cykelanarkisten.blogg.se

Om jag börjar med att berätta att jag cyklat Vätternrundan 5 gånger, så skulle det kunna vara tillräckligt för många att förstå att cykling är en passion för mig. Men det är egentligen inte med själva cyklandet av Vätternrundan som jag ska ta avstamp i den här historien. Låt mig istället börja med datumet 17 maj 1979. Detta är ett datum som är en av vattendelarna i mitt liv. Jag arbetade då på ett textilfärgeri i Marks kommun. Arbetsdagen hade börjat kl 06.00 precis som vilken annan arbetsdag som helst. Ständig titt mot klockan i väntan på att den skulle bli 09.00 för en kvarts frukost. Kl 8.45 sker då det som för lång tid förändrar mitt liv radikalt. En högtrycksautoklav kollapsar och jag dränks i 700 liter 120-gradigt färgbad, på en arbetsbrygga 2,5 meter upp ovanför fabriksgolvet. 92 procent brännskador av 2:a och 3:e graden. Hälften vore nog, som vän av ordning brukar säga. Ambulans från Skene sjukhus till Landvetter flygfält. Ambulansflyg från Landvetter till SAABs flygfält i Linköping. Lite väntan innan ambulansen kommer och sedan i en oerhörd fart till brännskadeavdelningen på Regionsjukhuset i Linköping, det som idag heter Universitetssjukhuset i Linköping. Jag måste varit den dagens intressantaste patient, för jag har aldrig förr eller senare sett så många läkare och sjuksköterskor samlade samtidigt. Dörren öppnas och alla som är i rummet flyttar sig åt sidorna och in äntrar den store gurun. Sten-Otto Liljedahl, professor i brännskadekirurgi, Svenska fotbollslandslagets läkare, Svenska Friidrottslandslagets läkare, Svenska Cykelförbundets läkare, intog hela föreställningen. Jag var degraderad till nummer två på listan. Det som ändå gladde mig med mötet med Sten-Otto var två saker. Det ena var att han efter en stunds tittande på mig och efter att han haft en kort dialog med läkarna, klappade i händerna och sa att ”Det här ska vi klara”. Det andra var att jag visste att det var han som grundade hela Vätternrundan. Han och Gun Hägglund och någon mer, men det var hans idé och det var han som körde den första gången. På det sättet blev Sten-Otto och jag mer i relationen än läkare och patient. Jag blev med ytterligare några ytterst få som Sten-Otto hade som sina favoriter, för det var vi som överlevt mer än 85-procentiga brännskador. Men det var också där som jag fick ordentlig näring att köra Vätternrundan. Ivrigt peppad att träna för att redan året efter köra tillsammans med Sten-Otto växte tanken i mitt huvud att jag ska köra Vätternrundan. Nu blev det inte på det sättet, då jag vid Vätternrundan 1980 låg inlagd på samma sjukhus för en av flera plastikoperationer. Jag kan inte påstå att jag mådde dåligt av det, för min kropp var inte i det läget att 30 mil i en etapp hade känts speciellt njutbart. Plastikoperationen gav mig argumentet att kunna säga ”En jädrans otur jag har. Behöva opereras just när Vätternrundan är!” Dock hade tanken slagit rot, och inga miljögifter i världen rådde på den växt som skulle komma ur dessa rötter. Jag vill, för att inte någon ska missförstå situationen, att jag har varit cyklare sedan barnsben. Jag har cyklat långa sträckor