Jag upplever att jag har något viktigt att berätta!
Min bakgrund är att jag är 65 år och skall inom ett antal månader fylla 66 år. Med andra ord är jag född 1951. Ett årtal som är fullständigt ointressant rent historiskt. Det är till och med så ointressant att Lennart Hyland i Hylands Karusell år 1960 utsåg det till historiens mest ointressanta år och därför proklamerade att 1951 skulle utses till det år då den största föreningen i Sveriges historia skulle skapas. Därvid skapade han en förening som skulle heta 1951 Års Män. Med detta skulle alla vi pojkar kunna ansluta oss till denna förening och på det sättet sätta 1951 på kartan som ett viktigt år. Självklart hjälpte min mamma mig att ansöka om medlemskap så att föreningen skulle växa och bli stor. Jag var stolt, mina kompisar, pojkarna, i klassen var stolta och vi tittade med stora ögon på Hylands Karusell varje lördagskväll och såg våran förening växa och bli, som tjuren Ferdinand, större, och större, och större! Vi pojkar blev män, födda 1951! Vi upptogs i den heliga klanen av män och vi fick en enormt stor förening. Vi fick ett stort paket hemsänt till oss, där alla pojkar som ansökt till denna förening fanns namngivna med adress, så att vi, varhelst som vi kom, till Ljungby, Gullspång, Östersund, Storuman, Simrishamn, Stockholm, Lesjöfors, skulle kunna ha med oss denna matrikel och kunna åka till den adressen och knacka på och säga: ”Hej, jag heter Anders Johansson och jag är medlem i 1951 Års Män och jag vill träffa Åke Nilsson som också är medlem i 1951 Års Män”. Och då skulle en Åke Nilsson komma fram till dörren och bli glad för att han fick besök av just en vän i samma förening.
Detta hände i början på 60-talet, och ingen, absolut ingen, ifrågasatte att det var just vi pojkar som fick förmånen att ingå i denna Frimurarorden. Nästan som Odd Fellow, Svarta Örns-logen, Rotary eller den lite mer liberala Lions Club. Vi blev utsedda av den som stod närmast under kungahuset i rang i landet, nämligen Lennart Hyland. Vem kunde på något sätt ifrågasätta honom? Vem kunde överhuvudtaget nysa om att det fanns ett reaktionärt genusperspektiv i detta? Det var ju lördagsunderhållning på bästa sändningstid. Sverige höll ihop, och vi var ju pojkar som just hade blivit män, så vem kunde missunna oss denna favör.
Jag vill citera vad SVT har på sin hemsida om just denna förening:
” Ett av Hylands alla Karusellupptåg var Föreningen 1951 års män. Alla föräldrar som födde barn under Karusellsändningen den 7 april 1951 uppmanades att höra av sig till programmet.
När Karusellen började sändas i TV 1963 så tog Hyland tag i Karusellbarnen från 1951 och bildade Föreningen 1951 års män. Han uppmanade alla killar som var födda under hela 1951 att höra av sig, totalt ca 5 400 12-åriga pojkar.
Billigare bio och godis var ett par av föreningens mål. Förmånen var att medlemmarna hade fri karusellåkning på medlemskortet. Medlemsavgiften var 1 krona och målet var att samla in pengar så att föreningen kunde ställa till med fest när medlemmarna skulle fylla femtio.
Den 26 oktober 2002 blev det en återförening med ett par hundra av föreningens medlemmar som träffades för första gången sedan sextiotalet. Det blev direktsändning med Ulf Elfving och fest i Berwaldhallen.”
Jag väljer att flytta fram tiden till 1994. Det var året då Lennart Hylands fru, Tuss Hyland, utkom med sina memoarer som bar det föga smickrande namnet Leva med Lennart Hyland. Det bör förtydligas här att Lennart Hyland dog 1993, så Lennart Hyland hade varit död i ett år när memoarerna kom ut. Då jag alltid varit en stor vän av memoarer och biografier köpte jag denna bok tämligen per omgående. Ofta är det ju så med framför allt memoarer att det är mycket av en färskvara, så detta var orsaken till att den lästes ungefär samtidigt som recensionerna kom i tidningarna. Ofta, tyvärr, kommer ju memoarer vid en tidpunkt i människors liv när dom börjar bli lite vimsiga och inte alltid har ordentlig pejling på vad som hänt och där sammanhang blandas ihop med vad som har varit verklighet och vad som har skett i drömmar. Så var inte fallet med denna bok. Långtifrån. Det var en samtidsskildring som gav en exakt spegelbild utan reflexer!
