Jag mötte en god vän som jag trodde att hen hade lämnat mig för alltid. För efter raksträckor på flera kilometer, och där nästa raksträcka enbart låg en lutning åt vänster eller höger så dök då denna skylt upp. Plötsligt kände jag att Sverige hänger ihop. Det finns kurvor även här, även om min tilltro till detta hade lämnat mig redan i Haparanda.
Med ens kände jag att det kanske väntade något nytt bakom nästa krök. Detta hände inte, men själva känslan av att inte ständigt befinna mig på en raksträcka gjorde att livet kändes mer normalt.
Första gången jag var i Haparanda var 1980. Anne, och för den som inte vet vem det är så är det kvinnan jag är gift med. och jag blev strandsatta i Haparanda efter att tåget vi åkt med hade havererat i Morjärv. Mitt i Kalixlinjen, för den som inte vet vad ryssfobi är. Efter en galen natt med ytterligare 17 strandsatta resenärer där öl och cigaretter konsumerades i rikliga mängder på statens bekostnad så kunde vi fortsätta söderut till våra olika orter i Finland. Då var Haparanda en levande stad, åtminstone av 19 personer den natten.
När vi kom dit nu, så har IKEA byggt ett stort varuhus och mitt på gränsen till Finland finns ett gigantiskt köpcentrum.
Detta har gjort att all, och då menar jag ta mig sjutton all, centrumhandel fullständigt har dött. Butikerna är tomma, restaurangerna bedrivs som svartklubbar utan några besökare, där dom enda som dricker öl är ägarna som sitter och spelar Svarte-Petter. (Ursäkta alla PK-fans, men så heter faktiskt kortspelet. Hitta gärna på ett annat namn, och för över det till våra vänner i Uleåborg, där dom har en hel idrottsarena som heter Musta-Pekka, alltså Svarte-Petter.)
Vad har då bilden ovan med Haparanda att göra? Ett övergångsställe med Chuck Berry göra sin Duck Walk med sin vita Gibsongura.
På något sätt har antagligen olyckliga politiker i Haparanda försökt att hitta ett knep att få alla dessa horder av människor som finns i de nya köpcentra att tycka att det är roligt att ta en promenad in mot gamla centrum och titta på diverse skyltar med olika motiv på. Så jag lägger upp ytterligare en bild på en övergångsskylt, så att ni hajar sammanhanget.
Jo, ni ser rätt. Det är John Cleese som också kör med Duck Walk.
Det är ändå som så, att det är i Haparanda som min cykling börjar. Jag skulle alltså cykla söderut till Ystad, men allt börjar med en tremilstripp norrut, förbi den underbara Kukkolaforsen.
Vidare upp till Karungi. I Karungi blev jag av med motvinden, och med ens kunde jag känna att det blev ett par plusgrader, men faktiskt inte mer. I skogarna låg snön, bitvis meterdjup, och i sanningens namn så var det mer snö än människor i dessa bygder. Jag lyckades dock att stanna i närheten av en boplats som är dokumenterad från stenåldern. Lite så där har det skett någon form av kulturkrock, men jag väljer ändå att publicera en skulptur som är tillverkad av någon lokal konstnär. Om ni tycker att den är fin, så får ni gärna promota hårt för att denna konstnär ska få vara med på kommande års No Limit Street Art i Borås.
Chansen är nog ganska liten, även om jag har en stor känsla för det lokala. Alla vet inte bäst ska vi ha klart för oss.
När vi kommer till ett samhälle, eller en by, eller som jag kände det, till ett par hus med det här namnet på vägskylten, så förstår jag att alla som pratar om att hela Sverige ska hänga ihop inte riktigt vet vad dom pratar om.
Jag ska skriva vad jag tänker. Hela Sverige ska hänga ihop, ska hålla ihop, är ett politiskt modeord. Det uttrycks av människor inom alla partier, och ska på något sätt ge en bild av att vi är ett enat rike och att vi ska hjälpas åt så att alla kan leva där människor vill leva. Samtidigt använder vi politiska styrmedel så att det blir svårare för människor i Lappträsk att bo kvar. Vi subventionerar kollektivtrafiken i Norrbotten, när det egentligen är bilen vi ska subventionera för att människor i Lappträsk ska kunna leva ett anständigt liv. Sedan att vi måste göra bilen betydligt mer miljövänlig är självklart, men bilen i dessa trakter är ett absolut måste.
Kollektivtrafiken ska subventioneras i städerna, där vi har alldeles för många bilar, och där bilen äter upp staden. I staden ska vi promenera, cykla, åka tunnelbana eller buss och spårvagn, men att en boende i Lappträska ska knata iväg fyra kilometer i 30 graders kyla för att kunna åka in till Kalix eller Haparanda för att köpa kaffe är fullständigt ohållbart.
Så för mig var det en oerhört nyttig läxa att cykla genom dessa områden, för att få en känsla vad bygden är.
