cykelanarkisten.blogg.se

Sensommarmelankoli.

Publicerad 2016-09-27 10:01:26 i Allmänt,

Ibland, och kanske ganska ofta, tycker jag om att göra nedslag på platser där allt är över. Platser som sjudit av liv, där barn sprungit omkring med sin glädje och sitt stoj. Där vuxna suttit med sin medhavda fika. Sin terrmos, vetebröd, godispåse som dom kanske smugit med så att inte barnen ska upptäcka. Jag kan stå och fundera och tänka mig in i situationen där på platsen där allt just nu är tomt, hur det var för bara någon månad sedan när livet var som störst. Jag återvänder gärna till samma platser år efter år, ibland med några års mellanrum. Någonstans i detta går pulsen ner, hjärnan slappnar av och jag fylls av den där underbara melankolin. Känslan som behövs för att jag ska kunna kliva upp i en nyupptäckt eufori och lite djävlar anamma inför fortsättningen i livet. Melankolin ger nästan som Bamses dunderhonung en kraft som inte kan utvinnas någon annanstans.
I trakterna runt vårt gamla torp finns en av dessa platser. Badplatsen vid Jogen i Kölingared. För ett par månader sedan en plats av mängder av liv.
De gamla omklädningsrummen står övergivna. Dörrarna står öppna precis som att den siste som gick glömde att stänga, eller kanske tänkte att det kommer nog någon annan så att det är onödigt att slita på gångjärnen. Räddningsbåten ser nästan ut som om att den lagt sig till ro för att vila över vintern och kanske fram i maj nästa år vakna upp och höra välbekanta röster.
 
Kanske tittar omklädningshytterna, livbojen och räddningsbåten ut över sjön och undrar var alla människor tagit vägen. Allt är så stilla, allt är så tyst. Var är badbollarna, var är luftmadrasserna, var är alla som plaskar, simmar, dyker med sina cyklopögon.
 
Den ambitiöse heldagsfiraren vid stranden kanske hade med sig marinerat kött, några majskolvar, korv eller något annat i en kylväska. Åkte till badplatsen och anrättade middagen vid grillen. I kylväskan fanns kanske också en burk modell större med potatissallad. Plastbestick, plastmuggar och papperstallrikar för enkel hushållning och som en garanti att inget ska gå sönder och att någon kan skada sig. Männen tänder grillen och letar efter rejäla stockar som ska brinna länge medan kvinnan dukar upp på filten eller för den mer vane, kanske på ett liter bord. Ni vet ett sådant där ihopfällbart bord som lätt går in i bagaget på bilen. På stranden håller vi stenhårt på våra könsroller. Mannen vid grillen, kvinnan vid dukningen. Ingen som ifrågasätter detta en varm sommardag. Finns så mycket annat att tänka på.
Kanske är det resterna för traktens ungdomar som bestämt sig för att ha en trevlig kväll när alla barn och vuxenfolk lämnat. Bekymret är att det finns inte så många ungdomar kvar i Kölingared, och de som finns kvar kanske surfar runt i världen på sina datorer, plattor och mobiler. Det var kanske min egen ungdom som flöt fram i tankarna. En liten rännil som blir till en bäck, en å, en flod, en fors och ett vattenfall större än Niagara. Minnena kommer av alla fantastiska grillkvällar vid en sjöstrand för nu ganska länge sedan.
 
Kanske bäst att vi har läst instruktionerna för vad vi INTE får göra på stranden innan vi fortsätter. I all välmening har kommunen och de som sköter badplatsen undan för undan utökat listan på grova terrorbrott från fiske till camping. Undan för undan ökar listan i omfång. Mer sällan nu för tiden, men emellanåt uppdaters det förbjudna allt eftersom vän av ordning ringer till kommunen eller skriver en arg insändare till lokaltidningen. Troligen underskrivet av Mångårig skattebetalare, Nu får det vara nog eller kanske till och med Laglydig! Det gäller ju att framhäva sig själv framför dessa odågor som sätter upp ett litet indiantält till barnen. Allt kan inbegripas i camping och allt kan ibegripas i fiske. Allt medan vän av ordning ligger och sneglar på kroppen som ligger och solar tio meter bort.
 
Hur högt kan ett barn gunga och hur högt vågar ett barn gunga. Det finns dom försiktiga. Det finns dom modiga och så finns dom barn som nästan saknar gränser för hur högt en gunga kan svänga. Hur många mammor och pappor har inte stått vid dessa gungor och satt fart på sina barn. Medan mammorna gör det pliktskyldigt för att barnen vill det så står ofta papporna två och två och pratar om sina förehavanden och låtsas att dom gör det för barnen när det egentligen bara är sig själva dom tänker på. Könsroller blir tydliga på barnens lekplatser.
 
DEn sista och tydligaste markören av att säsongen är slut är när bryggorna får lämna vattnet och slå sig till ro på den gräsbevuxna slänten ner mot sjön. Om några månader lägger sig kanske ett vitt täcke av snö på bryggorna. Bäddar in dom i vintersömnen samtidigt som dom ger skydd åt djur och växtlighet som behöver dessa brädor för sin överlevnad. Flugor, myggor, getingar och ve och fasa, kanske för fästingar också. Inte en dag på stranden utan att kolla fästingar innan sängdax.
Ibland undrar jag hur många mil människor har gått på dessa bryggor. Tusen, tiotusen, hundratusen? Har människor kanske gått fram och tillbaka till månen på dessa brädor. Vad är då alla raketer och allt skrot ute i rymden värt om vi kan gå fram och tillbaka till månen och samtidigt få möjlighet att bada i en underbar insjö en varm sommardag.
 
Vägen dit eller hem kantas av vår förgänglighet. Någon har glömt sin cykel på ett litet märkligt ställe. Kanske stod han här och väntade på sin kära som aldrig kom.
 
Hon hade kanske ändrat sig och hade stämt träff med en man med ett bättre fordon och vid en skylt som markerade en annan tid. Både framåt och bakåt i tiden. Troligen har hon slutat att vänta och skylten ser ut att snart ha tjänat ut sin roll.
 
Detta var min sensommarmelankoli. Vi har säkert sådana stunder allihop i våra liv! Med det känner jag mig aldrig ensam.

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela