cykelanarkisten.blogg.se

4 maj rullade vi iväg från Borås. Cykelvagnen var välpackad. Allt för mycket saker enligt min uppfattning, men trots allt handlar det ju om tre månaders cykling som jag är inställd på. Allt var omsorgsfullt nerpackat i plastpåsar och plastkassar. Noggrant avvägt till vilken nytta jag kan ha av varje sak vid alla eventuella situationer. Totalt blir det bara nästintill lite färre saker än vad som ska tas med när jag har haft bilsemester. Bagaget i bilen fylldes med cykelvagnen samt mina packväskor till pakethållaren. Utöver detta tillkom den packning som vi behövde ha för en och en halv veckas roadtrip genom Finland. Denna packning placerades i baksätet på vår bil. Kan upplysa att vi har en mellanstor kombi, så utrymme finns, och ändå kändes det som att vi fyllde bilen. En viss oro uppstod hos mig, då varje kilo innebär extra belastning för höfter, knän och vrister. I dessa tre kroppsdelar finns mängder med små muskler och till varje liten muskel finns minst två fästen. Utöver detta finns det minst lika många senor som ska hålla ihop dessa kroppsdelar, och varje liten överansträngning kan göra ont. Mycket ont om det vill sig illa. I värsta fall kan muskler, muskelfästen, senor och senfästen bli inflammerade av överansträngning och då kan det göra mer än ont. För att lugna alla som läser min blogg känner jag idag att kroppen är tränad för denna utmaning. Åtskilliga kilon har tränats bort och fått hjälp av en sundare kosthållning. Inalles innebär detta att min kropp har inte mått så här gott de senaste femton åren, och då upplever jag ändå att jag har haft en god kondition och kunnat göra långa cykelturer. Nog om detta. Jag lär säkert återkomma till vedermödorna, och fram till dess fanns det andra utmaningar framför oss. Mellan klockan åtta och halv nio på torsdagsmorgonen den 4 maj lämnade vi Borås med destination Stockholm. Färja och hytt var bokad på Viking Line, och båtens avgång var 16.30. Med andra ord var vi ute i mycket god tid. Detta med att vara ute i god tid skulle senare på dagen visa sig vara ett lyckat drag. Hela resan mot Stockholm förflöt mycket lugnt. Städer som Jönköping, Mjölby, Linköping passerades utan någon uppmärksamhet från vår sida. Strax innan Södertälje bestämmer vi att dricka en kopp kaffe, och därefter skulle vi bytas av vid ratten och jag skulle åter köra. Nu den sista sträckan in till Stockholm och båten. Jag bestämde mig för att koppla på min GPS i telefonen. I flera år har den varit en god guide i livet, när jag inom mitt arbete i socialtjänsten varit på oändliga besök i dom mest gömda delarna av södra Sverige. En vänlig kvinnlig röst lotsade oss framåt. Talade om vilken fil vi skulle välja, var vi skulle köra ut ur rondellerna och hur långt vi skulle köra på den gata vi just nu befann oss på. Vi tyckte det var trevligt att på detta sätt få se delar av Stockholm, och jag kunde känna mig som en infödd stockholmare i mitt körsätt. Jag hade ju min lots i telefonen. Huddinge. Trevligt. Aldrig sett Huddinge förut, men blev efter att ha kört på diverse smågator abrupt väckt att GPS-rösten. ”Du är nu framme vid destinationen”. Inte en båt, inte något vatten, inte något som på något sätt ens med fantasi kunde ge mig något lugn. Jag slet till mig telefonen och kunde konstatera att på något sätt stod det inte Viking Line-terminalen utan på min GPS stod det Huddinge centrum. Inga problem, gott om tid, omprogrammering av min GPS. Vi blev lotsade tillbaka och åter en sightseeing på väg in mot Stockholm. Trafiken tätnar och ner i en lång tunnel. Kvinnan i GPS-en upplyser mig om att GPS-signalen försvann. Tre uppfarter att välja på. Tänker att bara vi kommer upp i solen igen så tar kvinnan med den vänliga rösten tag i situationen och leder oss på rätt väg. Just nu började livet kännas svårt, då jag förstod att någon form av lokalkännedom hade underlättat. Vi hamnar inne vid stadshuset och gamla stan. Platser som jag dyrt och heligt långt tidigare i mitt liv bestämt mig för att aldrig köra bil i. Jag följde kvinnans röst och försökte att stå emot både min inre röst och min hustrus röst. Jag pläderade fortfarande för att min GPS alltid hade lett mig till rätt plats. Det stora bekymret var att kvinnan i telefonen envisades med att jag skulle köra till vänster, men den avfarten var blockerad av räddningsfordon och en stor skylt där det stod Incident. Detta innebar att min GPS lotsade runt mig en stund för att sedan åter försöka att få mig att köra ner just på den avfart som var blockerad. I detta läge visste jag inte om det var nerfarten eller jag som var mest blockerad. Klockan gick. Minut för minut. Tårarna började tränga fram och jag kände mig ledsen. Vid fjärde försöket ser min fru en taxibil som också tänkte köra ner vid den spärrade avfarten. Hon uppmanar mig att följa efter denna taxi, då den säkert skulle åt samma håll som vi. Det var värt ett försök, även om det inte är lätt att följa en taxi i Stockholm. En bil emellan. Två bilar emellan. Tre bilar emellan. Fyra bilar emellan. Taxibilen syntes skifta färg från svart till marinblå till mellanblå. Vi var helt plötsligt rätt. En glädje utbröt då jag nu såg att vi hade tio minuter kvar till senaste incheckning. En liten felkörning till och sedan var vi framme och kunde checka in. Fick åka fram och ställa oss som ungefär bil nummer tio i kön. Konstaterade att det verkar inte som att det är så många som åker över till Helsingfors vid den här tiden på året och framför allt inte en torsdag. Min fru upplyste mig då att båten går inte förrän om en och en halv timma. Jag hade i stressen dessutom tagit fel på tiden. Dock var min lycka total och med detta kände jag att nu kommer det mesta att fungera fantastiskt bra.