cykelanarkisten.blogg.se

Cykling till Kinnarumma med mera.

Publicerad 2016-09-01 08:38:03 i Allmänt,

Jag börjar känna det stora allvaret i den utmaning som jag tagit på mig. Jag ska inte förneka att många, allt för många, har sagt till mig att jag ska lämna en bakdörr öppen så att jag kan lämna byggnaden och utan att tappa ansiktet lägga ner hela projektet med Haparanda till Ystad. Bekymret med mig är att jag fungerar inte på det sättet. För varje gott råd jag fått om att ha en bakdörr så har jag spikat igen den ytterligare. Låst den, kastat nyckeln i lämpligt djupt vattendrag och när inte detta har hjälpt så har jag införskaffat en cementblandare och murat upp en stor mur. Allt för att inte låta mig degenereras i mina nära och vänners goda råd. Jag är dessutom helt övertygad om att det är goda råd som dom kommit med, allt för att jag ska fortsätta att må bra som människa. Mina mest taffliga argument mot dessa goda råd har varit att det handlar om goda råd som egentligen speglar ren och skär avundsjuka. Så är det självklart inte, utan det handlar ju faktiskt om att de vill mig väl. Med detta kopplade jag på vagnen på cykeln och begav mig iväg mot Kråkered söder om Borås. Min första tanke var att cykla gamla Kindsbanan mot Svenljunga och göra ett fikastopp vid lämpligt tillfälle. Strax innan Kindsbanan tar vid viker vägen av mot Kinnarumma. Detta såg allt för intressant ut och viljan att fullfölja min ursprungliga tanke gick ner till noll samtidigt som Kinnarumma framstod som en metropol som jag var tvungen att besöka. Detta är en underbar cykelväg. Små gårdar och gårdssamlingar dyker upp med jämna mellanrum och däremellan går vägen i en dalgång med branter, nåja, runt omkring. Det rinner en å vid sidan om vägen under vissa sträckor. Vid en nödvändig, i alla fall i min ålder, pissepaus glimmade det till något gult som om det vore guld cirka fem meter ifrån mig. Kantareller! 3, 4,5 fläckar med kantareller och snabbt hade jag plockat två liter i en medhavd tygkasse. Dessa tillredde jag senare på kvällen och min fru och jag åt under bara svampmackor till kvällsmat. Som ni kan se på bilden ovan dök det med jämna mellanrum upp busskurer. Av skicket att döma förstod jag att det inte längre trafikerades av några bussar på sträckan. En känsla av vemod dök upp inom mig och när jag såg en busskur där det stod en gammal damcykel parkerad på baksidan flög mina tankar iväg. Vem var det som på sista bussturen hade ställt sin cykel där för att senare på hemresan kunna ta den för att komma hem sista biten? Var det någon kvinna som tröttnat på livet i skogarna mellan Kråkered och Kinnarumma och haft lyckan att träffa sin kärlek i staden Borås? Var det kanske en man som fått ett brev från sjukvården om att han behövde komma in till sjukhuset då prover han lämnat en vecka tidigare inte hade gett dom resultat som livet kräver, och att cykeln var hans sista tur i bygden? Tankarna for iväg, och troligen var det inte något av detta. Kinnarumma är ingen metropol men Kinnarumma finns ändå. Väl där dök det upp skyltar om Sverigeleden och jag anslöt mig till denna för fortsatt färd mot Viskafors. En bucklig cykelväg tog mig förbi samhället till stora delar på baksidan av densamma för vidare färd mot Rydboholm. Rydboholm, där min mamma arbetade i Rydboholmsbolagets kök på 30-talet. 85 år sedan, och här cyklar jag nu 85 år senare. Tider och livsverk knyts ihop. Från Rydboholm vidare in mot Borås, förbi Osdals lada, där numera ridhuset ligger. Vid hemkomsten var nästan fyra mil avverkade. Kroppen mådde bra och jag mådde bra. Det första jag gjorde var att titta på min planering för Haparanda till Ystad, och konstaterade att första etappen mellan Haparanda och Kalix är 51 kilometer. Med ett oerhört nöjt leende var hela min känsla att mitt projekt år 2017 ska lyckas. Om detta är jag övertygad, och att jag stängt till alla bakvägar bekymrade mig inte i det ögonblicket.

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela