Fåfänga.
Det är nu idag tre och en halv månad kvar tills jag sätter mig på cykeln i Haparanda och drar iväg på ett av mitt livs största äventyr. Hittills har min hjärna gått på högvarv av alla praktiska frågor som jag måste ombesörja för att cyklingen överhuvudtaget ska bli möjlig. Lägg därtill att jag jobbar upp min fysik och min mentala inställning till att genomföra detta. I dom praktiska frågorna är det från att jag ska ha rätt utrustning. En fungerande cykel prio ett. En Nishiki 601 2016 års modell. 24 växlar. Underbar apparat och dessutom oerhörd snygg att titta på. Cykelkärra till detta. Är innehavare av två stycken cykelkärror. Valet står mellan vilken av dessa som jag anser fyller behoven bäst. Tält, sovsäck, cykelbyxor, stormkök, Cykelkartor finns. Nyinköpt laptop för dokumentation finns. En ny smartphone som jag dessutom fått professionell hjälp med att ladda igång programmen på och dessutom räknar med support från vid behov av min hjälpsamme vän Jussi. Transporten av alltihop från Borås till Haparanda. Check. Tack svåger, svägerska och barnens kusin för detta. Mottagande i Haparanda av godset. Tack min gode vän på Banverket för din support. Transport av mig själv till Haparanda. Tack min underbara fru som backar mig till mer än hundra procent i detta plus allt annat av ångest jag måste bära.
Det jag helt plötsligt kommer på mig själv med är att jag mitt uppe i allt detta upptäcker att jag har en kraftig släng av fåfänga. Jag kan komma på mig själv att sitta och söka på nätet efter snygga solglasögon. Av någon anledning vill jag ha blått glas. Jag tycker att det ser häftigare ut än vanliga mörka glasögon. Jag har dessutom varit inne hos ett par optiker och provat solglasögon med dessa blå glas.
Varför just solglasögon med blått glas? Om sanningen ska fram så tycker jag själv att jag ser oerhört mycket häftigare ut i just sådan glasögon. Jag är 65 år gammal och tycker att jag ser häftigare ut! Rockstjärnestatus! Nja, egentligen mycket mer än så. Jag ska ju ändå cykla 250 mil och då vill jag ändå ge ett intryck till alla de jag möter och träffar att jag är lite speciell. Några allt för väl inbitna freudianer skulle nog vilja ha djupgående samtal med mig om detta, vilket jag dock ska undvika så långt det är möjligt, då jag i det läget inte vill veta några sanningar om mig själv i denna fråga.
Fåfängan hos mig sitter i solglasögonen. Och i min hästsvans!
Denna hästsvans som jag inte kan göra mig av med. Den finns där och är en del av mig själv. Inte bara en del av mig själv, utan den är på något sätt Anders Johansson. Jag har gått runt i affärer och tittat på snoddar som jag ska ha till hästsvansen. En given kombination i färger är regnbågen. Snyggt tycker jag, och dessutom berättar regnbågen var jag står i frågor om sexuellt likaberättigande. Sedan gillar jag färger, så att kombinera detta blir inte fel. Blått och gult är också en kombination som jag vill använda. Sverige är ju mitt land, likväl som det är ett land som är generös mot alla som bor i landet och till människor som vill komma hit. Det nya Sverige och symbolen den svenska flaggan i form av snoddar i mitt hår. Gult och svart blir också bra. Hängiven supporter till Elfsborg och årskortsinnehavare sedan många år på Borås Arena. Faktiskt ända sedan starten. Rött! Några dagar kommer även denna färg att pryda min hästsvans.
Så! Nu har jag beskrivit två av dom viktigaste yttre epiteten för denna cykling, och tillsammans med min Nishiki 601 2016 års modell tror jag, eller rättare sagt vet jag, att det blir ett vackert ekipage som kommer att rulla genom obebyggda trakter i Norrlands inland. Det är dessa trakter värda och skall ges respekt, för det var ju, och är, dessa trakter som i allra högsta grad skapat det välstånd som vi lever med idag.
Kanske upptäcker jag mer av min fåfänga under tiden fram till avresan och inte minst under resan, och då ska ni få reda på detta.
Till sist; Fåfänga kan ofta vara något vackert bara det inte övergår i narcissism. Då blir det något farligt, och om ni märker att jag är på väg till detta, så är det helt okej att tala om det för mig. Jag lovar att jag ska lyssna, som ett barn lyssnar på en god sagoberättare. Tills dess kan både Bruce Springsteen och Bono slänga sig i väggen.
