Hoting, Strömsund - Ströms Vattudal, Hammerdal.
Jag börjar med att skriva att jag kan känna en viss stolthet över det jag gör. Med min cykel och tungt packade cykelkärra har jag tagit mig till Hammerdal. Hammerdal ligger cirka sju mil norr om Östersund. För att inte gå handlingarna allt för mycket i förväg, vilket brukar vara ganska roligt att göra, så börjar jag åter i Dorotea.Efter natten i Dorotea var inte kroppen riktigt färdig för en lång cykeltur. Tanken på att dra nästan 8 mil till Strömsund avfärdade jag redan efter cirka en mils körning. Natten i campingstugan var inte den bästa av nätter, då jag med en klockas regelbundenhet vaknade varannan timma. Därav blev det Hoting cirka 2,5 mil bort. För mig ett vettigt beslut och en blandad upplevelse av vänlighet och nästan en mardröm. På campingen i Hoting regerar en man som heter Harry. En mycket trevlig person och med ett stort hjärta. Han ordnade så att jag fick stugan närmast sjön, där jag kunde njuta av vackra vyer. Då det aldrig blir mörkt, utan enbart en lätt skymning, kan det ibland vara svårt att säga om det är kväll eller morgon. För säkerhets skull lägger jag ut ett par bilder från verandan av min stuga och ett där stugan och cykelanarkistens cykel och cykelkärra är med.
Observera den nedre bilden. Stugans nummer är 13, och jag som aldrig varit skrockfull fick en rejäl tankeställare denna dag. Då jag bestämt mig för en vilodag så kopplade jag loss kärran och skulle cykla till byn för att handla lite mat. Efter nödvändiga inköp lastade jag i provianten i cykelväskorna och skulle cykla tillbaka. Då hade bakhjulet vridit ur sig ur axeln och satt fastlåst mot bakgaffeln. Verktygen hade jag ju självklart lämnat i stugan, då inget sådant här skulle hända den korta stund jag var borta. Jag vände cykeln upp och ner och började med nyporna att försöka lossa klämskruvarna som sitter på mittstången som går genom navet. Det satt hårt. Mycket hårt. Svetten rann, och nu kommer den klassiska meningen: Med uppbådande av dom sista krafterna lyckades jag få loss hjulet. Hur många gånger har inte uppbådandet av dom sista krafterna lett till framgång. Även om det lyckas på första försöket så tillskrivs det ändå allt dom sista krafterna. Dock, utan att veckla in mig i historiens krafttag, fick jag hjulet och mittstången på plats och kunde dra hjulet rätt igen. Med en nervös känsla rullade jag tillbaka till stugan. Vände åter cykeln upp och ner, kontrollerade infästet ytterligare en gång och konstaterade att det satt där det skulle. Självklart bidrar detta till en viss oro, då jag inte har just dom reservdelarna med mig. Väl i stugan skulle jag koppla upp mig på internet och får inte igång nätet. Jag använder telefonen som nätadapter. Detta har hittills fungerat perfekt. Jag prövar två, fem och tio gånger. Som tur är har jag en granne som är min egen support i allt det tekniska med telefon och dator. Tack Jussi för att du finns. Jag skickar ett meddelande till honom och skriver om min benägenhet. Han svarar ganska omgående att han tar kontakt med mig när han slutat jobbet klockan 17. Klockan är nu 15.00. Jag tar plötsligt mod till mig, går in i systemen på laptopen, och vad händer? Det fungerar och jag blir som ett litet barn. Först fixade jag cykeln och nu datorn.
Från Hoting följer vägen Inlandsbanan. Sanningen tycks vara den att först byggdes Inlandsbanan och sedan kom några kloka människor fram till att det även gick att bygga en Inlandsväg. Med Inlandsbanan jämte sig så kommer många minnen ikapp från dom två resor jag gjorde på 80-talet här. Möten med olika människor och att få komma till områden jag aldrig tidigare hade varit i. Nu gör jag resan igen, men denna gång med cykel vilket ger nya äventyr.
