Askersund blir en vattendelare. Inte konstigt egentligen med dess läge vid norra Vättern.
Är ni med där bak på pakethållaren, så trampar vi iväg. Håll i er ordentligt, för nu svänger vi västerut, och lämnar den rutt som var tänkt. Utgångspunkten med min cykling var att ta vägen ner genom Östergötland. Motala, Borensberg, Linköping och ner mot Småland. Efter ett par dygns intensivt funderande i Askersund så valde jag att fortsätta ner på västra sidan av Vättern. Detta var för att kunna få ihop dagsetapper som låg på cirka fyra till fem mil om dagen. Nu, i skrivandets stund, kan jag tycka att det var ett klokt val, om än för betraktaren ett tråkigt val. Det som avgjorde var att solen var oerhört intensiv, och jag unnar alla människor en varm och solig sommar. Dock för en cyklist med tung packning är inte värme att föredra, men om den kommer så gäller det att anpassa etapperna. Som ett litet bildexempel visar jag för första gången, och troligen den sista gången också, upp mina fötter. Ingen vacker syn, men solen bränner.
Första etappen från Askersund skulle gå ner till Tiveds Camping. Campingen ligger vid sjön Unden, och hos mig fanns en djup tanke om att jag skulle kunna få en skön kväll med ett dopp i en insjö. Vägen var som det heter, naturskön. Efter någon mil, kanske två, kom jag in i själva tiveden. Det var definitivt inte svårt att hitta rastplatser där ögat behagades.
Tiveden är kuperat. I min värld har alltid Tiveden varit backigt, men efter att ha passerat genom stora delar av Sverige, så kändes backarna i Tiveden helt plötsligt lite pittoreska. Nästan som Leos Lekland eller Skara sommarland. En stund av ansträngning och sedan var det över, och uppförsbacken föll i glömska. Människors kamp för överlevnad gjorde sig kännbar även här, även om det kanske finns en viss skillnad mellan människors möjligheter i Närke mot de möjligheter som finns i Norrbotten. Vid ett fint bygge av ett mjölkbord tog jag åter en skön paus i värmen.
Här fanns också den folkliga protesten mot markägares eller myndigheters övergrepp, eller kanske är det någon rättshaverist som känner sig trampad på tårna. Jag vet faktiskt inte, och jag undrar vad det är för en rivning som hotar en kanotled. För den som kan ge mig mer information får ni gärna skriva detta i en kommentar. Tills dess så låter vi bilden tala sitt språk.
Framme vid Tivedens Camping blir jag väl mottagen. Kvinnan i receptionen säger att det är fullbelagt, men det finns en tyst överenskommelse bland campingar i Sverige att aldrig säga nej till en cyklist. Hur fullt det än är ska campingarna alltid kunna ordna en plats för en cyklist och det lilla tält som dom bär med sig. Jag är ju självklart djupt tacksam över denna tysta överenskommelse och blir tilldelad en plats alldeles intill sjön. Kanske den bästa platsen på hela campingen, och detta enbart utifrån att jag kommit på cykel. Om denna tysta överenskommelse verkligen stämmer vet jag inte, men jag lovar att jag ska sätta den på prov. Rejält dessutom. Jag sätter upp mitt lilla tält, fyller liggunderlaget med lagom mycket luft. Blåser upp min lilla campingkudde och lägger ut sovsäcken på liggunderlaget. Djupt nöjd över hur snabbt jag hade riggat min lilla camp skulle jag hämta frukt ur cykelkärran och upptäcker då en blåsa på kärrans ena hjul. En punktering var i kraftigt antågande. Jag släppte snabbt ur luften ur däcket och hamnade som vanligt i en låg känsla.