i hela mitt liv, och varit på ett antal cykelsemestrar innan olyckan skedde 1979. Det var snarare så, att just min fysik som jag fått genom allt cyklande var en bidragande orsak till att jag överlevde. Detta konfirmerades av sjukhusets alla prover som togs, och vid muskelanalys av låren bedömdes det att jag hade en muskulatur som en elitcyklist. Det fanns säkert en och annan som harklade sig och uttryckte förvåning, men vetenskap går före subjektiva omdömen. Det dröjde till 1993 innan jag var anmäld till Vätternrundan. Som det ofta är så kommer det en fråga från en vän vid ett tillfälle där diverse medikamenter inmundigats och svaren blir därefter. I detta fallet så var ju då svaret Ja! Ni kan skippa alla analyser av personligheter, för det är inte intressant, då det inte fanns någon bakdörr att smyga ut i. Jag stod där i all min nakenhet med att vara anmäld till 30 mils cykling. I en etapp. Starttid 02.08 på natten. I Motala. 22 mil hemifrån. Min fru kunde med rätta känna en oro, då träning aldrig varit min stora grej. Jag hävdade envist att jag cyklat så mycket i mitt liv så att vad det handlade om var helt enkelt att göra det i organiserad form med rubriken motionslopp. Så kallades det. Motionslopp! En granne till mig hade en gammal racerhoj. Ingen vacker syn och bara strax över nedre gränsen vad det krävs för att den fungerar. Med andra ord, så skulle den cykeln visa sig vara det årets stora fiasko. Ivrigt påhejad och framburen av min fru så bestämde jag mig för att ta en träningsrunda. Detta var vid tiden ungefär tre veckor innan loppet skulle gå av stapeln. Tidigt en lördagsmorgon begav jag mig på den inlånade skrothögen. Jag hade en ryggsäck och i den ett par bananer, ett russinpaket och en dosa med snus. Vatten i plastflaska i hållaren på ramen. Träningsrundan skulle gå från Borås till Ulricehamn, vidare till Falköping. Lunch i Falköping och sedan vidare ner mot Floby, Annelund, Ljung, Fristad och så hem. Sisådär 17-18 mil. Allt gick jättebra till Falköping. Mycket bra till Floby, men efter denna gudsförgätna håla hände något med mitt ena knä. En vidrig smärta tilltog och det verkade som om det onda hade kommit in i en variant av galoppsprång. Jag tog mig med en vilja av Bessemerstål till Annelund där jag stannade vid en bensinmack. Gick artigt haltande in och frågade om jag fick låna telefonen. Självklar service, och när min fru svarade hade jag bara en önskan i livet och det var att bli hämtad. När hon kom efter cirka en timma var första frågan, vilket snarare var ett påstående, att ”Ska du verkligen cykla Vätternrundan!?” Mitt svar har blivit en klassiker: ”Jag vilar mig i form!” Det rådde en dämpad form av tilltro till mig de närmsta tre veckorna. Mest från min omgivning, men även från min sida. Den tilltron kanske ökade när jag och min vän ändå beger oss i bil till Motala, beredda att starta i 1993 års Vätternrund. Jag väljer nu att skriva fortsättningen av blogginlägget i underrubriker, vilket gör det lättare för mig, men kanske också för mina trogna läsare, då jag själv tycker att det är en ganska komplex situation att berätta om galenskap i en sammanhängande text.

