar mycket väl in i Cykelanarkistens blogg. 
Nu ville jag till nästan vilket pris som helst komma ifrån dessa trafikerade vägar, så efter någon kilometer valde jag en väg som förvisso var några kilometer längre men betydligt bilfriare. Den gick över Ravlunda samhälle och vidare upp på de lite mer höglänta områden på Österlen. Det bar uppför tycktes det mest hela tiden. När jag hade kommit upp en bra bit bortanför Ravlunda så dök det upp en skylt som visade cykelleden Sydostleden och ett avstånd till Simrishamn på 25 kilometer. Jag bestämde mig för att följa den och strunta i min GPS. Enkelt att bara följa skyltar, och dessutom skulle den ta mig över Kivik, vilket jag så fram mot, då jag aldrig varit där tidigare. Från höjderna var det ett panorama av skön utsikt, och jag tror inte att några bilder i världen kan göra detta rättvisa, men håll till godo. Det är det bästa jag har att erbjuda. 
Vägen ner mot Kivik var smal och krokig, och efter en stund började började äpple och päron-lundarna att finnas på båda sidor. När jag ser både äpplen och päron kan jag inte låta bli att tänka på en gammal chef jag hade på Fritidskontoret i Borås på 80-talet. Alltid när han skulle reda ut konflikter mellan personalgrupper sa han att man kan inte blanda ihop äpplen och päron. Efter denna cykeltur ner genom lundarna är jag säker på att det går. 
Kivik ligger ner i en brant backe, och min vetskap om att jag skulle upp för en lika brant backe förbi Stenshuvud gjorde mig inte speciellt mycket gladare, så det var till att ladda med en rejäl pizza och en öl innan jag tog sats. Ett tag tänkte jag att nu har jag kommit rejält fel. 
Så särdeles mycket tryggare i hur Sydostleden ledde blev jag inte av att behöva cykla in på denna väg.
Och när det övergår i detta så är det bara tron som håller mig uppe.
Vi måste ändå lita på att människor inte bedrar oss med sina markerade cykelleder. Med bara en cykel funkar detta så klart jättebra, men med en fyrtio kilo tung cykelkärra efter var det en mycket besvärlig seglats sista biten in mot Simrishamn och Bengtssons loge, som var det vandrarhem jag skulle bo på ett par nätter. Hittills har jag dock alltid kommit fram, och det gjorde jag denna gång också. Det som från början var tänkt som fyra mil blev istället sju och en halv mil. Men tänk ändå, om inte Ravlunda skjutfält hade legat där det ligger, så hade jag inte tvingats ut till Riksväg 9, och då hade jag inte fått träffa Barbro och Alf. Jag hade förvisso inte vetat om det, men det kanske är på det sättet, att mitt irrande på vägar genom Sverige har gjort att jag fått träffa så många fantastiska människor. I morgon skall jag cykla upp till Tomelilla, och då kommer Anne, min underbara kärlek sedan fyrtio år. Träffade henne samtidigt som jag lärde känna Alf. Till Tomelilla är det cirka 25 kilometer, och jag ska göra mitt absolut yttersta att hålla mig på tänkt rutt. Men vem vet förrän i morgon kväll vad som hänt. Inte jag i alla fall. Näst sista rutten innan jag cyklar ner mot Ystad på lördag. Då kommer barn med respektive, barnbarn, svågrar och svägerskor att möta upp. Några ska vara med på sista etappen. Sedan är cyklingen över. Viss ångest börja uppträda, men den är jag van vid att hantera. Tror jag!

Kommentarer

Postat av: Sven

Publicerad 2017-08-10 09:46:24

Underbart Anders, hälsa alla!

Svar: Visst är livet underbart när vi gör det underbart. Tack Sven, och en smällfet seger på måndag så kan det inte bli mycket bättre.
cykelanarkisten.blogg.se

Postat av: Anonym

Publicerad 2017-08-10 20:57:26

Anders, jag var också väderbiträde i lumpen, 1971/72 på F7 Såtenäs, vi måste ha missat varandra precis på Väderskolan i Kalmar. Mvh Stefan Jonsson

Svar: Jag var där från oktober till december 1971, Vilken period gick du där?
cykelanarkisten.blogg.se

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela