I mitt hjärta finns ett stort rum för Åsele.
För ett år sedan, när min enligt andra och kanske också av mig själv, galna idé tog fart och jag blev besatt av att titta på kartor, så fanns det en plats som jag inte observerade. Bland alla Haparanda, Boden, Arvidsjaur, Östersund, Funäsdalen, så blev inte Åsele nedskrivet eller inringat. Inte berättade jag för någon att jag skulle cykla dit.
Låt oss gå bakåt en tid och se vad som kan förändra både livet och inställning till ett samhälle.
När jag startade resan, först mentalt, men även fysiskt efter Haparanda, hade jag en idé om att vildcampa. Från Älvsbyn låg min plan att fortsätta tio mil västerut till Arvidsjaur och sedan vidare ner mot Sorsele. Då vintern i år varat betydligt längre, eller om ni så vill, att våren har låtit vänta på sig väldigt länge, så kastade jag om mina planer ganska abrupt. Detta ingår ju på något sätt i en cykelanarkists liv att ändra sig och hitta nya lösningar. Därav drog det iväg mot Långträsk, Jörn. Norsjö och Lycksele. I Lycksele kändes det som att jag körde fast. En trevlig stad, men det kändes avigt för den fortsatta färden, då alternativen söderut kändes krångliga. De båda alternativen som gick mot Bjurholm och Vännäs drog mig obönhörligen mot kusten, och det var inte dit jag ville komma. Min ambition var, och är, att cykla i inlandet. Dels beroende på trafiksituationen, men också att inlandet besöks väldigt lite, i alla fall av mig. Vid ytterligare några tittar på kartan och scanning på Google Map, så såg jag alternativet att cykla till Åsele och sedan dra vidare rakt västerut till Dorotea för vidare färd på Inlandsvägen. För mig var det tänkt som transportsträckor till ett större äventyr.
På Facebook blev det napp på ett boende i Åsele. Jag fick ett meddelande från en kvinna som heter Karin, att jovisst, hon har en stuga som jag får övernatta i. Hon bjuder på detta för den fina sakens skull som jag samlar in pengar till. Jag ringde och pratade med henne och frågade om jag var hungrig när jag kommer fram och om jag ville ha middag. Jag tackade självklart, men ödmjukt, ja till detta.
Strax innan Åsele ringer jag till Karin igen och hon ger mig en vägbeskrivning till mitt boende. En charmant stuga, bara hundra meter från Ångermanälven, ett pentry, toalett och dusch. Jag fick ett meddelande från Karin att jag skulle bli hämtad vid halv sju på kvällen. En stunds vila, snabb koll på datorn, en rejäl avtvättning och sedan väntade jag på att klockan skulle bli halv sju. Telefonen ringer och Karin säger att om fem minuter går du bara rakt ner mot stranden så ses vi där. Efter några minuter går jag ner mot Ångermanälven och möts av denna syn.
Leppe Sundevalls låt Befälhavaren på bogserbåten på Ångermanälven började låta i mitt huvud, samtidigt som jag inte kunde förstå att jag på något sätt, efter att ha irrat bort mig på cykel i Västerbotten, nu stod inför en dröm jag haft i många år. Få åka husbåt skulle ha varit tillräckligt, men att få åka husbåt på Ångermanälven var en dröm som jag nu knappt tror att jag varit med om. Dock talar bilderna sitt tydliga språk.Befälhavaren i det här fallet var Karins man Bernt-Olof, som i egen hög person tog oss med ut på älvens vatten.
Det blev dags för mat. Älgfärsbiffar, potatis och en pepparsås. Och öl. Om Karin hade läst mina tankar vet jag inte, men det går inte att träffa mer rätt vad det gäller min smak. Vid middagsbordet blir det som alltid trevligt prat. Vi hanterade vackra byggnader utmed älven från träpatronernas tid, kyrkans torn som går att se i alla fyra väderstrecken, och efter en stund kom vi in på musik. När jag berättade att bluesmusik var min musik så sa Karin att hon nästan hade räknat ut det. Jag berättade att jag skulle cykla genom Hoting där Matti Norlin, känd bluesman, kommer ifrån, och då berättar Karin att Mattis moster har sin husbåt jämte deras och att hon bor strax intill. Vi konstaterade att världen ändå är ganska liten.
Till efterrätt blev det sedan en chokladmousse med jordgubbar. En fantastisk kväll och ett underbart Åsele började lida mot sitt slut. Jag kände i den situationen, att min själ fastnade i Åsele. Någonstans hakades den fast i en husbåt, i en älvstrand, i en bro, i ett kyrktorn, och hos två underbara människor som gav mig en helt ny och fantastisk bild av Åsele.
Jag vill avsluta detta inlägg med en uppmaning till alla, och det är många och fler och fler, som läser denna blogg. Försök att ta er tid att åka till Åsele. Ni kanske, precis som jag, inte har tänkt er att åka dit. Tänk på min berättelse, och försök att hitta människor i samhället som kan ge sin bild. Ta bort alla fördomar, för fördomar gör oss blinda. Jag vill också ge ett förslag för den modige. I Åsele står ett helt Värdshus tomt. Det har varit fullt av liv men när krögaren flyttade stängdes det. En tid har det varit flyktingförläggning för asylsökande, men nu är det åter helt utan liv. Ni som vill göra något annorlunda, något unikt. Åk till Åsele. Ta några dagar, fråga om det går att få komma in och titta på lokalerna. Stå och dröm en stund, att hit kommer det människor för att få njuta av närheten till Ångermanälven, 20 meter bort, äta god mat. Kanske älgfärsbiffar. Dricka gott vin och god öl. För den som vågar ta sig an den utmaningen så lovar jag att jag ska se till så att Matti Norlin med sitt band Badge kommer dit. Jag pröjsar gaget och hela bandets mat och dryck. En helt okej deal tycker jag, för jag vill inte att andra ska missa ett så underbart samhälle med en så underbar Karin och en så underbar Bernt-Olof.