 

Startplatsen, starten och fram till första depån i Hästholmen.

 

Startplatsen i Motala var ett gytter av människor och cyklar. I en stor byggnad fanns stora kantiner med olika sorters drycker som arrangörerna tyckte att vi skulle dricka inför vår färd, under vår färd och helst efter vår färd också. Där fanns bananer, saltgurka och inte minst joggarbullar. En halvtorr bulle med kummin, som med absolut nödvändighet endast kunde sväljas med mycket honungsvatten. Därför blev mitt liv under de närmsta 17 timmarna ett sällskap med joggarbullar och honungsvatten. Cyklarna varierade, men trenden var tydlig, och det var att landsvägscyklarna med bockhorn dominerade. Dock fanns det dom som var mer galna än jag och ledde sin gamla militärcykel eller mormors gamla damcykel över asfalten på väg mot startfållorna. Det fanns ett antal startfållor. Jag minns inte exakt hur många, men ungefär åtta. Det var i en av dessa fållor vi skulle in. Känslan var lite som en slaktfålla för kreatur, grisar eller får. Något fanns där inne, och kunskapen om fortsättningen visste vi inte. Varje fålla hade ett sponsornamn, och vi hamnade i Löfbergs Lila. Starttiden var 02.08. Alltså mitt i natten när ytterst normala människor sov som bäst. Det var mörkt, och det lystes endast upp av svaga strålkastare samt av cyklarnas belysning. Därför kunde jag ganska obemärkt smyga in med min lånade cykel, kraftigt märkt av rost och dåligt underhåll. Starten gick till på följande vis. Vi, cirka trettio cyklister, stod sammanträngda i startfållan. Framför oss var ett rep, och framför repet fanns en stor Honda Goldwing motorcykel. Repet gick upp och sedan lotsades vi genom Motala med Guldvingen blinkande framför oss. Vid sidan om stod mängder av människor och applåderade och ropade hejaramsor. Jag tyckte det var kul och vinkade tillbaka, gjorde tummen upp och en massa andra konstigheter. För mig kändes det som att jag skulle ut på Girot, Touren eller Vueltan. Jag njöt oerhört. När vi efter en stund kom fram till riksväg 50 svängde Guldvingen undan och sedan var fältet fritt. Vi var på väg mot det ställe vi kom ifrån; Motala! Det var bara det att vi först skulle cykla 30 mil. Ganska snart märkte jag att flera av dom andra började positionera sig i gruppen. Vi var ungefär femton som höll ihop och de övriga femton i gruppen hade sakta börjat droppa av i vårt tempo. Jag låg mitt i klungan. En man som jag lärt känna i startfållan frågade mig hur det går. Fint, svarade jag, men lite långsamt. Han svarade då att farten var ungefär 30 km i timman. Fortare kan det gå, var min kommentar. Då får du göra nånting åt det då, säger han till mig. Han visste nog inte vem han triggat, för jag tog honom på största allvar att det var min uppgift att dra upp tempot. Jag glider sakta ner genom fältet, samtidigt som jag växlar om till tyngre växlar. När jag ligger sist i klungan sätter jag ner händerna på bockhornet, reser mig upp och gungar igång ekipaget. Jag rundar hela klungan och när jag kommer till täten har jag en sjuhelvetes fart. I klungan hör jag galna skrik som jag kunde uttyda till ”Han rycker!” Därefter vidtog en helt galen cykling ner mot Vadstena. Vi passerade mängder av cyklister från dom tidigare startgrupperna. Publiken i Vadstena var exalterade över att vi kom i en sådan fart. Pantani som blev världskänd några år senare måste haft mig som förebild, för någon mer i denna värld som så fullständigt kan tappa fattningen och förnuftet kan inte ha funnits. Ibland fick jag hjälp att dra, men mycket av arbetet gjorde jag själv. Vi närmade oss första depån, Hästholmen, i en ryslig fart. Ingen vek ner sig, alla var med. Cirka en halv mil innan Hästholmen upplevde jag att asfalten bytte skepnad. Kändes som sådan där knagglig beläggning, men detta hindrade inte mig. Jag malde på ivrig att hålla tempot upp. Vi anländer till Hästholmen efter en timma, vilket innebär att snittet hade varit 43 km i timman. När jag desperat hoppar av cykeln vid depån för att trycka i mig 20 joggarbullar, fem bananer och tre liter honungsvatten upptäcker jag att det är punktering på framhjulet. Det var alltså denna punktering som gjorde att jag upplevde asfalten som knagglig. Jag är nog fortfarande en av få, kanske den ende, som dragit en klunga på Vätternrundan fem kilometer i femtio kilometer i timman med punktering på framdäcket. En bedrift som, ska det visa sig längre fram i loppet, kunde blivit ödesdiger.

 

Hästholmen till Jönköping med mellanlandning i Gränna.

 

Däckbytet i Hästholmen tog cirka fyrtiofem minuter, och jag kunde se hur min kära klunga lämnade och hur de omåkta kom in i depån. Det var egentligen inte mycket att sörja över, mer än att nu var det vansinniga racet slut. Färden fortsatte söderut, nu med siktet inställt på Gränna och depån vid Gyllene Uttern. Det blev ett tempo som lugnt kan betecknas som just lugnt. Borta var hetsen, borta var klungan och nu var det jag och min kompis. Plus ett par tusen andra cyklister som jag inte brydde mig så mycket om. Vi når Gränna efter någon timma eller två. Kullerstenar genom den lilla staden, uppför backarna och till depån. Joggarbullar, honungsvatten och bananer. Vidare mot Jönköping. Vägen går lite knixigt uppe på höjderna, bland annat med en kraftig stigning i Kaxholmen. Sista halvmilen däremot ner mot tipshallen på Öster i Jönköping är underbar. I stort sett nerförsbacke hela tiden. Solen har gått upp, kroppen får vila sig och en märklig känsla av njutning inträder. En falsk känsla skulle säkert vän av ordning kalla det, men det struntar jag i. Min upplevelse var njutning. Vid depån i Jönköping serveras det mat. Pulvermos och kokt korv. Det finns nog inte någonstans i världen där det serveras godare mat än vid just denna depå. Glöm allt vad White Guide och Michelin heter. Glöm alla avkommor av Tore Wretman. Glöm alla recept med lokalproducerade ingredienser. Glöm alla TV-kockar som flinar upp sig i media, men glöm aldrig den personen som i stora kantiner vispar ihop pulvermoset i Jönköping. En papperstallrik modell större, mängder av pulvermos, fyra kokta korvar och spruttesenap över detta. Som dryck Vätternrundans egna vitvin i form av honungsvatten. I Jönköping hade min och min kompis fruar dykt upp. Vi satt länge på en gräsmatta och pratade samtidigt som vi tryckte i oss denna gourmetmat. Livet kändes där och då som något som var lycka. Maten var underbar, kärleken var stämningsfull, och vi såg cyklister som kom och som synbart såg betydligt tröttare ut än vad vi gjorde. Blotta åsynen av någon som nästan ramlar omkull av trötthet efter elva mil stärker. Vi var inte trötta. Inte på det viset. Inte nu!

 

Jönköping, mot Fagerhult och vidare till Hjo.

 

Strax innan avfärd från Jönköping berättar min fru att hon hade kollat väderprognosen och att det under dagen skulle kunna komma regnskurar. Hon hade därför tagit med en regnjacka till mig, vilket var en vänlig gest enligt min syn att se på saken, men att denna regnjacka var fullständigt onödig då jag genom en titt på himlen mycket klart kunde avgöra att SMHI i det här fallet hade fullständigt fel. Att då släpa med extra ballast på cykeln kändes inte relevant. Därmed påbörjade vi färden upp på Vätterns västra strand. Som ren upplysning finns det en kuriosa med att lämna Jönköping, och det är två avstånd det handlar om. Från Jönköping till Borås är det lite mer än åtta mil. Från Jönköping till målet i Motala är det nitton mil. Med andra ord skulle det vara mindre än halva vägen att cykla hem istället för att cykla i mål. Från Jönköping till nästa depå som är Fagerhult känns det som en enda lång uppförsbacke. Självklart är det inte så, men hela känslan är det. Det börjar längst nere vid Vättern i centrala Jönköping, och sedan är det en puckelstigning åt Bankerydshållet. Det är tryck på pedalerna hela tiden, och växlarna som används är ganska låga. Så fort jag försökte växla till tyngre växlar så växlade jag också fram mjölksyra, och mjölksyra är förutom fysiskt jobbigt något som sätter ner humöret. Har du då en vän som i det läget är mycket piggare och drar ifrån meter för meter blir det ännu värre. Kompisen var bra, då han vände sig om och såg var jag befann mig och då saktade han ner och väntade in mig. Efter en stund kommer det som kallas för Fagerhultsbacken. En lång, brant uppförsbacke. I det läget var benen, armarna, händerna, nacken, ryggen och inte minst rumpan väldigt möra, och så kommer då denna absoluta stegring. Flera människor kliver av cykeln och promenerar uppför backen. Inte enbart för att dom inte orkar cykla uppför backen, utan också för att röra på andra delar av kroppen och syresätta dessa utsatta delar. Vi fortsatte enträget på sadeln uppför hela backen, för att därefter känna att vingarna bar och att vi kunde få lite bättre fart. Jag började på allvar förstå vad Vätternrundan verkligen innebar. Det var någonstans i detta skede som den verkliga rundan börjar. När depåerna sakta håller på att tömmas, när hemlängtan kryper in i skallen, när en hel natts sömn börjar dega till hjärnan och där fingrarna på bromshandtagen känns som träpinnar som saknar känsel. En liten reflektion från min sida. Varför utsätter jag mig för detta? Vad är det som gör att jag, Anders Johansson, väljer att göra detta och dessutom betalar en ganska ansenlig summa pengar för att göra detta? Vad är det som gör att jag, som av i alla fall några i min omgivning, anses att vara en ganska klok individ, så helt tappar omdömet och förkastar klokheten och låter galenskapen komma in i varje vital kroppsdel hos mig? Vidare mot Fagerhult. Fagerhult är för mig inget annat än en depå på Vätternrundan. Jag vet att det finns en ganska stor armaturfabrik i samhället, men jag skiter i alla lampor och lampskärmar och lux och lumen just nu. Jag vill till depån för att äta joggarbullar, äta bananer och dricka honungsvatten. Det finns inte