Mycket av den cykling som jag gör handlar om transportsträckor. Naturen kan te sig ganska likartad emellanåt, och det sköna med cykel i den fart jag tar mig fram, cirka 10 km i timman, är att jag kan insupa intrycken under tiden jag sitter på sadeln. Njuter av utsikten, tittar på fåglar, läser skyltar, och kan på två sekunder stanna för något jag tycker är intressant. Det är väsensskild skillnad mot att åka bil, där den intressanta infallsvinkeln ofta svischas förbi utan upptäckt. Med frukosten färdig i kärran finns just dom små oaser som känns rätt att stanna vid. Som ett gammalt mjölkbord, perfekt iordningställt för den kommande gästen.
På min väg mot Strömsund fångar den här skylten mitt intresse. Reklam för ett hotell, och inte vilken skit som helst. Grand Hotell, tre kilometer bort. Mina tankar flyger iväg till Saltsjöbaden och andra storheter, men idag går färden till Strömsund. Och tänker jag, om Stockholm kan ha ett Grand Hotell, så varför ska inte Strömsund kunna ha detsamma. Kört hårt Strömsund, ni är lika viktiga i den här världen och i detta land som Stockholm. För mig kommer Grand Hotell i Strömsund vara nummer ett. Spelar ingen roll i vilket sammanhang jag befinner mig, för Grand Hotell finns i Jämtland.
I Strömsund satt jag en stund och vilade på en parkbänk, när det helt plötsligt kommer en man med krycka och en systembolagspåse i händerna. Han faller som en fura mitt emellan mig och cykeln. Återigen uppbådar jag mina sista krafter och lyfter upp honom på parkbänken. Jag ska precis till att ge mig av för att handla lite mat på Konsum när han får se min skylt på cykeln Haparanda till Ystad. "Ska du cykla till Ystad? Det är långt." Jag svarar artigt mot en man som behöver inkännande, så jag ger honom en liten utläggning om mina strapatser. "Åh, det var som bara sjutton. Kompis, då ska jag ta ett kort på dig först innan du går." Jag ställde mig i posé för ett bra kort, och stod nog där i tre fyra minuter utan att han fick igång kameran på mobilen. "Du jag fattar inte hur sånt här fungerar. Kan du hjälpa mig?" Jag tar över och gör i ordning så att han bara kan trycka av. Efter en stund har han tryckt och verkar själv rätt nöjd. Jag ska återigen gå, då han drar tag i min reflexväst och med orden "vänta lite nu, vi måste ju titta på det också." Jag sätter mig jämte honom, och får åter hjälpa honom med att få fram bilden, då jag ser att han har lyckats komma åt inspelningen för video. Med risk för att åter behöva ställa mig vid cykeln för fotografering kör jag igång videon. Han tittar på den och när den är slut utbrister han högljutt: " Vilken djävla bra film det blev. Den ska jag titta många gånger på hemma." Lars von Trier och andra Dogma-filmare. Glöm er storhet. Dogma-filmens absolut störste mästare finns på torget i Strömsund. Jag var stundtals upp och ner, stundtals syntes bara min hjälm mot en klarblå himmel och i nästa sekvens såg jag ekrarna på framhjulet. Vad som gjorde mig synnerligen glad var mannens glädje, och hoppas nu bara att han inte blir åksjuk när han tittar på filmen och Cykelanarkisten. Ströms Vattudal är ett magnifikt vatten som ligger vid Strömsund och som täcker stora ytor. Kanske ger inte den här bilden någon rättvisa, men det är den bästa bilden jag har.
Vad är väl konserter i Globen och på Ullevi, vad är väl Allsång på Skansen, vad är väl festivaler på Söder och i Landskrona, vad är väl Sweden Rock mot detta.
Med detta äntrar jag Hammerdal på min resa från Haparanda till Ystad. Verkligheten och Sverige blir inte större än vad min resa innehåller. I alla fall inte för mig.
