Margaretha.
Först vill jag säga att jag saknar dig. Jag vallades mellan olika känslor om att åka hem och få träffa dig innan du lämnade oss, men då du absolut ville att jag skulle fortsätta min cykling och att du var en stor support till det så kände jag kraft. Stor kraft, ofta i min ensamhet långt från närmsta hus, närmsta by och ännu längre från närmsta stad. Du ska veta Margaretha, att jag hade gärna velat träffa dig när jag kommer hem, berätta för dig, visa bilder. Nu är situationen en annan, och vi kommer aldrig att träffas mer. Jag träffade dig första gången någon gång vid årsskiftet 1958-59. Det är en lång tid i mitt liv. Nästan hela mitt liv som jag känt dig. Du har på många sätt präglat mig till den jag är idag. Minns att första gången jag åkte utanför Västergötlands gränser, förutom några ytterst få gånger till Falkenberg, var när jag fick åka ner till Vaggeryd , Jag fick åka till Småland. Minns att din mamma Ebba hade lagat mat, bastant föda, i form av fläskkotlett, brun sås och potatis. Fläskkotletten hade en bred fettkant som smakade ljuvligt. Det var första gången jag åt fläskkotlett. Sådant minns en fattig arbetargrabb från Ulricehamn. Ni skulle gifta er, du och min bror. Mellan Nässjö och Eksjö, i Lövhults kapell. Ett vackert litet kapell, precis så idylliskt som om en stor konstnär hade tagit fram den bästa sinnebilden i hur ett kapell ska se ut. För ett par år sedan åkte jag i närheten och bestämde mig för att se om det var likadant idag. Minnena svämmade över. Helt plötsligt var jag det lilla barnet på 8 år igen. Jag fattar inte hur vi fick plats allihop därinne för vi var ju ganska många. Åtminstone minns jag det så. Mitt första bröllop. Det har blivit några med åren, men första gången är det som sätter sig hårdast. Eller präglar oss, som den lärde säger. Efter bröllopsakten var det middag. Min mamma hade tränat mig i att äta med kniv och gaffel och att använda servetten att torka av munnen med. Jag kämpade med att få i mig maten, och tittade lite avundsjukt på en man som slevade i sig maten med enbart gaffeln och sedan torkade av sig med handens utsida. Säkert stoppade han kniven i munnen flera gånger också, men jag hade lärt mig.
Trist att bilden visar lite displayinformation, men jag tycker att vi skiter i det. Det har runnit mycket vatten under broarna sedan dess. Ni bodde några år i Vaggeryd, på Korpgatan. I kvarteret Korpen. Det var lite märkligt när Bo Wideberg gjorde sin film Kvarteret Korpen, för jag hade ju redan en relation till denna fågel. Korpen låg ju i Vaggeryd, inte i Malmö. Sedan blev det Tranemo och Ömmestorpsvägen. Jag kan inte på rak arm räkna upp varenda arbetsplats du varit på, men låt mig ändå göra ett försök. Ekero Ålderdomshem, Kastanjegården, missbruksarbete i Tranemo. Vi pratade ofta om arbete med människor med missbruk. Hur vi arbetar, och vilka tankar vi har. Jag minns en gång när det var en ledig tjänst i Tranemo inom missbruksvården. Jag ringde till dig för att efterhöra lite, och du sa att det skulle verkligen behövas en Anders Johansson här. Men du vet hur det är med mig. Jag är lite rädd för små samhällen. Jag vill flyta runt i lite större städer och i områden som Hässleholmen. Vi blev aldrig kollegor. Ditt stora mästerverk var väl ändå Byakrogen i Ambjörnarp. Var fick du energin ifrån? Du skapade något i ett gammalt stationshus som blev en träffpunkt för många. Du körde dagens lunch, a la carté, julbord, födelsedagsmiddagar, plus att du såg till att hålla törstande gäster med dryck. Du var ju för sjutton inte purung när du drog igång detta. Invigningen av utedasset med Stefan och Christer var fantastiskt roligt. Att inviga ett utedass. Det har jag fått vara med om tack vare dig. Sådant sitter i och jag glömmer det aldrig. Aldrig. Nu minns jag inte i vilken turordning, men du sparkade igång vandrarhem och inkvarterade en massa arbetare på Limmareds Glasbruk som var där för att installera en ny ugn. Jag är full av beundran, då människor som är uppe i den ålder som du var när du drog för fullt endast, och oftast, bara försöker att få en så bekväm arbetsplats i väntan på pension. Du var motsatsen. Kanske var det så Margaretha, att det var detta som gjorde, att när du passerade 70, så kändes inte livet lika meningsfullt längre. Du hade alltid varit en muskel, en pådrivare, en pionjär, och nu skulle du koppla av. Jag tänker, hur kopplar en människa av som alltid rört i grytorna i olika sammanhang. Detta pratade vi aldrig om. Nu finns du inte mer, och du kan inte ge några svar, lika lite som att jag kan få svaren. Låt mig ändå bara knyta ihop vissa saker. Din mamma Ebbas bruna sås. Visst var det den som du tog med dig till Byakrogen och som några var så avundsjuka på? Jag vet att du inte kan svara, men när jag åt hos dig på Byakrogen så kände jag igen smaken från fläskkotletten. Jag är säker på att jag har rätt. Och idag kan du inte säga emot mig, vilket du kanske hade gjort annars. Någonstans kanske det kommer en liten fågel från himmelen med en papperslapp runt halsen och landar på min balkong på Hässleholmen, och fågeln säger: "Här Anders, här har du receptet på min bruna sås. Tyvärr så finns inte såna fläskkotletter längre som det fanns i Vaggeryd men såsen med potatis är fullt rillräckligt!"