en bakelse, inte tournedos, inte köttbulle, inte ens rotmos med fläsklägg som i detta läge övertrumfar depåns meny. Meter blir kilometer och kilometer blir till mil. Det som i början av loppet kändes som en triumffärd känns nu som Napoleons och Hitlers arméer på återtåg från östfronten. Där befinner jag mig mentalt just nu. Frivilligt till skillnad från fransmän och tyskar under olika krig. Där borta ligger depån. En liten grusväg som går in mot vad det verkar någon form av lagerbyggnad för ett gammalt hönseri. Där känns det som att friheten finns. Där står det också en lastbil och en buss, och när jag kommer närmre ser jag att det står en ansenlig mängd cyklar på lastbilsflaket och i bussen sitter människor och ser ut som om dom ska iväg på straffarbete. Sänkta huvuden, inte ett leende. Människor som valt att bryta hela loppet. Människor som, till skillnad från mig, låtit sig brytas ner och förbanna att dom gav sig in i detta inferno. Det märkliga med denna syn var att jag fick energi. Jag greps av någon slags vrede över att jag också kände mig trött, och att denna vrede fick mig att skapa energi vilket i det läget kan liknas med den energi som pumpades ut från Tjernobyl strax innan härdsmältan kom. Det som skiljde mig från Tjernobyl var att jag inte drabbades av någon härdsmälta och att mitt bränsle var joggarbullar, bananer och honungsvatten plus tre ton pulvermos och fjorton grisar nermalda till varmkorv samt hela Skånes sädesfält som odlat senapsfrön. Mycket bättre än uranstavar nerstoppade i en Briderreaktor. Efter denna utflykt till en depraverande miljö gick sedan färden vidare mot Hjo. Grönköping, here we come! Framme i Hjo är den stora familjemiddagens höjdpunkt lasagne. Hjo är en märklig plats under Vätternrundan. Jag har nog aldrig sett så många som står och pissar i en liten park ner i en liten bäck, samtidigt. Denna bäck innehåller antagligen mer piss än vatten under detta dygn då rundan passerar staden. Kvinnorna lyckas hitta små träd och buskar, där det verkar som att dom tror att dom inte syns. 1993, som jag skriver om nu, var Domus den stora giganten som varuhus i Hjo. Det var i deras restaurang som lasagnen tillverkades. Många och tjocka lasagneplattor och däremellan maffig köttfärs. Bitarna som var urskurna ur gratinéformarna kan beskrivas som tegelstenar i storlek, och med en konsistens som inte kom dessa tegelstenar långt efter. Detta skulle ätas med den billigaste varianten av plastbestick. Sällan har jag använt så många bestick i mitt liv för att kunna äta lasagne. Sällan har jag sett plastbestick smulas sönder på ett jämförbart sätt. Till slut blev lättaste sättet att äta helt enkelt att trycka ner ansiktet i lasagnen och på västgötskt maner glufsa i sig det som fanns på tallriken. Detta fungerade alldeles utmärkt, och två tegelstenar med 2 paket juice slank ner. Det som då hände var att jag hamnade i en jobbig variant av paltkoma. Önskan att lägga sig och sova på gräsmattan i parken blev nästan till ett trauma, då jag var väl medveten om att jag inte skulle vakna på flera timmar om jag somnade. Det blev istället till att kliva upp på cykeln och starta andra halvan av Vätternrundan.