Det känns ändå ganska skönt att helt plötsligt få se en skylt om att det finns ett café om 500 meter. Jisses vad jag trampade på fram till denna kaffestuga
Min glädje blev dock kortvarig. Kortare än texten jag skriver här.
Med detta närmar jag mig Kalix som är första anhalten på min resa. Åtta mil på cykel, med en mycket vällastad kärra bakom. Det enda i packningen som inte vägde något var en flaska Aberfeldy Single Malt 12-årig whisky.
Kalix ligger vid Kalix älv, och från Kalix styrde jag cykeln på älvens östra, eller norra, strand upp mot Bondersbyn. En vidunderlig älvdal att cykla utmed. Den bild som jag lägger upp här säger egentligen inte något mer än att det är jag som har tagit den, men det blir inte bättre än så här på bild.
Ja, ni ser rätt. Det är mitt finger som kommit i vägen.
Vad som smärtar mig, det är när jag ser fantastiskt fina hus som har byggts av människor i tron att livet ska förbli på ett bra sätt. Genom hårt arbete och stora försakelser så skapas hemmet, och där generationer ska kunna få sin utkomst. Så, genom kapitalismens nycker och rovgirighet, så förändras människors tillvaro fullständigt, och allt blir ödelagt på mindre än en generation. Detta hus, som jag tycker är fantastiskt vackert, var en gång bostad för människor med drömmar om något bättre. Denna dröm gick i kras, och idag kan vi bara beskåda hur det sakta faller ihop. Hela Sverige ska leva!
Målet för dagen är att komma till Råneå, där Sonja, dotter till mig, på ett fantastiskt sätt ordnat boende hemma hos ett par.
Innan dess passerar jag ytterligare skog, små, mycket små, byar, och där solen inte lyckats smälta snön på långa vägar.
Jag har i en artikel tidigare på bloggen skrivit om min kärlek till Google Maps. Den kärleken utgör inte något större hot mot mitt äktenskap idag. Med hjälp av denna funktion skulle jag ta mig fram till paret jag skulle bo hos. Jag lotsades in på skogsvägar runt Råneå. Jag släpade cykeln med kärran över snö, genom vatten och lera, och var stundtals på väg att börja gråta. Dock, på ett nästan övernaturligt sätt kom jag ut på en gammal landsväg där några killar med kepsen bak och fram med snusprillor stora som koblajor under läppen höll på att göra burnouts. Jag tog mod till mig och frågade hur jag kunde ta mig ur detta gehenna. Svaret jag fick kommer att bli klassiskt. "Följ bara gummiränderna i asfalten så är du nästan framme."
På kvällen blev jag bjuden på fisksoppa och nybakt tunnbröd och sedan en skön säng och dessförinnan hann vi avverka ett intressant samtal om modiga män som vågar slå sina fruar och barn. I detta var vi rörande överens, att ingen ska någonsin få göra andra människor rädda.
Jag vill här passa på att tacka för den enorma gästfrihet som jag möttes av.
Dag tre, vilken är denna dag, så går färden mot Boden.
Dom två första dagarna kändes hela kroppen och knoppen fantastiskt okej. Idag kändes det segt. Jag försökte på olika växlar, tunga och lätta, men kände inte flytet. Visserligen tog jag mig framåt på min drygt fem mil långa cykling, men mjölksyran kom med allt för jämna mellanrum. Jag försökte med mina vanliga knep, bland annat att vissla Lasse Dahlqvistlåtar som Brännö Brygga och Jolly Bob från Aberdeen, men det funkade inte så bra.
Jag hade under gårdagen hamnat på en sådan där hopplös 2 plus 1-väg mitt ute på E4. Ingen lustig upplevelse, och mannen i huset där jag bott gick igenom färdväg med mig på en gammal hederlig karta. Vägen var jättebra, men som jag skrev innan, så kändes det som att jag inte fick upp någon fart.
Jag stannade och rastade vid några brevlådor, och med brevlådornas hjälp går det att räkna ut hur många hushåll som finns i byn.
Jag kan dock bli mycket imponerad av hur människor kämpar för att hålla ihop gemenskapen ute i byarna. Långt mycket mer än vad vi gör i städerna, där vi enkelt kan gå ut och sätta oss på en restaurang och köpa vår gemenskap.
För att råda bot på tröttheten så brukar mat fungera som en katalysator, och med detta hittade jag ett litet smultronställe där jag kunde duka upp min lunch.
Denna plats var iordningställd av oss skattebetalare, vilket gjorde den extra vacker. Det är så välfärden flyttas fram, och det är det vi ska vårda och utveckla.
Slutligen, innan jag rullar in i Boden så möts jag av en fråga, och det är vad civilisation är för något.
Är det detta
eller är det detta?
Jag överlämnar åt läsarna att fundera på vilket samhälle vi vill ha, och hur vi ska göra så att alla har tillit till det land vi lever i. Det finns inga enkla svar, men det finns mängder med tankar, och det är våra gemensamma tankar och handlingar som skapar detta samhälle.
Med detta avslutar Cykelanarkisten denna krönika!
