En lugn dag på cykeln och framme i Rätansbyn.
Nu har jag tillryggalagt ungefär 100 mil genom varierad norrländsk natur och kultur. Det innebär att halva sträckan är körd om jag tar närmsta vägen till Ystad. Så enkelt i livet har inte en cykelanarkist och det skulle framstå som allt för lättvindigt i mina vänners ögon. Lägg till ungefär 40 mil så har vi avståndet då jag kan ställa cykeln i förrådet, spraya den i guld och sedan börja terrorisera min omgivning med långa och hopplösa berättelser, där varje inledningsfras dom närmsta tio åren börjar med "När jag cyklade från Haparanda till Ystad....." Det är som i vilket lunchrum som helst på vilken arbetsplats som helst, där någon försynt råkar säga att hen har tappat ett strykjärn på vänster stortå så att nageln sprack. Genast börjar någon, utan att ha lyssnat färdigt på den olycksalige, att omedelbart berätta om när hen fick en portstolpe på foten och så trissas det upp tills någon drämmer till med ett ånglok som klämde vänster fots alla tår plus halva skinkan som råkade komma ner på järnvägsspåret av någon outgrundlig anledning. Därför skriver jag här, så kommer jag att berömma varje individ som väljer cykel framför bil i framtiden. Lite kanske jag sparar till köksbordet en lördagskväll, men jag ska försöka vara ödmjuk.
Dagen har skridit fram i ett stilla mak. Mellan Svenstavik och Rätan finns ett samhälle som är mest känt för en person. Åsarna, och då är det givetvis Tomas Wassberg det handlar om. Det finns en staty av honom utanför Åsarna Skicenter, men den bilden jag tog blev så fruktansvärt dålig, så det är bättre att ni går in på Wikipedia och skriver in Åsarna så hittar ni en perfekt bild på det gamla oraklet från Delphi, spurtandes till seger, troligen mot Juha Mieto. Åsarna ligger vid Inlandsbanan. Här har jag ett antal gånger klivit av tåget för att med buss komma till Funäsdalen. Det är många år sedan senast, men känslan att åter stå framför det gamla stationshuset tar ner mig till en ålder av 20 år. 45 år sedan första gången, och kanske 38 år sedan senast.
Jag trodde i min enfald att det enbart körs sommartrafik för turister på Inlandsbanan, men så ser jag den här tidtabellen mellan Åsarna och Mora, och med ens upplever jag en glädje att den spårbundna trafiken finns kvar även på vinterhalvåret.
Det är inte ofta det kryper fram en rälsbuss på spåret, men det gör det och det känns underbart. Jag har vid flera tillfällen tagit upp frågan om hur hela Sverige ska hänga ihop. Lösningarna på detta är tyvärr ofta av akademisk art, men det finns en likhet. När jag har cyklat i södra Sverige har jag alltid blivit både ledsen och förbannad över den nedskräpning som finns i dikena, framför allt vid P-platserna utmed vägen. Tyvärr har det inte varit någon skillnad utmed vägarna här uppe, vilket jag faktiskt hade trott. Människors oförmåga att ta med burkar, flaskor, bindor, blöjor, youghurtpaket, cigarettaskar och vad det vara månde tycks sammansvetsa landets befolkning.
Jag hoppas att vi kan samla oss och gemensamt börja kämpa för att dikena inte ska behöva se ut på det här sättet. Jag har sett kalhyggen, så stora så att jag undrar ibland hur jag kan cykla timtal igenom tätbevuxna skogar, då kalhyggenas storlek borde innebära att all skog är skövlad. Med tanke på att återplantering och skog som växer upp i ett kallare klimat tar oerhört mycket längre tid. Denna syn har jag vant mig vid. Fördelen ändå, är att det ger jobb, men för mig som cykelanarkist blir det också mycket vidare vyer, och ibland kan jag tycka att det är vackert.
Efter fyra mil äntrar jag Rätansbyn. Nästan omedelbart får jag se detta ställe.
En invandrarfamilj har bestämt sig för att driva Värdshuset i Rätan. Svenskan fungerar inte så bra än, men engelskan är högpresterande. De ordnar ett mycket trevligt rum åt mig och frukosten ska serveras halv åtta. Jag blir vänligt bemött och får den där känslan som vi ofta pratar om. Att invandrarna är dom som kan sätta fart på glesbygden med sin entrepenörsanda. Här träffar jag just en sådan familj, där dom tidigare ägarna gett upp, så sätter dom nya igång. Jag äter av deras buffé, och märker att det slinker in lite gäster då och då. Samma sak var det i Svenstavik på Syd-Jemten. Människor som av olika anledningar kommit till Sverige och som nu riggar bufféer, övernattningar, frukostar åt oss kringresande människor, antingen vi kommer i bil, med snöscooter eller som jag, med en Nishiki 601 med släpkärra. Efter denna måltid och det omhändertagandet få ta en promenad i Rätan och sätta sig på en bänk och njuta av denna vy gör en dag i Cykelanarkistens liv till en njutning.
