Från underbara Loos till Voxnabruk, Furudal och nu är jag i Orsa. Inte illa.
När jag cyklar kommer jag i tät kontakt med människor som jag träffar. Efter natten i Loos, utan att stöta på några björnar, så går jag upp klockan halv sex på morgonen för att förbereda mig för nästa dags cykeltur. Det är en vana som jag måste ha,att gå upp tidigt, packa mina saker, städa ur stugan eller rummet, för att sedan kunna rulla iväg ungefär klockan sju på morgonen. Mina grannar i Loos vaknade ungefär samtidigt som jag, så när jag höll på att lasta mina saker på cykelkärran kom jag inte undan. Och med handen på hjärtat så vill jag inte komma undan möten med människor. Jag blev ståendes och prata med flera av dessa fantastiska människor som begett sig från olika håll, framför allt ifrån Hälsingland, till den underbara spelmansstämman i Loos. Lite goda råd fick jag om cykling, och andra goda råd om väder och vind. Uppskattningen var stor, och jag försökte att återgälda deras vänskap med min hyllning till det som människorna här åstadkommer. Jag tänker ibland, med erfarenhet av en mängd arrangemang, att anordna en spelmansstämma i Loos vida överträffar en Bruce Springsteenkonsert på Ullevi i Göteborg. När Bruce ska spela på Ullevi finns det mängder av professionellt folk som riggar allt, och han och E-street band kan gå ut och köra. I Loos ska allt göras ideellt, och allt som görs är gratis. Det är kultur. En annan sak är att jag också älskar att åka till Ullevi och lyssna på Bruce Springsteen, men grejen är en helt annan.
Vi kan tycka vad vi vill om jakt och att döda djur, men jaktlaget hade fixat en riktigt bra rastplats åt mig. Det känns riktigt bra att hitta den här typen av oaser mitt ute i den Hälsingska skogen. Det är ganska mycket av vitsen med att cykla, framför allt på vägar dit få turister når, att när det bara känns som skog, att då plötsligt öppnar sig en glänta och jaktlaget har ordnat denna hemvist. Jag hade hoppats på en positiv upplevelse av att komma till Voxna Bruks camping och vandrarhem. Jag hoppar över hela den berättelsen, då jag vill skriva om dom positiva upplevelser jag får under resan. Ingen ska beskylla mig för att jag lägger ut selfies i tid otid. Jag har aldrig lagt ut en selfie, varken här på bloggen eller på Facebook, men här mina vänner och läsare, här kommer ändå något som jag är stolt över. När jag kom till den hör skylten kände jag en glädje och en frid, samt en oerhörd stolthet.
Med detta dokument i form av en bild vill jag visa att jag nu har cyklat genom hela Norrland. Jag har cyklat över alla Norrlands floder. Jag började i Haparanda, förbi Lappträsk,Kalix, Långträsk, Åsele, Dorotea, Överhogdal, Kårböle, och nu står jag här vid gränsen till Svealand. För mig är det stort, och det känns nästan som om jag är hemma.
En stund, eller en timma på cykel, inte så stor skillnad, kommer jag till en liten by som heter Dalfors. En gång i tiden hade dom en Konsumaffär här. Kooperationen försåg människor med livsmedel och kanske andra förnödenheter som människor behöver. Så kommer rationaliseringen, lönsamheten och Konsumbutiken läggs ner, och i takt med detta dör byarna sakta bort. Vägen som jag cyklat har mängder av dessa minnesmärken. I historieböckerna skrivs det om karolinernas återtåg med en död Karl den XII, men av döden på den svenska landsbygden skrivs det inte ett ord. Jag har tidigare berättat om hur kvinnor i glesbygden tar tag i situationen, och när jag kommer till Dalfors får jag ett nytt exempel. I den nedlagda Konsumbutiken har en kvinna livat upp affären. Hon säljer ett begränsat utbud av dagligvaror. Till detta har hon lagt till lite olika former av saft, rosensaft, hjortronsaft och några till. Dessutom lite av sylt tillverkade av råvaror från det som finns i bygderna runt omkring. Det finns även yllesockar och yllevantar att köpa som byborna tillverkar. Med detta får hon butiken att gå runt. Hon har också ett litet café, och jag kom dit klockan tio på förmiddagen, just som en av hennes anställda stod med nyckeln i låset och skulle öppna lokalen. Tre kvinnor som tog hand om mig på bästa sätt. Bryggde kaffe, tände värmeljus och gav en känsla av tillhörighet.
Min väg går mot Furudal, tre och en halv mil från Orsa. Jag kan känna att sommaren närmar sig, och då får jag se denna stora banderoll.
Ibland måste jag göra upp med mitt eget samvete. Jag är ingen vän av ishockey. Jag tittar inte på det, och jag följer inte ens resultaten på text-tv. Så är det och så kommer det antagligen att förbli. Däremot kan jag försöka förstå kulturen som sådan i trakter runt Siljan. Här lever hockeykulturen, och här fostras nya hockeystjärnor. Vad dom förra heter vet jag inte, undantaget Tumba, Lasse Björn, Rolle Stoltz och Sura-Pelle Pettersson och några till. Men jag såg mängder av ungdomar som vallfärdar till ett mycket litet samhälle som Furudal för att vara med på hockeyskola på sitt sommarlov. Någonstans kan jag känna sympati för dessa unga människor som är beredda att ägna en del av sitt sommarlov för något som dom har intresse av. Jag satt och pratade med en pappa, vars son var på hockeyskolan. Dom kom från Arboga, där industrier läggs ner och där avfolkningen numera går fort. Jag pratade med en coach som var där. Han var tennistränare, för bland annat Johanna Larsson, och hans uppgift var att få unga människor att förstå ett budskap. Att kunna förstå varandra, och inte bara leva i sen egen egovärld. Hockeyskolan drivs av den legendariske Bengt "Fisken" Olsson, som fick det föga angenäma tilltalsnamnet Torsken Olsson efter Izvetjiaturneringen någon gång i början av åttiotalet, när Tre Kronor inte tog en poäng och han var förbundskapten. Jag vill inte döma, men jag kommer ändå inte att ägna tid åt det som jag kallar Pukki eller Käppakrig. Däremot känner jag sympati för ett litet, mycket litet, samhälle som Furudal som skapar en affär runt detta. Det är inte värre än det vi har i Borås, Ellos och HM. Vandrarhemmet i Furudal var i den gamla stationsbyggnaden utmed Inlandsbanan. Kvinnan, återigen en kvinna, som driver vandrarhemmet berättade att Inlandsbanan numera är nedlagd. När jag ville ta ett kort på henne så ville hon ställa sig vid en öppen dörr, för att visa att vi här i Furudal har öppna dörrar för alla.
Skogen är full av bär. Blåbär och lingon. Känslan som finns över av att se sådan här skogar överträffar känslan jag får när jag åker till Hökensås vid månadsskiftet juli augusti för att att tillsammans med min fru plocka dom obligatoriska femton liter blåbär som ska in i frysen för kommande vinter.
På vägen från Furudal till Orsa möts jag av skog, skog och skog. Jag minns från mina geografilektioner i folkskolan runt år 1960 att i Orsa ägde kommunen skogen, och att den var så inkomstbringande så att Orsaborna inte betalade någon kommunalskatt. Detta stod till och med i geografiboken. Tänk vad fantastiskt det var, att invånarna då ägde sin egen skog, och att denna råvara gav människorna den service som dom behövde. Jag undrar hur det är idag. Skriv gärna och berätta. Har kommunen sålt skogen till stora konsortier, är det dålig lönsamhet på skogen i Orsa, eller är det så att det kostar mer att driva en kommun idag än vad skogen inbringar. Cirka en och en halv mil från Orsa ligger Skattungbyn. Om jag trodde på en gud, vilket jag inte gör, så skulle jag tro att denna gud skapat detta samhälle. Skattungbyn är nog bland det vackraste jag sett.
Jag kan rekommendera alla som besöker Orsa att ta vägen mot Skattungbyn för att uppleva det som vi förknippar med Dalarna. Bilden ovan kan på intet sätt göra samhället rättvisa, men ger en bild av det som vi kallar genuint. När jag väl kommer till Orsa är min förhoppning att jag ska stöta ihop med Kalle Moreus. Det gör jag inte på samhällets pizzeria. Inte ens på Systembolaget, vilket kanske hade varit en större möjlighet. Däremot gläds jag åt att det finns två lokala bryggerier som serverar kunden ett fantastiskt öl. Från Mora och Rättvik. Inga fejknamn som Spendrups eller Pripps hittar på, utan närproducerat och ekologiskt. Med denna bild stannar jag i Orsa. I morgon går färden vidare till Mora. Men tills dess, så levererar Cykelanarkisten en sista hälsning. Solidaritet är när vi avstår något för någon eller några andra för att vi alla ska få det bättre!
