Hammerdal, Östersund och hela vägen till Svenstavik.
Svenstavik är huvudort i Bergs kommun. Bergs kommun har drygt sjutusen invånare där Svenstavik har cirka tusen invånare. Det är inte metropoler vi pratar om, utan jag befinner mig i en väldigt tydlig glesbygd. Så var också tanken när jag gav mig iväg för tre veckor sedan. Jag hade kunnat gjort en lustfylld färd utmed kusten. Ankrat vid städer som Luleå, Umeå, Skellefteå, Sundsvall med flera städer som till stora delar ser ut ungefär som min hemstad Borås. Valet är medvetet att jag vill komma innanför den svenska glesbygden och i större sammanhang, den del av Sverige som har avfolkats mest. Den unga befolkningen har lämnat och ger nu inkomster till städerna i södra Sverige. Städer som Stockholm, Göteborg, Västerås och Borås får utbildad arbetskraft, där kommunerna som jag passerar igenom har fått stå för förskolor, grundskolor och ofta gymnasieutbildningen. Högskolorna och arbete söderut lockar unga människor. Media, press, radio och TV bygger upp myten om det goda livet i städerna. Inte minst det som händer på sociala medier spär på bilden av frihet och lycka och kvar blir en administration i avfolkningskommunerna som till stora delar hanterar äldreomsorgen. På samma sätt som vi snodde vattenkraften från Norrlands inland, så roffar vi idag åt oss människorna. Hela Sverige ska leva heter det, men den som enbart lever sitt liv i södra Sverige, med den tillgång vi har inom olika områden, borde kanske göra som jag. Ta tid för att uppleva känslan av att transportera sig långsamt fram i landskap där ytterst få personer bor. Jag har cyklat runt i Sjuhäradsbygden, alltså trakterna runt Borås, många gånger. Det finns inte många vägar som min cykel inte har rullat fram på. Ibland har jag känt att det varit ödsligt, men nu har ödsligt fått en annan betydelse för mig. Jag kände att jag ville skriva detta, för jag kommer sakta men säkert till vissa insikter som jag inte hade innan. Den andra sidan av myntet är att jag behöver inte göra några val. Jag är boråsare, och jag kommer att förbli det. Om cirka två månader är jag hemma. Vid mängder av stormarknader, apotek, bilhandlare, systembolag, restauranger, klädaffärer, vårdcentraler, busshållplatser, musikarrangemang. Name it, och det finns. Om inte i Borås så går buss 100 minst en gång i halvtimmen till Göteborg. Jag har 30 mil till Malmö och sedan kan jag åka över till Köpenhamn. Jag har cyklat 90 mil och är i Svenstavik. Jag hade kunnat cykla till Malmö och hem igen och sedan cykla till Kalmar på motsvarande sträcka. Det säger ganska mycket om var jag varit under dessa tre veckor jag varit iväg.
På min färd söderut har jag valt att följa E45. Det kan tyckas förmätet att cykla på en europaväg, men den är inte speciellt trafikerad och fordonen, från jättestora till mycket små har en väldigt god disciplin när de ska köra om mig. Jag har inte känt någon oro, och bilarna tar vida svängar förbi mig. Bilden ovan är bron över Indalsälven. En av Sveriges mäktiga floder. Cyklingen denna dag blev ganska mycket en mardröm. I förra artikeln skrev jag om min sorg och den bar jag med mig. I Hammerdal startade jag i två plusgrader med den förhoppningen att det skulle bli varmare fram på dagen. Det blev det också. Kvicksilvret steg till ungefär fyra grader. Periodvis kom det snöbyar så att jag såg inte hundra meter framför mig. Strax efter kom en hagelskur och masserade mitt ansikte med små pärlor som nästan gjorde att jag fick näsblod.Tredje fenomenet var regnskurar och som om inte detta hjälpte för att tvinga ner en cykelanarkist på knä så var det storm i vindbyarna. Tro mig, jag kämpade. Vid ett tillfälle kom det en så kraftig stormby så att jag kastades ut i mitten av vägen och höll på att välta med hela ekipaget. Detta gjorde att jag var tvungen att cykla mycket långsamt. I uppförsbackarna var det inga problem med hastigheten, men i nerförsbackarna var jag tvungen att bromsa. Min främsta tanke var att ta det lugnt, och förstå att jag kommer till Östersund. Jag har tidigare skrivit om busskurer i olika färger och hur hemtrevligt det är med dessa små träbyggnader där väntande kan sitta. För att kunna sitta och äta och samtidigt njuta blir lyckan stor när inredningen i en busskur strax utanför Lit är så här trevlig inomhus.
Jag kom trots dessa vedermödor till Östersund. Belöningen var klarblå himmel och en stigande temperatur. På cykel och gångbanan blir jag vid ett rödljus haffad av en äldre man. Han undrade om min cykling och visade ett genuint intresse. Vi började samspråka på ett mycket behagligt sätt. Ganska snart kom vi in på fotboll, då Östersund är ett uppstickarlag och jag är en genuin Elfsborgare. Mannen berättar att han skriver i Östersunds fotbollsklubbs Fanzine, alltså en webbaserad tidning för supportrar. Han började fråga ut mig vad jag tycker om Östersund och jag pratade på som om jag aldrig pratat med någon människa innan. Han frågade om han fick ta en bild och skriva ett reportage om detta. Jag lider av en viss fåfänga så jag svarade självklart ja. Här ser ni en del av artikeln. Tilläggas bör att mannen jag pratade med var med för lite över 20 år sedan och bildade Östersunds FK och var i tio år dess förste ordförande.
För den som vill läsa hela artikeln finns den på fotbollz.se. Nu skrev han kanske lite mer vad han ville höra än det jag sa. Jag sa dock att Östersund skulle vinna med 4-1 mot Sundsvall, och det blev 3-1, så vissa kunskaper tror jag att är beredd att ge mig. Jag kan inte låta bli att fundera på detta med Östersunds Fotbollklubb, ÖFK. Deras kulturprojekt är unikt inom svensk fotboll. Dikter, teater, balett, och annat som ligger utanför de traditionella ramarna. Som den feminist jag blivit och med känslan att kärleken skall vara fri för alla människor så blir denna bild en symbol hur vi förenar fotboll och kärlek. Heder åt Östersund för deras arbete.
Jag tog en vilodag i Östersund och kunde avnjuta sista kvällen på en sportbar där jag såg Elfsborg vinna med 2-0 mot Häcken. Jag somnade gott av detta. På morgonen, tidigt som alltid när jag ska iväg, har jag valt att cykla söderut mot Brunflo och med Storsjön på min högra sida. Jag får ånyo en indikation på att Östersund står i framkant av att göra livet bättre för människan. En stor skylt talade om vad alla cyklister vill ha, och jag har fått nöjet att cykla på detta. Kom igen Borås, kom igen alla andra. Se och lär!
Brunflo är ett stationssamhälle cirka en och en halv mil söder om Östersund. Ett antal gånger har jag suttit i en kupé och tittat på stationshuset och egentligen aldrig riktigt reflekterat över orten som sådan. När jag nu står här med min cykel kommer en känsla av nostalgi fram i mig. Jag befinner mig inte inne på ett tåg, utan nu står jag på perrongen och beskådar stationsbyggnaden. Idag är det inte väntsal och stinsar som finns, utan stationshuset har precis som i Galenskaparnas komedi Stinsen brinner omvandlats till en pizzeria.
Av en händelse som ser ut som en tanke kommer det också ett tåg in och parkerar framför mig. Norrtåg heter bolaget som kör, och så mycket vackrare tåg finns det nog inte i Sverige.
Människor som cyklar är ett märkligt släkte. Det finns en sorts gemenskap som gör att vi är vänner. Vi kan hamna bredvid varandra, och genast tittar vi på varandra, studerar varandras cyklar och kommer lätt i samspråk. Två hjul, en ram, sadel, kedja och pedaler hänger ihop med den som sitter på konstruktionen. Om det är en form av nakenhet, av att vi inte skyler oss bakom lackad plåt och tonade glas, eller om vi bara är en viss sorts människor vet jag inte. På mina irrfärder runt omkring i landet och inte minst nu så är vi cyklister ett gemensamt organ. Det spelar inte någon roll om du har en cykel med stålram för 100 kronor eller om du har en cykel av kompositmaterial för 50.000 kronor. Vi har ändå valt något gemensamt. Vi tutar inte på varandra. Vi hytter inte med nävarna. Vi kastar inte ur oss en massa könsord mot varandra. Vi respekterar varandra. På min färd från Brunflo söderut mot Svenstavik blir jag omkörd av en grupp cyklister på just sådana där dyra cyklar av kompositmaterial. Ett fint led som glider förbi som en orm, klädda i trikåer och spacade glasögon. Unga killar som av mitt öga antagligen befinner sig i Motala om två veckor för att köra Vätternrundan. Minnena från 90-talet kommer då jag själv körde rundan fem gånger. Känslan att glida fram där någon sköter farthållningen. De glider ifrån mig. Vad annat att vänta. Cyklar som väger fem kilo, killar tunna som sytråd och dessutom kläder som gör att ingen motvind i världen fångar dom. En härlig känsla att se, och samtidigt känna att jag drar ett lass större än tomtens släde på julafton. Bakom en krök har dom stannat vid en busskur. Så, dessa unga män har också sina behov att uträtta. Det är inte bara jag som känner att sadeln hela tiden trycker på blåsan och ständigt behöva hoppa av för att skvätta ut några droppar. Jag tar några tramptag för jag vill ju gärna prata Vätternrundan med dom. Men icke, inte ska dom cykla Vätternrundan. Vi är bara ute några dagar i veckan och kör för tränings, skull säger den ene. Jaha, okej, är min kommentar. En av dom frågar var jag kommer ifrån och mitt svar är då Borås. Men där kommer ju jag ifrån och´också, säger den ene killen. Min fråga blir ju då, hur sjutton hamnade du i Östersund. Jag flikar in en bild på gänget så fortsätter jag sedan.
