cykelanarkisten.blogg.se

Tio mil närmre Ystad. Mora, Leksand och nu Borlänge.

Publicerad 2017-07-16 00:09:47 i Allmänt,

Igår morse, fredag, var en glädjens dag för en Cykelanarkist. Cykeln, kärran och jag själv var tillbaka i Mora. På just den plats där resan avbröts. Med den försiktighet som jag återhämtat mig från min feber och förkylningsinfluensa så kunde jag konstatera att färden åter kunde starta. Det kändes nästan som när jag stod i Haparanda den 15 maj. skillnaden var dock 125 mil, och de kvarvarande cirka 90 milen kändes nästan som att ta en promenad i parken.
Färdvägen gick på västra sidan av Siljan och ut på Sollerön. Jag har varit där en gång tidigare. En midsommarafton cirka 1972. Jag skall i ärlighetens namn säga att jag minns inte så mycket av just den midsommaraftonen. Inte så mycket beroende på destillat och maltdrycker, utan snarare på att jag och mina två färdkamrater åkte iväg på kvällen innan midsommar. Jag hade arbetat kvällsskiftet på Timmele Färgeri och då slutat kl 22.45. Sedan till Sollerön vid tretiden på natten. Sätta upp ett tält och försöka sova. Vaknar klockan åtta av att jag tror att en bisvärm är i annalkande. Tittar ut genom tältöppningen och där kommer cirka 200 cyklister. Starten av Solleröloppet hade gått. Nog om detta och dessa minnen som kryper fram. Jag hade bestämt mig för att följa Sverigeleden ner genom landet. Den tog mig med på en resa till Utanmyra. Ett vackert landskap och underbara gårdar.
Jag vill ändå skriva det redan nu, att sedan jag kom till Mora så har jag lämnat den absoluta glesbygden. Gårdarna, husen, byarna, samhällena och städerna ligger tätare. Runt Siljan är också ett Mekka för turismen, och därmed så är det fler bilar, husbilar och husvagnar. Ändå finns mycket av det genuina kvar. Dom timrade husen, och byarnas täta bebyggelse. Sollerö kyrka är ett klassiskt landmärke på ön. Den reser sig majestätiskt på öns centrala högland.
Här och var finns just dom knuttimrade husen, och mitt hjärta blir varmt när jag ser att någon har börjat att ta hand om en gård, som jag tror annars hade kunnat förfalla och sedan bli ett minne för något som varit.
Cirka 15 kilometer från Leksand, efter en lång uppförsbacke och där vägen delade sig träffar jag fyra cyklister. Jag stannar självklart och vi börjar samtala. Det är fyra utflyttade stockholmare som nu efter pensioneringen valt att flytta ut på landet. Då det är exakt lika långt oberoende vilken väg jag tar och då dom rekommenderar vägen över Siljansnäs, så väljer jag självklart den andra vägen, då vägen över Siljansnäs är den mest populära. Med valet av denna väg kommer jag till en liten by som heter Alvik. Strax efter att jag kommit in i byn ser jag en skylt där det står Café. Jag stannar och i en lummig trädgård står några bord och stolar uppställda. Några barn har kommit på den briljanta idén att baka bullar och kakor och sälja till förbipasserande.
Jag tog en kopp kaffe och en vaniljbulle och det smakade förträffligt. Strax efter kom husets ägare ut och satte sig hos mig. Vi hade ett långt samtal och cykling, men det som jag upplevde som mest intressant var när han tog med mig på en rundvandring på gården. Han och hans fru hade hållit på i 15 års tid och varsamt renoverat gården. Självklart att lyfta in en del moderna bekvämligheter, men ändå behålla det genuina. Att kunna spegla historien i dessa gårdar. Jag skickar med några bilder av min sightseeing.
Jag kan tycka att camping är något rejält folkligt. Något som arbetarklassen har kunnat göra för att få ombyte och rekreation från en grå vardag. Så kan det säkert fortfarande vara, och jag lägger inte någon djupare värdering i detta. Bekymret är snarare min egen person. Jag söker stillhet och lugn, och då är inte campingplatsen anpassad efter mig och mina behov. Från ett stort partytält cirka 100 meter bort drogs det igång något coverband som körde låtar som Papaya Coconut, Känn ingen sorg för mig Göteborg med mycket mera. Jag ville ju sova. Jag kröp ändå ner i min sovsäck vid halv tio på kvällen, ackompanjerad till oavbrutna coverlåtar. Barn som stojade och ropade och for runt på sina kickboards. Pysandet från ölburkar som öppnades och där samtalen trängde in genom min tältduk. Oj vad jag saknade lugnet i Kårböle. Inte nog med detta så sjönk temperaturen kraftigt. Vid tiotiden på kvällen, då grannarna hade krupit ner så hör jag följande konversation. Först en kvinna. "Kan du inte gå ut och hämta den djävla filten i bilen." Därefter mannen: "Gå ut och hämta den där djävla filten själv." Sedan somnade jag, sov som en stock hela natten på mitt underbara liggunderlag och i min fantastiska sovsäck. Bra och lite dyrare grejer lönar sig ibland. Detta blev min erfarenhet av Leksand, då jag dagen efter äntrade färden ner mot Borlänge. I utkanten, eller mer rätt, ganska långt ut i utkanten av Leksand ligger denna fabrik.
Det är med glädje som jag kan konstatera att Leksands knäckebrödsfabrik finns kvar i Leksand och har svenska ägare. Detta till skillnad från Wasa knäckebrödsfabrik, där den förre ägaren sålde till ett Schweiziskt konsortie. Dessutom är Wasabröds förre ägare en uttalad fascist. Så köp Leksands knäcke eller något annat märke. Det finns många goda knäckebröd, så vi behöver inte Wasa längre. På vägen ner mot Borlänge hamnar jag i en fantastisk folklig fest. Tre byar har trädgårdsloppis. Jag stannar i en av byarna och kan självklart inte låta bli att köpa 8 snapsglas i ett etui. Detta får jag nu släpa med mig hem till Borås. Jag ser loppisfynd som jag gärna skulle vilja köpa, men omfånget av sakerna och mitt ringa utrymme i kärran gör att jag endast tar med mig en bild i denna blogg.
Från en trädgård hörde jag melankoliska toner från en fiol, och där stod en spelman och gned med sin stråke. Han tyckte dessutom att Gärdebylåten var svensktopp, så ni förstår djupet av den ångest han gned fram.
Det finns platser som mer än andra är förknippade med folkmusik och spelmän, och en av dessa platser är Gagnef. Det sägs att i Gagnef spelar alla fiol. Jag vet inte om det stämmer, men i kyrkparken har dom en skön oas där jag kunde ta en kopp kaffe på en parkbänk. Kanske har dom försökt att återskapa Eden, men en stund av lugn i min ensamhet kunde jag få vid detta tillfälle.
Till sist innan jag kommer till Borlänge. Jag har nu kört över Österdalälven och Västerdalälven fem gånger. Vid sista tillfället var denna bro som var byggd på pontoner. En ganska god känsla att flyta fram på en älv. Denna gång med cykel, till skillnad mot i Åsele då jag gled fram på en husbåt på Ångermanälven. Med detta är jag framme i Borlänge. I morgon fortsätter jag söderut, och någon gång i framtiden skall det stå Ystad på vägskylten.

Kommentarer

Postat av: jojjan

Publicerad 2017-07-16 08:21:02

Det här gör Du bra. Du kommer att lyckas. Vi trodde på Dig. Nu kall jag börja äta knäckebröd.
Lycka till!

Postat av: Anne

Publicerad 2017-07-16 11:31:06

Härligt att läsa om dina upplevelser och möten med natur och människor igen. Kramar

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela