Långträsk till Lycksele. Cykelanarkisten lämnar Norrbotten och säger tack!
Först vill jag utbringa några stora och uppriktiga Tack.
Jag börjar med att tacka alla er som bidragit med pengar till insamlingen till Kvinna till Kvinna. Ni har idag fått ihop den fantastiska summan av 10.220 kronor. Det är en behjärtansvärd insats ni gör för att kvinnor och barn runt om i världen, Sverige inkluderat, ska få det bättre. Aldrig, eller nästan aldrig, har det väl visat sig så att många bäckar små skapar en helhet. Från Lycksele skickar jag både kramar och tack.
Det andra tacket jag vill ge är till den underbara Boel i Jörn. Du släppte in mig i ditt hus, du sa att "Känn dig som hemma, ta lite mat om du blir hungrig". Sedan skrev du ett så underbart inlägg på Facebook om mig, en välmående Cykelanarkist om att jag var något fantastiskt. Kanske är jag det, men du Boel, är en fantastisk människa med ditt stora hjärta för människor.
Det tredje är att jag vill tacka på förhand för dom pengar som kommer in till insamlingen till Kvinna till Kvinna. Jag vet att jag har många vänner, grannar, släktingar, partikamrater, gamla arbetskamrater som bara sitter och väntar på att få använda sina pengar på ett förnuftigt sätt. Jag sätter in insamlingen här igen, så har ni fram till mitten av augusti på er att göra världen lite bättre.
https://se.betternow.org/fundraisers/haparanda-till-ystad-2017
När vi senast hördes var i melankolins hemvist Långträsk. Min hemlängtan stod inte att känna igen, men med hjälp av cykeln så tas denna melankoli bort och en form av eufori inträder. Jag sitter på sadeln, trampar och blickar ut över ett landskap som öppnar sig. Ett landskap som jag både känner igen och som dessutom är helt nytt.
För varje varv på pedalerna så kommer Ystad kanske en meter närmre. I uppförsbackar blir det kanske en halv meter och i nerförsbackarna 3 meter. Min hastighet är ungefär 10 km/timman, utan raster, vilket gör att jag tillryggalägger en sträcka på 5 mil på mellan 6-7 timmar. Fartblindhet uppstår inte, och kroppen vänjer sig vid förflyttningen på ett alldeles utmärkt sätt.
Jag börjar känna en rejäl stolthet i det jag gör. Jag känner ingen annan som har cyklat över så många Norrländska älvar som vad jag har gjort. Kalix älv, Råne Älv, Lule älv, Pite älv, Vindelälven och nu Ume älv. Däremellan flera andra mer eller mindre kända älvar som Lill-Pite älv och Åby älv. Fantastiska vattendrag som skär genom Norrbotten och Västerbotten på sin färd ner till Bottenviken. Älvar som skapat förutsättningar för liv, för att människor ska hitta en hemvist. Älvar som ger invånarna en stolthet och identitet och som ger oss sörlänningar ett annat perspektiv på tillvaron än Hallands floder. Jag tänker osökt på Mikael Niemis fantastiska bok Populärmusik från Vittula, där han skriver att han hade varit ner vid ett tillfälle och sett Hallands floder. Han jämförde dom med någon bäck uppe i Tornedalen när vårfloden slog till. Jag är beredd att hålla med honom. Jag har sett bäckar större än min stolthet Ätran, och den stoltheten är jag beredd att svälja.
När jag kommer till en liten by som Kusfors, där skylten talar om att i denna by ångar vi på, då smälter mitt hjärta för invånarnas kamp att aldrig ge upp. Jag möts av skylten, en underbart iordningställd rastplats, och av järnvägsminnen. En fantastisk järnvägsbro målad i blått, ett lok som står uppställd vid den gamla stationsbyggnaden, och i bakgrunden glimmar Skellefte Älv. Möjligheten att få sitta här och inta sin frukost är en ynnest, och jag som inte brukar orera med ord som tacksamhet, känner mig helt plötslig tacksam. Tacksam, att för en stund få vara en del av detta.
Detta med ortsnamn är en märklig tilldragelse. I ett land som Sverige finns det städer, samhällen, byar och små platser som alla har ett namn. På 60 och 70-talet försökte staten med olika tillhyggen att ta bort ortsnamn, bland annat med att införa postnummer. Varje stad, by, vad som helst skulle numreras. Alla gator fick nummer, landsvägar fick nummer, men någonstans i en klart anarkistisk inriktning vägrade människor att gå med på detta. Människor fortsatte att prata om sina hem med det bynamn som alltid hade förekommit. Många gick så långt, bland annat jag, så att vi under en period vägrade att använda postnummer när vi skickade vykort. Jag kunde skriva ett namn på ett vykort och stadens namn, sedan gav jag en beskrivning av var personen bodde, och vykortet kom fram. Jag är helt säker på att postpersonalen tyckte att mitt vykort var mycket roligare att dela ut än alla dom med postnummer. Nu, sedan flera år tillbaka, har bybor stolt lyft fram sina namn på byarna där dom bor. Fina skyltar möter mig utmed vägen. Vissa lite så där allmänna men i flera fall ser vi den absoluta glädjen i att få bo och finnas i just den byn. Hur namnet på denna by kommit till, vem som gett namnet, och om det faller in i dagens feministiska livssyn vet jag inte. Men byborna hyllar en kvinna, som ger ett välkomnande intryck. 
Efter fem till sex mils körning äntrar jag Norsjö. Detta samhälle har en speciell plats i mitt hjärta. Hela historien har sitt ursprung i en av dom värsta industripolitiska skandaler vi haft i Sverige. Utflyttningen från Västerbottens inland var enorm. Samhällen höll på att avfolkas, för jobben fanns söderut. I ett anfall av god vilja, men kanske mest av dårskap, fick den dåvarande regeringen för sig att skapa arbeten åt kvinnor genom att starta en syfabrik. En i Norjsö och en i Lycksele. Uppdraget gavs åt Algots i Borås. Med detta skulle två företag startas med det gemensamma namnet Algots Nord. Algots som aldrig haft något samvete för att utnyttja både människors arbetskraft och pengar lovade dyrt och heligt att göra något bra. Till Norsjö skickade dom gamla, nästan uttjänta, symaskiner som ersattes som nya från staten. Ackorden sattes till så låga summor, så att det var en bättre förtjänst att stanna hemma och laga sin egen mat än att försöka få ihop pengar på linjen. Det dröjde inte lång tid innan första strejken kom och en mycket förbannad fackordförande berättade i bästa sändningstid hur dom blivit lurade. Och lurade blev dom, Norsjö och svenska skattebetalare. För samtidigt med detta flyttade Algots sakta men säkert sin produktion med nya symaskiner till Portugal, där fabrikschefen hette Donna Mariana. Känd nazist från 30-talets Borås. Jag träffade Norsjöfabrikens fackordförande vid ett tillfälle på en utbildning på Hasseludden eller Åkers Runö, två av LO-skolorna. Vi hade ett långt samtal om hur vi i södra Sverige skulle kunna bistå arbetarna i Norsjö. Problemet var att det verkade som om inga i södra Sverige på allvar ville bry sig. Av rädsla, av okunskap, av brist på solidaritet. Jag vet inte, och jag vet inte om det finns kvar något av syfabriken idag. Om någon känner till något så får ni gärna höra av er. Det är en intressant industripolitisk händelse som jag tror att vi kan belysa mycket mer.
Inne i Norsjö möttes jag av ett fantastiskt hemmabygge. En lådracer med en blinkande juiceblandare. Två små killar kom körandes Storgatan fram, och vid min fråga om jag fick ta ett kort sken dom upp och poserade stolt framför min kamera.
Efter Norsjö gick färden mot Lycksel. En sträcka på cirka 7,5 mil. Melankolin är bortblåst, och jag andas den fantastiska luften. Funderar på hur det skulle vara att ha ett fritidshus här uppe i skogarna, och får plötsligt syn på en helt ny variant av fritidshus. Någon som verkligen tänkt till och skapat något som, jag tror ganska bestämt, ingen annan har kommit på förut. Dock ser det lite svårt ut att komma in, och matlagning ska kanske inte ägaren fundera på. Men portabel, och inte så svår att flytta om det skulle behövas.
Cykla igenom Västerbotten utan att komma in på länets författare vore ett kulturmord. Västerbotten har fått fram namn som Sara Lidman, PO Enqvist och inte minst Torgny Lindgren. Torgny Lindgrens bok Ormens väg på Hälleberget får antas vara en klassiker i samma division som Lagerlöfs Herr Arnes Penningar, Strindbergs Röda Rummet, Mobergs Utvndrarna. Min tanke var att cykla in i Raggsjö och beskåda hemmet där Torgny Lindgren kom ifrån. Jag avstod dock detta, då vägen var en stor gyttjepöl, och där jag skulle riskerat att fastna med mitt tungt lastade ekipage. Som tröst till Torgny Lindgrens ande kan jag meddela att jag har inte besökt det tidigare nämnda författarnas barndomshem heller. Dock håller jag dig högt, liksom hela författargenren i Västerbotten. Enqvists dramer, inte minst Tribadernas natt, Lidman med Didrik och Anna-Stava och inte minst boken Gruva som ansågs ligga till grund för den stora gruvstrejken 69.
I morgon, på Folknykterhetens dag bär mina hjul mig mot Åsele. En nio mil lång etapp. Det blir den längsta etappen på hela resan. Tack till er som följer mig, peppar mig, ger mig kraft att genomföra detta. Utan er är det ingen resa. Bara cykling. Kramar och krama alla människor som behöver en kram. Och det är nog alla.