 

Hjo, Karlsborg, Boviken, Hammarsundet.

 

Min fru hade rätt med sin presentation av väderprognosen. Just vid utfarten av Hjo kom en iskall störtskur. Jag var varm och stel när jag satte mig på cykeln, och när störtskuren översköljt mig var jag iskall och stel. Kroppen började smärta, och den inbillade känseln som jag haft tidigare försvann i en kramp från nacke ut i armarna. Halva rundan kvar, och behöva uppleva denna känsla var inte vad jag behövde. Min vän lånade mig en varmare tröja vilket hjälpte att få tillbaka hoppet och med detta började dom tre milen mot Karlsborg. I Karlsborg ligger depån just utanför fästningsvallen. Där serveras det joggarbullar, banan, saltgurka och honungsvatten. Jag hade börjat lära mig menyn ganska ordentligt nu men förväntan var ändå lika stor som i Motala före start. Smaklökarna hade blivit så trubbiga så om det inte hade funnits dessa godsaker hade jag antagligen blivit besviken. Besviken över att jag hade varit tvungen att dricka en öl och äta pannbiff. Efter Karlsborg drar vi in i Tiveden. Vägen i Tiveden är mycket kuperad, och ändå känns det som att uppförsbackarna är många gånger fler än nerförsbackarna. Vid ett tillfälle, och detta är en legendarisk plats, hörs någon som står och ropar om Gud och Jesus. En lång uppförsbacke och predikantens ord blir högre och högre. Efter en stund börjar jag sikta en man med en ordentlig högtalaranläggning längst upp på krönet. ”Välkommen till Tiveden, och Gud är med er på hela resan. Jesus hjälper dig uppför backarna och du får kraft av Gud” och liknande meningar. Jag närmar mig sakta men säkert och när jag just ska passera sätter han ut handen och jag high-fivar honom. Det som sker i utförsbacken direkt efter visade sig att jag inte hade någon Gud med mig på resan. Tre ekrar på bakhjulet smäller av och hjulet blir så där lagom vint och otrevligt att rulla på. Du-dump, du-dump, du-dump lät det för varje varv som hjulet gick runt. I uppförsbacken lät det duuuu-duuuuuump, duuuu-duuuuump. Jag gav fullständigt sjutton i detta, utan jag hade bara för ögonen att komma till Motala. Det verkade som andra cyklister var mer bekymrade över min benägenhet än vad jag själv var. Många gott menade ord om att mitt bakhjul var vint ropades till mig av förbitrampande cyklister ekade i mina öron. Det märkliga var att bakhjulet höll resten av resan, och min resa ackompanjerades hela tiden av detta du-dump, du-dump! Boviken är en tråkig depå. Saknar karaktär och gemenskap, men där finns honungsvatten, joggarbullar och bananer. Nästa anhalt är Hammarsundet. Numera är det Hammarsundet, men 1993 låg depån några kilometer innan. Dock kan jag inte här komma på vad depån hette då, så om någon vänlig själ kan tipsa mig efter att ha läst detta blogginlägg så blir jag djupt tacksam. Denna depå var lika karaktärslös som Boviken med ett undantag, nämligen pissoaren. Det var några stolpar uppsatta i en fyrkant och ett skynke var uppsatt runt om förutom något som skulle påminna om en ingång. Väl där inne fanns det ett antal svarta plastsäckar uppsatta i något som liknade sopsäckshållare. Jag kan lova att inte många män lyckades mer än till tio procent att pricka strålen ner i sopsäcken. Detta fick till följd att marken inne i pissoaren blev som en studsmatta som legat ute i regn. Boviken och Hammarsundet var korta stopp, för nu skulle vi till Medevi, denna gamla brunnsort dit rika knösar en gång i tiden kom för att dricka vatten och bli friska. Medevi! Två och en halv mil från mål. Vägen till Medevi från Hammarsundet var ett rent helvete. Jag skulle kunna ta till värre ord, men nu har jag distans till plågan jag drabbades av. Regnskuren i Hjo hade gett mig kramp från nacken och ner i armarna. Nu hade jag kramp i hela kroppen. Det fanns inte ett uns av njutning. Jag klagade och sa att jag ville bryta. Att jag inte brydde mig om det så bara var hundra meter kvar. Funktionerna i armarna slutade fungera och helt plötsligt märker jag att jag håller på att rulla ner i diket. Ett svagt sluttande dike. Min tanke var att jag måste bromsa, men jag kunde inte överföra min tanke till fingrarna och än mindre till bromshandtagen och ner mot fälgbromsen. Sakta, och med uppspärrade ögon, rullade jag med mitt du-bump, du-bump ner i diket och blev liggandes på sidan med fötterna fast i korgarna på pedalerna. Min vän kom till undsättning och spände av fotkorgarna från pedalerna och lyfte undan cykeln. En mil kvar till Medevi. En mil som kändes som härifrån till evigheten. Jag försökte jogga lite fram och tillbaka, hoppa upp och ner, göra åkarbrasor samt några armhävningar. Någonstans lyckades jag få liv i kroppen, och resten av sträckan till Medevi cyklade min kompis vid min sida, och när han märkte att jag började sacka, satte han sin handflata i ryggen på mig och gav mig lite extra kraft. Medevi, två och en halv mil kvar till mål, blev det längsta depåstoppet under hela rundan. Jag gick till massagebänkarna och sa att jag behöver en helkroppsmassage. En man och två kvinnor gnider, knådar, trycker, bankar på min kropp. Varenda knuta i kroppen arbetades ut. Liniment masserades in från hals ända ut i tårna och från denna massagebänk kliver det fram en cyklist som var beredd att köra Girot, Touren, Vueltan igen. Vi promenerade uppför backen i Medevi med våra cyklar. Restaurangen var öppen och genom fönstren kunde vi se hur uppklädda människor satt vid vita dukar, tallrikar med diverse maträtter och drycker i ishinkar. Var det himmelriket vi fick en skymt av eller var det bara hallucinationer. Jag förstod nog aldrig riktigt vad jag såg, men jag såg att ingen av gästerna hade cyklat Vätternrundan.

 

Från Medevi till målet i Motala.

 

Jag kan inte med bästa vilja i världen påstå att sträckan från Medevi till Motala var en njutning, men jag visste att nästa gång vi stannar så är vi i mål. Kroppen kändes bättre, men ganska snabbt började krampen komma tillbaka och tröttheten var uppenbar. Jag har sett programmen i TV om Klassikern, och jag har känt igen mig rejält i deltagarnas plågade ansikten. Jag har hört deras berättelser och smärtan dom känt. Det kunde varit jag, men så är Vätternrundan. Vätternrundan är 30 mil i en etapp, och det är dom sista femton milen som skall genomföras också. Inte bara dom femton första, vilket skulle vara fullt tillräckligt för de allra flesta människor i det här landet. Från det lustfyllda, nästan tävlingsmässiga, tills det blir en kamp med och mot den egna kroppen. Det går inte att byta ut kroppen och kroppen tvingar hjärnan att hela tiden tänka på smärtan. Så de sista två milen förde min kropp och hjärna en mycket ojämn kamp, där kroppen alltid vann mot hjärnan och där hjärnan hela tiden kände smärtan. En halvmil innan Motala låg det en större camping. Där stod människor och applåderade och ropade pushande ord till oss, till rytmen av du-bump, du-bump, du-bump. Bebyggelse, ner genom staden och så en nittiograders kurva till höger, utförsbacke, och sedan en nittiograders kurva till vänster och in på strandpromenaden. Där framme stod en massa människor och applåderade. Leden tätnade, speakern gick på högvarv och jag trampade på med ett enda stort leende. Jag vinkade, jag skrattade, jag ropade. Där såg jag min fru som hoppade och vinkade. Jag var lycklig. Jag mådde fantastiskt bra. Jag var kung av Vätternrundan. Jag var oslagbar. In under målskynket och vidare in i en avsmalnande fålla, där jag sakta vandrar framåt mot funktionärerna som hänger medaljen runt halsen. En bronsmedalj med inskriptionen Vätternrundan 1993 och en bild på en cyklist. I det ögonblicket som medaljen hänger runt halsen inträder en djup melankoli. Var är lyckan, var är mitt skratt, glädjen, stoltheten. Allt är förbytt till en tomhet. Min fru och andra vänner kommer emot mig, omfamnar mig, gratulerar mig, kysser mig, dunkar mig i ryggen, skriker i öronen på mig. Jag svarar med leenden som jag anstränger mig för att visa. Just nu känner jag mig helt oförberedd på att jag är världens ensammaste. Alla timmar som jag kämpat mig fram, alla plågor, all hopplöshet, alla joggarbullar, honungsvatten, hela bananplantagen som jag glupskt har tuggat i mig för att inte tala om dom stackars gurkodlarna i Västerås som varit tvungna att förse mig med saltgurka. Allt jag tyckte var så fantastiskt, så roligt, allt är helt plötsligt borta. Jag vandrar mot tältet där cyklisterna mot uppvisande av medalj kan hämta ut en stor öl. Hämtar den, och märker hur jag sakta i takt med klunkarna börjar vakna till liv igen. Känner mig sugen på att gå upp till skolan och duscha. Undan för undan börjar det sjunka in att jag har gjort min första Vätternrunda. Duschen avklarad. Fräschare, mer harmonisk. Min fru väntar på mig och vi vandrar iväg mot bilen. Cykelns du-bump, du-bump är inte lika genomträngande längre. Just nu har jag varit vaken i 40 timmar, cyklat 30 mil och åkt bil 22 mil. Nu är det 22 mil bilåkning hem. I bilen har min fru tagit med en sexpack trefemmor. Jag sätter mig i bilen och pyser upp en öl. Sedan börjar jag berätta om hela rundan. Jag känner att jag blir mer och mer exalterad när vi rullar på motorvägen ner mot Jönköping. Vid Gyllene Uttern visar jag var depån låg och bron som vi cyklade på över E4-an. Just nu är jag världens lyckligaste människa. När jag väl somnar strax innan Ulricehamn har jag varit vaken i 43 timmar. Jag har åkt 41 mil i bil och jag har cyklat 30 mil runt Vättern. Min fru frågar om jag ska cykla Vätternrundan någon mer gång? Aldrig mer, svarar jag med den tydlighet jag kunde framkalla just i det ögonblicket. Två år senare cyklar jag andra gången. Sedan följer ytterligare tre rundor de följande åren. Det var kanske inte cyklingen som lockade mig, utan det var abstinensen av joggarbullar, bananer, honungsvatten, saltgurka, pulvermos, varmkorv, spruttesenap, lasagne och hopplösa plastbestick. För att få uppleva det måste vi cykla trettio mil. Det finns inga genvägar till detta. Det är nog så cyklingen är. Upplevelserna som finns utmed vägen. Möten med människor och miljöer, och då går det inte att fuska sig fram. Det är så vi cyklare tänker. Och det är så vi gör. Existensialister! Sanna existensialister. Varken mer eller mindre!