Som alltid i dessa situationer ringer jag till min fru, som i detta ögonblick sitter på tåget till Varberg med våra två döttrar för en kväll och natt på Hotell Havanna. Döttrarna säger då att dom skickar ut ett meddelande på nätet, över sociala medier, att någon i närheten får komma och hjälpa deras stackars pappa. Ganska förtvivlad kryper jag in i tälter och ska försöka vila en stund, men alldeles strax efter ringer telefonen och innan jag hunnit fatta vem det är så ringer min gamle vän, före detta granne och vapendragare Gilad och säger att han fixar det här. Till saken hör att han bor i Kumla med sin familj, cirka sju mil ifrån Tiveds Camping. Han får däckdimension och ett par bilder, och sedan meddelar han att han kommer om ett par timmar. Innan dess frågade han om jag ville sova i tältet inatt eller om jag ville sova hemma hos dom. Efter ett par timmar dyker han och hans fru Emma upp vid campingen. Jag frågar då om det är okej att följa med dom hem, och om dom kan köra ner mig i morgon bitti. Inga problem. Tältet och cykeln står kvar och jag åker med upp till Kumla. Där fixar Gilad däcket medan jag duschar. Gilad och Emmas son Teo fixar en underbar middag och jag och dottern Hanna har ett gott samtal. Jag frågar Gilad vad han ska ha i ersättning för detta och han är mycket bestämd när han säger: Ingenting. På morgonen dagen efter kör han ner mig till Tiveds Camping och jag kan fortsätta min resa. Jag vill här och nu skicka ett stort tack till er Emma och Gilad. Ni är fantastiska. Den fortsatta resan skulle nu gå mot Töreboda. Töreboda låter kanske inte som den stora metropolen, men att förringa ett samhälle skulle inte falla mig in. Självklart fanns det oaser för den trötte cyklisten på vägen dit också. Möjligheten att få sitta en stund och njuta i skuggan en varm sommardag med denna vy gör en Cykelanarkist varm i hjärtat.
Som cyklist från Haparanda till Ystad så är ensamheten ofta den ende följeslagaren. Det är med sig själv som samtalet förs. Ibland kan det vara lite tråkigt, då jag vet ungefär vilka svar som skall komma, men ibland överträffar jag mig själv och svarar på ett sätt som jag inte hade förväntat mig. Det sker något i mötet mellan det yttre och det inre, och detta ska inte underskattas. Jag har ingen annan att fråga om en filosofisk fråga, så då får jag försöka själv att reda ut detta. Ibland blir det lysande kunskaper, men tyvärr glömmer jag oftast bort min nyvunna kunskap av att något annat händer. Så skedde vid detta tillfälle cirka 16 till 17 kilometer från Töreboda strax efter Undenäs. I en uppförsbacke hör jag återigen en V8 stånka bakom mig. Jag tänkte att det är någon som vill köra om men vill ta det lite försiktigt med tanke på att det var ett backkrön ett antal tiotal meter fram. Plötsligt hör jag någon som ropa: "Är det okej att ta ett kort på dig?" Jag svarar självklart ja, och frågar om han vill att jag ska stanna. Han svarar att det är inga problem och strax efter kör han upp vid sidan om mig och gör tummen upp. Jag svarar på samma sätt. Nu hoppas jag att jag minns rätt märke, men det jag minns är att det var en vackert röd Chrysler Cabriolet. V8-an brummar iväg. Efter några minuter kommer han från andra hållet, hejar och jag hejar tillbaka. Jag fortsätter att trampa. Då kommer han åter upp vid sidan av mig. Han säger att han bor en halvmil bort och frågar om jag vill ha lite kaffe och macka. Jättegärna, svarar jag. Stanna vid kyrkan så ses vi där. Han dundrar iväg och jag trampar på den halvmil som var kvar till kyrkan i Halna. Där står han med sin underbart vackra röda Cab tillsammans med sin ena dotter. Han har kaffe och tunnbrödsrullar, och vi får ett fantastiskt samtal. I samtalets gång visar det sig att han är ingenjör och projektledare för utbyggnade av sjukhuset i Skövde, och när jag berättar att jag arbetat inom socialtjänsten i Borås så frågar han mig om ett namn. Detta visar sig vara en man som jag arbetat med i ett antal år, och hans bror är materialare i Elfsborg och god vän med den man jag sitter tillsammans med. Vi samtalar om Borås Arena, och om hur han och några till hade fått en privat visning av Arenan. När vi ska skiljas frågar jag om jag får ta ett kort på honom och hans dotter och skriva om detta i min blogg så är det inga problem.
