Sista landskapsgränsen passeras. Ljungby till Osby över IKEA.
Det är med en kraftig blandning av eufori och vemod som jag kan konstatera att min 'Sverigecykling börjar ta slut. Det är fortfarande ungefär femton mil kvar att göra uppe på sadeln, men i perspektivet av att hela resan kommer att sluta på cirka 240 mil så känns det nästan som att det här sista blir som en kvällspromenad med hunden i en park någonstans hemma i Borås. Dock är det ju så, att jag upplever saker även här. Min vän Jörgen är fortfarande med ett par dagar till, och tillsammans äntrade vi Ljungby. Ljungby är väl kanske inte omslagsbild på Apollokatalogen, men Ljungby är en del av Sverige. Vi kunde konstatera att det var svårt att hitta ett lunchställe i stan, då lunchrestaurangerna stänger klockan två. Vi sprang självklart igenom hela stan fem över två, och med detta fick vi nöja oss med en a la carté på en asiatisk restaurang. För en hungrig cykelanarkist är föda något mycket viktigt, och det fick jag i rikliga mängder. Ljungby kändes som en stad som somnar under sommaren och att alla unga människor drar iväg till västkusten. Förbindelserna med Halmstad är rikliga, och jag kan känna igen syndromet från min gamla hemstad Ulricehamn och inte minst min nuvarande hemstad Borås, då det för ett antal år sedan blev näst intill folktomt under den del av året som vi kallade industrisemester. Ljungby har en fantastisk liten dekoration på torget. En gjuten stadsbild där vi kan betrakta hur Ljungby ser ut. Uppenbart har inte alla samma syn på detta som jag, utan ser med fördel möjligheten att placera sitt grogglas där när det väl är urdrucket.
Från Ljungby gick färden sedan mot Älmhult. På senare tid, och troligen av en stor portion slöhet, har jag valt att köra på GPS. Fördelen är att kvinnan i telefonen som lotsar mig framåt hittar små fina cykelvägar genom landskapet.
Jag har cyklat över Norrlands alla floder. Jag har sicksackat över Dalälven, men nu fick jag också tillfälle att passera Lagan. En av Hallands floder, fast i denna tappning ligger den i Småland och på bilden ser ni Jörgen posera vid den gamla järnvägsbron. Detta är en del av Banvallsleden som går mellan Halmstad och Karlshamn. En nätt sträcka på cirka 25 mil för den hågade att cykla vid tillfälle. Vi drar sedan fram i områden där dåtiden lyser med sitt starka sken. Kanske var det utmed dessa vägar som Karl-Oskar och Kristina från Dufvemåla tog sig fram på sin väg ner mot Karlshamn för sin vidare färd till Amerika.
Utmed vissa sträckor kändes det som att någonting höll på att ta slut. Som att någon har tagit ett beslut om att nu struntar vi att underhålla skyltar och information för trafikanter, för det är ändå inte någon som trafikerar dessa sträckor. Med hjälp av naturen kommer dessa vägsträckor att försvinna, och i en framtid kommer granskogen att dominera, och kvinnan på min GPS kommer att lotsa oss på andra vägar.
Självklart kommer vi fram till Älmhult och Älmhult är känt för en enda sak, nämligen IKEA. Vi bor självklart på Hotell IKEA, som hade en fantastisk service. För första gången på hela resan slapp jag att i olika omgångar behöva bära hela mitt bagage. Personalen ordnade med självklarhet en vagn som vi kunde köra allt på.
Vad är den mest naturliga maträtten att äta i Älmhult, om inte detta. Veganer och människor som vill briljera med diverse arrangemang på sina Facebookbilder göre sig icke besvär. I Älmhult råder en helt annan kultur, noggrant kontrollerat av Kamprad själv.
Älmhult är den sista bastionen mot Snapphanebygden, och strax söder om samhället finns gränsen till Skåne. Detta är sista landskapet som jag ska erövra, men det fantastiska har nu inträffat att jag har cyklat från Norrbotten till Skåne. Inga mer gränser ska passeras, utan nu är fokus på att komma till Ystad, och då förhoppningsvis över Österlen. Jag lät mig villigt fotograferas på den skånska sidan av gränsen, och där skylten till Småland och Älmhult visar att nu är gränsen nådd.
Sträckan att cykla mellan Älmhult och Osby blir kanske den kortaste sträckan som jag cyklat under hela resan. Jag känner att jag börjat slå av på takten. Börjar hitta tillbaka till den lite mer sävliga Anders Johansson och sakta men säkert börjar lämna Cykelanarkistens liv. Känslan att få lämna vägarna och cykelsadeln, slippa dra på en 40 kilo tung kärra börjar hägra där borta om ungefär en vecka. Som jag inledde artikeln med så är det mycket kluvna känslor som finns i mig. Dock lovar jag att det ska komma minst två artiklar till innan själva cyklandet är över. Därefter ska jag försöka mig på att göra en stor sammanställning av hela resan. Den ska vara gjord senast 18 september, för efter detta datum kommer Cykelanarkisten att gå in i den eviga vilan. Jag vill ändå avsluta denna artikel med en bild. Några kilometer utanför Osby har någon eller några människor byggt upp denna lilla damm
. En konstgjord sjö, med en konstgjord ö, en sandstrand och en veranda. En kvinna och hennes son var dom enda som bevistade platsen när vi kom dit, och när jag frågade henne om vad detta var för ett ställe, så svarade hon bara: "Har inte en aning, men jag tycker att det är fint". Så kan det vara. Vi behöver inte ha en aning, men vi kan tycka att det är fint ändå.
