Ibland vill jag bara blunda och stänga öronen med hög musik.
Med krig och förtryck kommer lidande och död. I mitt nu, snart 65-åriga liv, kan jag inte minnas ett enda år då det inte har förekommit väpnade konflikter i någon del av världen. Förvisso, och med rätta kan jag förstå, att människor tar till vapen mot ohyggliga förtryckarsystem. Jag har fått uppleva hur stora delar av koloniala makter har fått ge vika. Jag har sett hur Portugal slets sönder i sin egen ekonomi för att behålla sina kolonier. Portugals militär kostade mer än dom intäkter dom kunde få på naturtillgångar och i viss mån produktion som de kunde utvinna i sina kolonier.
Jag har sett Vietnamkrigets mest ohyggliga faser. Avlövning och massbombning. Troligen det hittills värsta krigsbrott som ett enda land utsatts för. Följderna av de kemikalier som spreds ut för att avlöva djungeln ger fruktansvärda konsekvenser än idag.
Jag har sett tanksen rulla in i både Ungern och Tjeckoslovakien, men jag har också sett Sovjetunionens fall och försök till hegemoni bli till intet. Jag har sett Kinas militär ockupera Tibet och hur Kina också med brutalt våld och död i spåren avliva både människor och en idé om demokrati på Himmelska fridens torg.
Jag har sett hur Patrice Lumumba förråddes av FN, när han i sina försök att skapa en demokrati i Kongo blev bortföst ut i bushen där han misshandlades, torterades och till slut tog kroppen farväl av livet.
Jag skulle kunna göra listan hur lång som helst, och då har jag inte ens berört två vansinniga världskrig!
Det är i sådana här lägen jag bara vill blunda och stänga öronen med hög musik! Det är då jag bara önskar att världen vore lika fredlig och ödmjuk som dom människor jag har som vänner och som jag väljer att umgås med.
Dock vill jag inte bli defaitistisk i min tanke och absolut inte i min handling. När detta mörker omger mig letar jag efter de små ljusen. Efter fyren på den lilla ön, som talar om att det finns en väg och en möjlighet till framgång. Med detta framför ögonen tog jag fram Kvinna till Kvinnas verksamhetsberättelse för 2015. I den läste jag om arbeten som förändrar i olika delar av världen. I Republiken Kongo, i Irak, i Palestina, i Bosnien-Hercegovina, i Israel, i Sverige. Detta med flera länder.
Det är med dessa skrifter, i samtal med volontärer, i kvinnors vittnesmål som kraften kommer fram hos mig. Det är också då jag ser att vi gemensamt kan skapa öar av förändring. Mellan dessa öar kan vi bygga broar så att förändringen blir större än bara den lilla ön.
Jag behöver dessa skrifter, jag behöver dessa vittnesmål för att orka se och genomföra mitt bidrag till denna organisation.