Han får ett av mina vykort som jag har, och när han läser det så undrar han om den adressen som står till min insamling är den där han kan sätta in pengar till Kvinna till Kvinna. Han säger att det är ett viktigt arbete, och att han själv är månadsgivare till en flicka för att hon ska kunna få skolgång. Jag blir djupt berörd av sådana möten och berättelser. Människor är goda och vill väl. Töreboda ligger vid Göta Kanal och hade ett fantastiskt folkliv. Mitt i vimlet träffar jag min förra kollega Eva och hennes man Andrew som tagit sig från Skövde och hit för att cykla lite i nejderna. Dagen efter var det nämligen bestämt sedan tidigare att jag skulle övernatta hos Eva och Andrew, men först en natt i Prästgården i Töreboda. En fantastisk övernattning i ett magiskt hus. Underbar personal och en riktigt god frukost. Tyvärr blev det lite ledsamt när jag skulle packa mina grejer för avfärd.
Någon hade haft den dåliga smaken att stjäla mina cykelväskor. Jag lämnar detta här, då jag ser detta som ett absolut undantag från alla dom fantastiskt goda möten och den underbara hjälp jag fått från många människor. Min förhoppning är dock att någon i en framtid kanske tänker att just dom cykelväskorna kommer att bli riktigt bra den dag som dom ska cykla från Haparanda till Ystad. Jag önskar dom lycka till, och att ingen tar deras cykelväskor när dom kommer till Töreboda. Från Töreboda till Skövde går vägen över ett samhälle som heter Tidan. I Tidan finns ett fantastiskt café, och så här ska en kopp kaffe se ut på ett riktigt café.
Brickan går heller inte av för hackor.
Cyklingen går sedan på slingrande vägar genom det västgötska landskapet fram till ett samhälle som heter Stöpen. Där möter mig Andrew som lotsar mig hem till hans och Evas underbara hus i södra Skövde.
Andrew och jag har underbara samtal runt dom flesta frågor som kan beröras, men det vi särskilt fastnar i är fotboll. Andrew kommer från Cambridge i England, och då blir det självklart mycket om den engelska fotbollen, men det som särskilt fascinerar mig är hans gedigna kunskaper om cricket. Jag som tillsammans med min fru och svägerska besökte Lords Ground i London 1981 och inte förstod ett skit av det vi tittade på fick helt plötsligt sin förklaring genom Andrews beskrivningar av poäng och kast med rak arm. Kanske är cricket något som kan fascinera, då även Desmond Tutu är en hängiven cricketsupporter. På kvällen åt vi lasagne som Andrew hade lagat, och på Evas mandat spelade vi ett parti Kinaschack. I all ödmjukhet berättar jag att jag vann över värdparet. Kanske inte så fint gjort, men då jag hade fått nio röda kulor och en svart att spela med, så var det ju inte så svårt att vinna, då detta är anarkismens färger. Dagen efter följer Andrew mig ner till Stenstorp. I Stenstorp finns det två museer. Detta är det ena, och som jag kan fascineras över.
Andrew väljer att besöka Dahlénmuseet och jag fortsätter min resa ner mot metropolen Falköping. Jag väljer att inrätta mig på ett klassiskt boende, nämligen Rantens Hotell. Inlastningen av packningen var för en gångs skull oerhört enkel, då jag fått ett rum på bottenvåningen och lätt kunde lasta in allt genom fönstret.
En snabb cykeltur på stan som jag varit i ett antal gånger, men ändå dyker ett nytt motiv upp som jag inte kan motstå att bjuda mina läsare på. Jag vet faktiskt inte hur aktiv denna byggnad är idag, men namnen är fantastiska.
Jag stannar här, då jag inte kommit längre. Hallå där bak på pakethållaren. Var det bättre med plats nu när cykelväskorna var borta? Ni slipper dom i morgon också, men i Ulricehamn får jag nya cykelväskor, för då kommer nämnligen min fru med väskor som jag förhoppningsvis ska kunna släpa med mig ända ner till Ystad. Någonstans känns det ganska behagligt att passera i hemtrakter, få övernatta hos systrar och bröder i Ulricehamn och Tranemo innan det bär av ut i ovissheten igen. Till sist ett stort tack till alla bidragsgivare till insamlingen till Kvinna till Kvinna. Vi har passerat 35.000 kronor, och nu har jag höjt ambitionen till 50.000 kronor. Just idag är det 55 dagar kvar till insamlingen sätter stopp. Sprid gärna detta till alla ni känner, för jag är säker på att vi kan klara det, för världen behöver förändras. Till något gott som vi alla vill ha.