Det ni ser är svenska skidskyttelandslaget. Dom fick ett vykort av mig. Jag tyckte att dom var värda en present av Cykelanarkisten. Jag vet inte hur många av läsarna som känner till Anna i Hackås. En legendarisk kvinna som startade med kaffe och brödförsäljning när Inlandsbanan byggdes. Sedan fortsatte hon i många år med detta, och när jag åkte på banan första gången i början på 70-talet så stod hon i Hackås och serverade kaffe och smörgås i små korgar. Någon av hennes döttrar övertog gärningen strax efter men sedan har det dött ut. Idag ligger Hackås vid sidan av E45, och gör reklam för något helt annat.
Istället har europavägen blivit nerven i bygden, och med det har detta vuxit fram. Ska vi sörja Anna i Hackås, eller ska vi se den nya infrastrukturen som en möjlighet för Hackås att finnas kvar som en plats att leva och försörja sig på. Jag är kluven, då jag för 45 år sedan träffade henne. Legenden från Inlandsbanan. Är mannen som jag träffade idag en blivande legend. Driver en liten butik, med en liten restaurang. Skapar sin försörjning precis som Anna gjorde en gång i tiden. Jag vill inte peka finger, och jag är glad att jag träffat båda. Jag har haft Annas kaffekorg med mig på tåget, och jag har suttit och ätit korv och bröd i det nya Hackås.
Med cykel kan du stanna var som helst. Inga inbromsningssträckor, inte någon risk att du blockerar en körbana. Därför är det lätt att hitta smultronställen för att ta en kopp kaffe och äta småkakor. Jag sitter lugnt vid denna plats och njuter av våren. Häggen har börjat blomma, och bilden av en sjöbod i Jämtland ger mig ett lugn. En särskild form av harmoni. Strax efter att jag tagit bilden kommer en Folkvagnsbuss med fem yngre och medelålders män. Jag börjar prata med dom. Dom ska ut och fiska men blir väldigt betagna av min cykling. Det visar sig att alla kommer från den lilla byn vid Inlandsbanan men nu är skingrade i södra Sverige. Västerås, Skövde och Göteborg. De har samlats här över en långhelg för att fixa med sina barndoms hus och för att fiska. Vi pratar om våra rötter och hur viktigt det är. Känslan för det vi kommer ifrån. När jag ser den här sjöboden, som antagligen deras föräldrar, eller mor och farföräldrar byggt, så tänker jag också på vikten att vårda våra kulturarv. Inte bara i södra Sverige, utan kanske ännu mer i dom delar jag befinner mig nu. Hur ska annars några generationer efter oss kunna förstå, och också förstå hur invandrare och människor som kommit hit som flyktingar tänker om sina rötter. För att förstå andra människor så gäller det att vi är trygga i vår egen historia. Kanske är det så, att vi ofta inte är så trygga i vår egen historia, och därför blir främmande människor ett så stort hot. Åtminstone ett upplevt hot. Vi behövs allihop, antingen rötterna finns i Näs, Hackås, Lappträsk, Ulricehamn, Finnerödja, Bagdad eller Mogadishu.
Så är jag framme i Svenstavik. Ett underbart Hotell SydJemten med en underbar personal. Tar en öl,
går ut i korridoren och ser att Polisen har sitt kontor här. Kanske är den här bilden själva kärnan av det som jag skrivit om. Det är vi människor som faktiskt har makten att bestämma hur vi vill att hela Sverige ska leva.
