Semesterbilaga.
Som alla sommartomma publikationer så håller även Cykelanarkisten sig med en semersterbilaga. Signikativt för semesterbilagor är att dom sällan innehåller något av intresse, mer än att utgivning ska ske. Vi får hoppas att detta inte är något undantag, utan att ni snabbt glömmer vad som var skrivet och istället inväntar dom heta nyheterna från de näst intill folktomma delarna av landet. För att ni inte ska bli besvikna i förtid, så har jag försökt att hitta en väg från Mora till Ystad där det bor så lite folk som möjligt. Detta kommer dock att bli svårt, då jag mer och mer kommer att befinna mig i folktäta områden. Men så ser Sverige ut. På gott, och på ont.
I Mora mötte Anne upp, och det beredde mig stor glädje. Möjligheten att under ett par veckors tid få föra samtal med en människa som jag känner väl, och som känner mig. Utan att behöva berätta samma berättelser om och om igen. För er som inte vet vem hon är, så träffades hon och jag 1977. Vi har sedan dess varit ett par, med förlovning 1979 och äktenskap 1984. Två döttrar har vi blivit begåvade med och som extra stor bonus har vi två barnbarn.
Vi stannade i Mora innan vi började med en roadtrip med bil. Egentligen hade vi inte så stor aning om vart vi ville, utan mer se oss omkring. För enkelhetens skull följde vi mitt spår baklänges, vilket blev Orsa, Skattungsbyn, Furudal, Voxnabruk, Loos och Kårböle. I Kårböle stannade vi på restaurang Pilgrimen för att äta lunch. Första frågan jag fick av ägaren var hur det går med cyklingen. Jag kunde ge honom en kort redogörelse, och han visade sin uppskattning över vår närvaro. Det blev dock inte någon reducering av priset, och det kan jag ta, då Pilgrimens överlevnad antagligen är betydligt svårare än min cykling från Mora till Ystad. Därefter bestämde vi oss för att rulla mot Sveg i Härjedalen. Övernattningen var på Hotell Mysoxen. Jag kan bli oerhört förtjust i dom folkliga benämningarna, då myskoxe omvandlas till mysoxe. Efter Sveg åkte vi till Särna. Jag hade en bild av att Särna var en variant av metropo, åtminstone som vintersportort. Samhället och bebyggelsen gav ett helt annat intryck. Den här underbara gamla biografen ger känslor som jag gärna vill dela med mig.
Nedlagda biografer, som sakta börjar sjunka igenom marken, där träden omringar byggnaden, och där det stolta namnet Röda Kvarn, finns kvar, får mig att alltid tänka på Guiseppe Tornatores fantastiska film Cinema Paradiso. Hur en biograf i en liten stad på Sicilien först var hela samhällets angelägenhet, och där en liten pojke får vara hos maskinisten Alfredo, och där hela världen flyttas in på vita duken. Hur har människor i Särna fått bilder från världen utanför. Vilka influenser har det skapat. Förälskelse i Gary Grant och Doris Day, och efter Tarzan på duken få springa ut och klättra i något plommonträd på vägen hem. Alla människor har nog något minne från en film som vi sett på en biograf antingen denna biograf låg i Särna, på Sicilien eller i Stockholm. Själv lyckades jag med bedriften få se Borta med vinden i bygdegården i Mjöbäck. Där fanns det bara en projektor, så efter varje rulle skulle först den gamla rullen spolas upp innan den nya kunde sättas igång. Det blev med andra ord cirka fem pissepauser innan dom förälskade står på en bro och kysser varandra. Bekymret var ju att längden på en redan lång film blev ännu längre vilket inte höjde betyget på denna film. Vid vuxen ålder brukade jag kalla denna visning för Massakern på en klassiker.
Nedströms Klarälvsdalen ligger Limedsforsen, där den en gång så store Sixten Jernberg huserade och hade sin utgångspunkt för sin världserövring i skidspåren. I Limedsforsen finns ett museum över Sixten Jernberg och denna staty, där han diagonalåker uppför en liten backe. Anslutningen av besökare var inte enorm, och förutom Anne som kanske inte visar något större intresse för Jernberg, så ser paret i bakgrunden kanske än mindre roade av denna staty. Om kanske tjugo år så är minnet av Sixten Jernberg kanske inte större än vad vi minns Lapp-Teodor. Dags för läsarna att Googla om Lapp-Teodor.