Vad det var som gjorde att jag köpte den, med tanke på den ganska trista titeln och att dessutom den föga trevliga journalisten på Expressen Ulf Nilson var spökskrivare vet jag inte, men jag tror att det var för att på något sätt få en berättelse av den man som så totalt dominerade i stort sett hela min uppväxt i allt från underhållning till idrott. När jag då läste boken, som egentligen handlade om Lennart Hyland, men som i mina ögon mer att komma att handla om Tuss, Lennarts fru, gjorde mig omtumlad. Här beskrevs en man, nästan som en psykopat och aktiv missbrukare. Det Tuss däremot själv försökte förmedla var kärlek och omtänksamhet, men det som framstod var ett helvete. Det var där och då som jag började att reflektera på vad är det som gör oss till män och vad är det som gör kvinnor till kvinnor.
Den man, som i början på sextiotalet hade gjort mig stolt, framstod i denna bok som ett naket barn, utan förståelse för sin omgivning och då framför allt för sina barn och den kvinna han var gift med. I samma meningar framstod en kvinna som bar sin man, sig själv men framför allt sina barn mot något som ändå skulle kunna skapa en framtid och ett hopp. Jag tror nästintill visshet att Tuss bars fram av kärlek till sin man, men samtidigt var det Tuss som var brovalvet från den mörka sidan, över ett avgrundsdjup till den sida som gav ljus åt tillvaron. Det som framför allt blir tydligt är när paret bestämmer att dom ska åka till New York för att fira en högtidsdag. Innan resan har Lennart Hyland lovat att han inte ska dricka en droppe alkohol. Detta lyckas han också hålla fram till ett ögonblick när det knackar på rumsdörren på hotellet där dom bodde. När Tuss öppnade stod ABBA, alltså Björn, Benny, Agnetha och Anni-Frid utanför och sjöng för Lennart. Som present, säkert i största välmening, hade dom några fina flaskor single malt Whiskey i present. Där och då föll resan ner i ett avgrundsdjup och Lennart Hyland bröt alla löften. Den som stod kvar var Tuss. Hon ensam fick stå kvar när Lennart Hyland gick ner i bråddjupet och ABBA glatt lämnade hotellet för att dra vidare ut i sina framgångar som de hyllade artister dom var.
Det är i denna bok jag börjar reflektera. Börjar se något jag inte sett innan, men som nu i ljuset av Tuss Hylands berättelse, ser hur kvinnor fått stå kvar när männen tagit allt för givet. Det är också i denna memoarbok jag börjar fundera över detta med 1951 Års Män. Inte så att jag 1994 blir frälst, helbrägdagjord i en feministisk världsordning. Boken ger mig ett stick, en injektion, som både kan beskrivas som smärta men också som en lindring.
Trots att jag läst En mor av Maksim Gorkij redan som sextonåring och känt i hela kroppen hur en mor kan känna för sin son i dennes kamp för ett socialistiskt samhälle, så gav just denna bok av Tuss Hyland en närhet att det också handlar om oss i Sverige och inte avlägset i förstadiet till den ryska revolutionen i nittonhundratalets början.
Jag ska inte säga att det var Tuss Hyland som gjorde att jag blev feminist. Kanske ett starkt ord att kalla sig feminist med den bakgrund som jag beskriver här. Dock blev jag en stark anhängare av feminismen. Det gav mig nya dimensioner.
Det är alltid lättare att få ett uppvaknande av Emelie Pankhurst än av Tuss Hyland, men det är inte säkert att effekten är större.
Jag ville skriva detta för att alla, eller nåja, de några som orkar läsa detta, ska få en grund i mitt tänkande och engagemang för Kvinna till Kvinna. Det jag känner att jag kan göra, efter att ha fått njuta frukterna av att vara man är att med det jag kan är att stödja en feministisk organisation och ett solidaritetsarbete som utgår från en feministisk syn.