I Malung bodde vi hos denna underbara kvinna och hennes man. Dom hade ett annex till sitt hus där dom hade några rum för uthyrning. När vi kom dit satt det en lapp på dörren att dom inte var hemma, men att det var bara att gå in och välja ett rum där nyckeln satt i. Vi gjorde så, och fick ett underbart rum för övernattning. Bäddat med en klassisk stil med över och underlakan. Inga påslakan här. Det angenäma priset för oss båda var 490 kronor. Någon timme efter vår ankomst hade vi en pratstund med mannen i huset. Vi frågade lite försynt om det inte händer att någon lurar dom när det står öppet. Det händer, svarade han, men vi får inte ge upp så enkelt för det. Vi måste bevara våra öppna dörrar, för annars är det inte roligt. En underbar inställning som jag tycker att vi i större utsträckning ska försöka anamma i olika sammanhang. Kvinnan som ni ser på bilden älskade verkligen sitt växthus, och det visade också upp en prunkande växtlighet.
Vid Klarälvens utlopp i Vänern ligger Karlstad. Vi bestämde i ett tidigt skede att vi skulle fira midsommar där. Med en backspegel i handen var det väl kanske inte det mest lyckade valet av plats för ett klassiskt firande. Vi sökte på lite olika möjligheter av upplevelser i Karlstad en midsommarafton 2017. Oavsett firande eller inte bestämde vi att cykla till Gustaf Frödings hus vid Alster. Bekymret med detta är att ett antal kilometer norr om Karlstad ligger en sjö som heter Alster, och vi var helt övertygade om att det var platsen som vi skulle kunna känna doften av Fröding. På vägen ut ur Karlstad, när vi frågade människor hur vi skulle hitta dit, kändes det som att vi tvingade människor att tro på vår version av Frödings hembygd. Cyklingen upp till sjön Alster var vacker. Vi följde en nu nedlagd järnväg, Klarälvsbanan, som gjorts om till cykelled. Detta låg cirka en mil norr om Karlstad. Väl där kollar vi kartan betydligt noggrannare, och ser då att det finns ett Alster sex sju kilometer öster om staden. På små slingriga grusvägar tar vi oss söderut. I bostadsområdet Kronoparken kommer vi mitt i avslutningen av både fredagsbönen och Ramadan. Vidare neråt mot Frödings gård, där vi möter ungefär lika många människor som just avslutat midsommarfirandet. Inom loppet har vi mött både det nya och det gamla Sverige. Vi gav upp och bestämde att vi skulle cykla tillbaka till Karlstad. Karlstad måste vara en av de städer som har i särklass mest cykelbanor. Hur vi än bar oss åt, så kändes det hela tiden som att vi cyklade åt fel håll eller på fel cykelbana. Vi fick genomföra ett eget midsommarfirande på en parkbänk i utkanten av staden, när vi började känna oss någorlunda säkra på att vi kunde hitta hem till hotellet igen.
Midsommaraftons kväll då? Jo, den fick vi fira på Brasseriet i Karlstad med denna meny.
Det närmsta midsommarafton jag kom var förrätten Gubbröra på kavring och pilsner. Denna kväll får läggas till i portföljen med erfarenheter.
Ett par dagar senare börjar vi resan ner mot Borås för den stundande begravningen. Detta medförde att jag också kunde lämna in cykeln på en rejäl sevice, vilket var ett absolut behov. Längtan tillbaka till Mora växte, och i morgon, alltså dagen efter att denna semesterbilaga publicerats så går färden upp mot Mora igen. Min svägerska och svåger har en karta på väggen där dom mycket noggrant sätter i nålar på varje plats som jag har övernattat.
Söndag 2 juli ungefär klockan 7 på morgonen rullar jag iväg från Mora, ner till Leksand, och därefter vidare mot Borlänge. Under första halvan av augusti hoppas jag att en fullständig karta ska kunna publiceras på resten av resan. Med denna karta fullständig innebär det att jag kommit till Ystad. Det kommer kännas minst lika bra som min kortkorta semester.
